Gamla Söders fina vattenledning, Erik Wickberg

 

Den nära och bekväma tillgången till färskvatten var självfallet i äldre tider av långt livsviktigare betydelse än i de moderna vattenledningarnas tidevarv, och källorna blev därför ett slags centralpunkter för bebyggelsen. I nordligaste delen av Källgränd, strax före dess mynning i Västra Islandsgatan, bildade Islandskällan en sådan centralpunkt för Söders befolkning. Till minne av Islandskällan fick Källtorget ett brunnskar med fontän. Utgrävning 1959.

Vit stenlagd originalplats. (på högra sidan av bilden)

Till sitt läge finns denna källa angiven redan på den äldsta kända kartan (Lantmäteriverkets karta från 1630) över Gävle, tillkommen på 1640-talet och den återkommer sedan på alla stadskartor före 1883, då den definitivt lades igen såsom ej längre behövlig för söderbornas vattenförsörjning. I stadens domböcker och andra äldre handlingar utnyttjas Islandskällan också ofta som orienteringspunkt vid t ex fastighetsangivelser o d och kallas då vanligen rätt och slätt ”Källan”. Uttryck som ”vid Källan”, etc förekommer sålunda titt och tätt i stadens äldre handlingar.

Vid 1600-talets mitt tycks Islandskällan ha haft en skyddande överbyggnad av okänd konstruktion. Att den hölls låst framgår av ett domsprotokoll för 7 april 1966, då ”bösseskyttaren” (dvs kronobåtsmannen) Anders Persson Smedh stod anklagad för att ha slagit sönder ”låset för brunnen eller källan på Islandet”. Både Erich Siulssons lilla dotter och Hans Burks änka Clara vittnade att de hade sett honom vid källan, men Smedh nekade och måste slutligen värja sig med edgång.

Källans överbyggnad tycks så småningom ha ruttnat eller på annat sätt försvunnit, ty vid ett sammanträde på rådhuset 7 oktober 1701 ansåg sig landshövdingen böra påminna stadens styrande män om nödvändigheten av ”att källan på Islandet försvarligen rensas och upplagas, och bygges därutöver tak, och haves sedan noga inseende att den inte orenas, utan försvarligen omses och vid makt hålles”.

Ett år senare – 10 september 1702 – berättar domboken, att denna källa av vårdslöshet blivit mycket förskämd, enär dess utlopp stoppats upp ”av åtskillig orenlighet, som där av de omkringliggande lämnas”. Det beslöts därför, att såväl källan som dess avlopp skulle grundligt rensas upp och därtill ”uppsättas en påle med ett halsjärn vid, samt överst på en tavla däruppå till rättelse antecknas skall att ingen må sig understå annorledes än med rena käril hämta vatten, men omöjligen haver tillstånd där skölja varken kläder, fisk eller annat, (än) mindre lämna i eller bredvid källan någon orenlighet med (risk för) behörig räfst och straff”. Och 8 juli 1703 avslöjar domboken att ”källan vid hustru Kiälls gård skall på landshövdingens proposition begynnas i morgon att upptagas och ombyggas till samtliga borgerskapets gagn och nytta”.

På liknande sätt vårdade man sig om Islandskällan även i fortsättningen. En gammal gävlebo, den nu nära 90-årige sjökaptenen Jon Berg, kan berätta om hur denna källa ännu i början av 1880-talet fyllde sin viktiga uppgift. Den var då liksom bl a brunnarna på Södermalmstorg och Slottstorget skyddad av ett stabilt, kioskliknande pumphus, varur rörmynningar och pumphävarmar stack ut. På Slottstorgspumpen satt hävarmarna ganska högt över marken, och från deras yttersta ändar hängde grova kedjor, längst ner försedda med järnkulor som motvikter (se bilden ovan). Pumpningen skedde genom att man drog i kedjorna. Såvitt herr Berg kan erinra sig var anordningarna vid Islandspumpen av liknande slag.

När Södermalmstorg och Slottstorget fick sina brunnar har inte kunnat fastställas. Beträffande den sistnämnda finns en tradition om att man någon gång vid gatuarbeten på Söder skulle ha anträffat pipstockar, som ansågs ha utgjort en gammal vattenledning från Sörby källan till Slottstorget, och om traditionen talar sant, kan denna ledning knappast ha tillkommit senare än under 1800-talets första hälft. Slottstorgspumpen fanns i alla händelser vid mitten av 1860-talet, då den fick ett nytt pumphus enl stadsfullmäktiges beslut av 8 sept 1864. I samband därmed flyttades också själva brunnen – ”något högre upp på torget — mitt emellan slottsinhägnaden och Rettigska huset”. Ritningen till det nya pumphuset hade gjorts av arkitekten M A Spiering.’

Det kan nämnas att liknande pipstockar även påträffades omkring 1920 under gatuarbeten vid Islandskällan, enl uppgift av den ovan nämnde sjökapten John Berg.

Det kan i detta sammanhang ha sitt intresse att ta del av de undersökningar som i mitten av 1800-talet verkställdes med anledning av ett 1859 väckt förslag om ”anläggande av en vattenledning från Sörby m fl källor”. Enligt kapten C L Adelskölds 23 december detta år avgivna rapport till Gävle stads sundhetsnämnd lämnade Sörby källa hösten 1859 ”efter en ovanligt torr sommar” omkring 36.000 kannor (94,3 kbm) vatten per dygn eller bortåt 8 liter per dygn och invånare. Adelskölds utredning är bifogad ett kostnadsförslag för en vattenledning från källan med bl a en cistern där, 20 fot i fyrkant, 5 fot djup och rymmande 20.000 kannor. ”Här i Gävle”, heter det i utredningen ”måste den, som ej är i tillfälle att från de utom staden befintliga bättre källorna förskaffa sig sitt behov av vatten till matlagning och dryck, hämta sådant antingen från de kalk- och salthaltiga brunnarna uti staden eller från åarna”.

C L Adelsköld

En ny undersökning av Sörby källa gjordes 1860, då den visade sig lämna ”högst 28.800 och minst 6.260 kannor i dygnet”, men en ännu bättre vattenleverantör visade sig då en källa var i ”Fruns hage” med en kapacitet av 97,5 kannor per minut, dvs 367 kbm per dygn. För sistnämnda uppgift svarade en löjtnant Lilliehöök med anledning av sundhetsnämndens funderingar på en vattenledning från Fruns hage till Slottstorget.

Vid sitt sammanträde 20 dec 1862 beslöt magistraten fortsätta sina undersökningar ang vattenledning för staden, men därvid tycks det också ha stannat, att döma av ett ett beslut av 3 aug 1865 om att hänskjuta hela frågan till en särskild kommitté och 1 febr 1866 fann sig stadsfullmäktige föranlåtna att på sundhetsnämndens framställning uppdraga åt drätselkammaren att låta rensa upp de kring staden befintliga källorna samt att ordna överbyggnader på Sörby källa och – efter träffad överenskommelse med vederbörande jordägare – även på Sockerbrukskällan. Den sistnämnda, som torde vara identisk med den tidigare i Fruns hage omnämnda källan, var belägen där ett stickspår av järnvägen nu går fram längs Stenebergsparkens västra del samt ungefär mittemellan f d sockerbruket och Brynäsgatan.

I en motion av 26 juli 1866, behandlad av stadsfullmäktige 6 september, fördes vattenledningsfrågan ånyo på tal, denna gång med Sörby källa som utgångspunkt för en 1400 fot lång ledning till Södermalmstorg, för vilken kostnaderna ansågs kunna stoppa vid högst 2.000 rdr riksmynt, och vid samma tillfälle rapporterades, att ägarna till Sockerbrukskällan förklarat sig villiga tillåta en ledning därifrån. Redan i december låg också på stadsfullmäktiges bord ett par fullt utformade förslag i ärendet.

Det ena förslaget hade till upphovsman löjtnant Nyström och gällde vattenledning från Sörbykällan till Södermalmstorg.

Det andra förslaget, upprättat av mekanikus C F Lindahl, gällde en ledning från Sockerbrukskällan till ”nedre trapporna vid Norra och Södra Strandgatorna”. Förslaget slutade på en kostnad av 10.500 rdr riksmynt, och ledningens längd skulle bli 2418 meter.

Nu blev det ordentlig fart på underhandlingarna ifråga om det Lindahlska förslaget. Ägarna av de vretar, som ledningen måste passera, kom emellertid med sådana överdrivna ersättningsanspråk, att man ganska snart blev på det klara med, att vattenledningen måste dragas fram en annan väg, och den 27 sept 1867 var firman Lindahl & Runer färdig med ett nytt förslag. Det innebar en ledning från Sockerbrukskällan utefter Östra och Västra Islandsgatorna till förra rektorsgården samt därifrån efter oreglerade Kopparslagaregatan till nedre trapporna vid de båda Strandgatorna ”med en vattenkastare på ömse sidor om ån” i själva kajbandet. Ledningens totala längd ökade därigenom till 3015 m och totalkostnaderna till 12.600 rdr riksmynt, men i gengäld ”är likväl staden då fri från galna vretägares prejerier”.

Beträffande ledningens dragning över ån heter det, att den kunde nedläggas i åns ”botten, till det djup, att den icke ligger i vägen för notdragning och skyddas för all annan möjligen åverkan”.

Den 23 nov 1867, sedan drätselkammaren efter nya underhandlingar med Lindahl och Runer lyckats pressa ned deras kostnadsförslag till 11.000 rdr riksmynt, ansåg sig stadsfullmäktige kunna fatta definitivt beslut om realiserandet av vattenledningsprojektet. Arbetet uppdrogs åt Lindahl & Runer, under villkor bl a, ”att Sockerbrukskällan med det tillflöde från andra källor, som kan erhållas, för all framtid för ifrågavarande vattenledning upplåtes och det utan någon avgift”, samt ”att bolaget eller dess rättsinnehavare skall ansvara för att, så länge källan ger minst 20 kannor i minuten, någon minskning i vattentillgången från utkastarna vid stora ån ej får komma ifråga”.

Så sattes då arbetena igång, källan utvidgades till 14 fots längd, 9 fots bredd och 7 fots höjd, och före 1868 års utgång var också ledningen om 3015 fot femtumsrör nedlagd. Därigenom fick staden sin första moderna vattenledning.

Efter vattenledningens tillkomst blev såväl de allmänna pumparna, som här och där befintliga gårdsbrunnar, så småningom överflödiga. Hälsovårdsnämnden höll ett vakande öga på dessa anläggningar och ingrep titt och tätt. På nämndens begäran beslöt stadsfullmäktige sålunda 2 juli 1878 att låta ”igenstänga och med bro förse dels pumpen å Södermalmstorg, dels ock tvenne brunnar i Timmermansgränden och Trädgårdsgränden” och 13 september 1879 slog hälsovårdsnämnden ner på bl a en brunn utanför gården nr 201 i 1:a kvarteret (Övre Bergsgatan 18), vars vatten analyserats och därvid visat sig ”olämpligt till dryck eller beredning av livsmedel”, varför brunnen fylldes igen.

Nya attacker mot brunnarna följde inom kort, och 25 oktober 1883 dekreterade stadsfullmäktige, att ”de båda å Islandstorget och Södermalmstorg uppförda pumphusen skulle borttas och brunnarna därstädes fyllas; i sammanhang varmed anmäldes, att förvaringsrum för de i pumphuset å Södermalmstorg hittills uppställda brandredskapen kunde genom överenskommelse med änkefru Bodecker mot en årlig hyresersättnin av 30 kr beredas i ett henne tillhörigt vagnslider invid sistnämnda plats”.

Slottspumpens nådatid utgick först i slutet av april 1896, då den jämnades med marken såsom ”obehövlig och vanprydande”.

Källa: Bland kåkar och gränder på Gamla Söder av Erik Wickberg.

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson

———————————————

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website