GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 18, 1700-talet

Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.

Åke Nyléns tidningsurklipp

Del 18 – 1700-talet

 

Ryssarna plundrade Axmarby och brände gårdar i Bergby

 

 

Ar 1719 härjade ryssarna den svenska kusten från Bråviken till Gävlebukten och följande år sköv­lade de Umeå och en del av landsbyg­den i Västerbotten. Det sista härjnings­tåget skedde i maj och juni 1721 och riktades mot de norrländska kustor­terna.

 

Den ryske tsaren, Peter den store, hade ursprungligen tänkt sig ett anfall mot Sveriges centrala delar, men an­komsten av en engelsk flotta till Stock­holm fick honom att i början av april ändra offensivriktning.

 

Operationerna skulle i stället ske längs Norrlandskusten, som var relativt oskyddad, med början i Gävletrakten och därefter norrut. Ju längre norrut man kom desto mindre hade man att frukta den engelska flottan.

 

Liksom vid de tidigare ryska härj­ningstågen skulle en skärgårdsflotta skeppa över trupperna till den svenska kusten. Kärnan utgjordes av galärerna, grundgående fartyg, som vanligen rod­des men också vid gynnsam vind kunde sätta segel.

 

Antalet galärer uppgick till cirka 30, härens numerär till 5000 man infanteri och 450 kosacker. De senare utgjorde stöttrupperna. Infanteriets uppgifter var att skydda kavalleriets operationer och att härja de orter som låg närmast stranden.

 

Syftet med härjningståget var att tvinga Sverige till fred på tsarens villkor. I slutet av maj 1721 planerades en fredskongress mellan Ryssland och Sverige ta sin början i Nystad. Frågan är om ryssarna behövt bränna norrländ­ska städer för att uppnå sina politiska mål.

 

Sveriges utsikter inför fredsförhand­lingarna i Nystad var minimala. Tidigare freder hade varit kostsamma. I novem­ber 1719 avstods Bremen-Verden till Hannover, i januari 1720 delar av Pommern till Preussen. I freden med Danmark i juni 1720 måste Sverige uppge tullfriheten i Öresund.

 

Den svenska utrikesstrategin, som leddes av Fredrik av Hessen, från 1720 kung i Sverige, gick ut på att genom eftergifter till fienderna i väster och söder få Englands (dess kung George I var kurfurste av Hannover) hjälp mot Ryssland.

 

England hade nämligen anledning att oroa sig över Peters växande makt i norra Europa efter Karl XII:s död den 30 november 1718. Rysslands expansion hotade maktbalansen. På våren 1721 hade dock England av olika skäl måst dra sig ur engagemanget i Östersjöom­rådet. Sverige stod ensamt.

 

Uppgivenheten måste ha varit stor i Sverige inför det väntade ryska storm­anloppet våren 1721. En armé på unge­fär 8000 man hade dragits samman kring Gävle under befäl av generalfälttygmästaren Hugo Hamilton.

 

Kvalitén på armén var dålig, många soldater var gamla och uttjänta. Utrust­ningen var undermålig; det fattades gevär och munderingar. Dessutom fanns inga skyddande sjöstridskrafter utanför kusten.

 

Med Gävlearmén ansåg sig Hamilton kunna försvara området från Gävlebuk­ten till Ljusnan. Hela kuststräckan från Ljusnan till Ångermanlands nordgräns lämnades praktiskt taget utan reguljära trupper. Där fick allmogen och borgerskapet uppbådas.

 

Den 17 maj tändes vårdkasen på Limön. Den ryska flottan passe­rade. Regementena under Hamil­tons kommando drogs samman kring Gävle. Någon rysk landstigning företogs dock inte; det svenska försvaret bedöm­des som alltför starkt. Ryssarna seglade norrut längs kusten.

 

Dagen därpå, den 18 maj, gick rys­sarna i land i Hamrånge socken. En rik sägenflora har uppstått kring händelsen.

 

Den har återgetts i några tidningsartik­lar i Gefle Dagblad åren 1927 och 1928.

 

Vid Sundsmar ska femtio kosacker ha landsatts. De tillfångatog en gammal gubbe som måste visa dem vägen till Axmarby några kilometer därifrån. Me­dan ryssarna plundrade byn red gubben vidare till kyrkan — en mil sydväst om Axmarbyn, för att varna befolkningen.

 

När han hoppade av hästen utanför kyrkan, bröt han benet, så att han måste krypa in till församlingen. Prästen avbröt genast gudstjänsten och alla flydde västerut mot Viksjö bruk. Sedan Storverksbron passerats revs denna och de förföljande kosackerna måste ge upp.

 

Nils-Gustav Hildeman, som i en uppsats i Karolinska förbundets årsbok 1950 kritiskt granskat käl­lorna kring händelserna i maj 1721, anser att huvudelementen i sägnen är riktiga, hur budet om fiendens ankomst når kyrkan och att gudstjänsten avbröts.

 

Däremot var den anfallande styrkan betydligt större än sägnen förtäljer. En samtida källa uppger att kosackerna gick i land skyddade av 1000 soldater. Enligt samma källa plundrade och brände kosackerna, medan kyrkobesö­karna var på hemväg, gårdarna i Bergby.

 

Medan kosackerna härjade i Bergby strax landade fem galärer vid Axmar bruk, söder om gränsen till Hälsingland. Bruket plundrades och brändes. Sedan kosackerna återkommit till galärerna begav sig flottan till Kusö kalv. Dagen därpå fortsatte härjningståget längs Häl­singlands kust.

 

Vid ankomsten till Umeå kunde den ryske befälhavaren, generallöjtnant Lacy, rapportera att ryssarna bränt 4 159 gårdar och förstört 33 fartyg. Hans expedition betecknades av ryska förfat­tare som mycket framgångsrik.

 

Den 30 augusti 1721 slöts freden i Nystad. Sverige avträdde till Ryssland, Livland, Estland, Ingermanland, en del av Karelen och Viborgs län samt öarna Ösel och Dagö. Stormaktstiden var slut.

 

LENNART  ÖDEEN

Gå till presentationen om Lennart samt Innehållsförteckningen över samtliga avsnitt som kompletteras successivt.

————————————————————————————-

December 20, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments