Ett rådmansval i Gefle för 273 år sedan – Av Erik Wickberg

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

(i ursprunglig text står det 219 år.)

 

 

 

   

 

 

Det var den 22 november 1740. Till följd av magistratens anslag på rådstuporten och dessutom särskil­da kallelser i gårdarna genom stadsbetjänternas försorg var hela borgerskapet församlat i rådhuset för att välja två nya rådmän, som skulle fylla vakanserna efter de un­der året avlidna handelsmännen Jürgen Folcker och Johan Kiällström, den förre ordinarie och den senare extra ordinarie rådman i staden.

 

När alla samlats tog justitieborgmästaren Johan Palmborg på ma­gistratens vägnar till orda. “Uti mycket Ömma och eftersinneliga ord, tagna av Guds och naturens lag”, manade han de tillstädeskomna “till ett fast samfund i fridens och enighetens band”. Han betona­de “huru angeläget det är, att så­väl detta ärende som ock annat till Guds ära, det allmännas bästa och stadens välfärd bör ske uti in­bördes kärlek, vänlighet och enig­het, förmanandes fördenskull samt­liga närvarande att nu på deras samveten med rättvisa och utan offrande på vänskap eller ovänskap, utan endast och allenast till de ansökandes välförtjänster och värdig­het, i stillhet och kristelig ringhet var och en societet för sig utlåta och valet förrätta, vilken påminnel­se samteliga borgerskapet med vän­lighet emottog. Och önskades dem därtill mycket välsignelse och att borgerskapet måtte bliva en man och hjärta och en själ”.

 

Men som borgerskapet nu var fulltaligt samlat, passade magistra­ten på tillfället att först efterhöra borgarnas mening i några andra ärenden. Bland annat hade några borgare tidigare anmärkt på en del förmenta oriktigheter i stadens rä­kenskaper. Magistraten förmodade att dessa anmärkningar framställts mest på grund av “okunnighet och olyckelig enfaldighet”, men resul­tatet hade i varje fall blivit, att borgerskapet fått frihet att genom sina deputerade se igenom stadens räkningar vissa dagar, “till vilken ända de ock alltid på rådstugubordet ligga dem fria och öppna, enär de behaga”.

 

Nu var det emellertid så, att “de deputerade” hade tröttnat på att vara kontrollanter och begärt att andra i deras ställe skulle utses att granska de tvenne års räkenskaper som ännu inte var genomgångna. Magistraten föreslog alltså, att dessa borgerskapets nya godemän skulle utses, och därom var också de för­samlade eniga med undantag för borgaren och vägaren Peter Wettergren, som meddelade, “att detta mål redan skall vara anmält hos högvälborne herr landshövdingen, varöver dess resolution snart lärer utfalla”.

 

Handelsmannen Thegeman fråga­de då Wettergren, på vilken societets vägnar han gjort denna an­mälan eller nu talade.

 

— Det är nog det sådant skett på borgerskapets vägnar. I och flere ären ynglingar; förr än I var, så var jag! svarade Wettergren.

 

Nu uppstod en stunds debatt över den av Wettergren omnämnda an­mälan till landshövdingen, och det framgick att samtliga handelsmän och de flesta av det övriga bor­gerskapet inte hade en aning om denna sak, undantagandes skräd­darmästren Nils Norberg.

 

— Efter vars fullmakt talen I nu, monsieur Wettergren? undrade borgmästaren.

 

Frågan föranledde Wettergren att “med iver och omständiga åtbör­der” träda fram först till magistra­ten, sedan till protokollet och slut­ligen till borgmästaren.

 

— Sitter I i domstol och toucherar mig för monsieur? frågade Wet­tergren, varpå har vände sig till hela menigheten och fortsatte att ösa ur sig sina otidigheter, så att både magistrat och borgmästare an­såg sig böra tillhålla honom att i korthet “diktera sina påminnelser och talan vid protokollet”. Man ville med andra ord ha slut på oväsendet.

 

— Jag vill hava allt dikterat till protokoll, replikerade Wettergren. Borgmästaren vet intet, vad han är för en, där likväl år 1738 uti sep­tember magistraten lät bysätta ho­nom och taga ifrån honom skepp och gods, och sedermera har ett rykte gått att han skulle drivas ut ur staden.

 

Nu ansåg borgmästaren det kun­de vara nog. Han reste sig upp, vände sig till menigheten och sade, dock “utan någon sinnenas otill­börliga rörelse”:

 

— Det kunde väl göra mig till­fyllest, att all sak kan bestå uti tveggje eller treggje ärlige mäns vittnesmun och sanning, men det gläder mig att jag nu vid detta misshageliga tillfälle har hela sta­dens hedervärda borgerskap, såsom nu närvarande och åhörande, till ett publikt och alldeles oryggeligt vittne.

 

— Gode herrar och män! Kunnen I säga eller finna, att jag på något sätt antingen i oanständiga åthävor eller ord toucherat denne mannen Wettergren? Ty jag finner intet i hela lagen, att det ordet “monsieur” på något ställe varken anses eller förklaras för något okvädingsord. Men däremot beder jag Eder att både ihågkomma och vittna, hur hånligen och med vad sidvördnad och ivriga affekter han nu bemött både mig och samtliga magistraten, oroat vårt vänliga sammanträde och oanständligen an­gripit handelsmannen Thegeman med flera. Och som vid åtskilliga förra sammankomster I nogsamt erfarit hans oroliga sinne samt med vad tålamod, hövlighet och lämpa magistraten sökt att sådant avböja, och I nu i denna stund, som detta talas, med häpenhet och förundran hören, hurusåsom han Wettergren medelst sina häftiga och ivriga och oanständiga utlåtelser framfar och icke lämnar varken magistraten el­ler borgerskapet något ljud, jämväl beropandes han Eder alla till vitt­nen. Så frågas: I vad anseende ha­ven I denne mannen?

 

Hela borgerskapet var upprört, och protester hördes överallt i sa­len.

— Denne mannens otidighet bedrövar oss så mycket mera, som vi finner att herr justitieborgmästaren Palmborg uti mycket ömma och kärliga ord gjort sina propo­sitioner och att varken magistra­ten eller justitieborgmästaren för sin person i något mål givit honom anledning därtill, framhölls det.

 

— På det att Wettergren icke må vidare med sina oanständiga ut­låtelser och otidigheter hindra sta­dens välfärd och borgerskapets enighet, så avsäga vi oss honom i våra allmänna sammanträden all­deles och vilja gärna vara honom kvitt och lämna honom själv att efter lag svara för detta sitt oärli­ga och ensidiga framfarande, tagan­des vi däruti ingen del…

 

Först “inemot 12 middagstiden” var bråket på rådhuset tillända. Mycket återstod då ännu att be­handla, men på grund av den långt framskridna tiden beslöt man att åtskiljas för dagen för att åter sam­las tre dagar senare.

 

Följande måndag, den 25 nov., samlades borgerskapet åter till råd­slag, men Wettergren kom då icke tillstädes. På magistratens vägnar frågade nu justitieborgmästaren, om det fanns någon, som ännu kunde påstå, att magistraten nekat honom att ta del av stadens räken­skaper på rådhuset, och på den frågan fick han ett samfällt nekan­de svar.

 

Däremot hade borgerskapet inte glömt Wettergrens bråkiga uppträ­dande vid deras föregående sam­mankomst, och nu togs frågan upp om det inte kunde finnas något lag­ligt sätt att bli kvitt denne bråkmakare och “hans consorter”. Det var bara skräddarmäster Norberg och hjulmakaren Lorentz Ekelin, som alltjämt förklarade sig vilja hålla sig “till Rudmans och Wet­tergrens skrift angående stadens medel”.

 

Stadssekreteraren Johan Nordenlöf kunde i det sammanhanget inte undvika att berätta för menighe­ten att Norberg och Ekelin på ef­termiddagen efter uppträdet på rådhuset hade kommit hem till ho­nom i bostaden och på Wettergrens vägnar begärt avskrift av det sam­ma dag hållna protokollet. Nordenlöf svarade dem, att han var för­bjuden utlämna någon sådan avskrift, innan protokollet bli­vit renskrivet och justerat, men det hindrade inte att de redan påföljande morgon uppsökte honom på rådhuset med samma framställ­ning. Där fick de då företräde in­för magistraten, som dock endast bekräftade, vad Nordenlöf tidigare sagt dem. Men Wettergren var inte nöjd med den förklaringen; han klagade omedelbart hos landshöv­dingen.

 

Så var man då äntligen klar att förrätta det redan tillräckligt för­senade valet av rådmän. Det in­leddes med att namnen på de sö­kande till tjänsterna upplästes, nämligen

1)   E. o. rådmannen Anders Holmberg, som ville bli beford­rad till det ordinarie rummet efter framlidne Jürgen Folcker.

2)   Handelsmannen Åke Folc­ker.

3)  Handelsmannen Georg Raspe.

4)  Handelsmannen Georg Pabst.

5)  Handelsmannen Johan Bro­din.

6)  Landsfiskalen Asker i Umeå, som hade “högvälborne herr justitiekanslisten Cederholms rekom­mendation”.

7) Stadsfiskalen Schönstedt.

 

Det ankom nu närmast på sta­dens tre societeter att utse elekto­rer för valet, varav handelsmän­nen hade att välja 24, hantverkarna 8 och fiskerskapet 16.

 

Vad nu anginge den ordinarie platsen efter Jürgen Folcker, så förklarade borgerskapet enhälligt, att de funne det “onödigt att vidare därom votera, utan kallades därtill allmänneligen av magistraten och hela borgerskapet extra ordinarie rådmannen Anders Holmberg”.

 

Innan de olika societeterna sedan drog sig tillbaka till var sitt rum för elektorsvalet, frågade bokbindarmästaren Esaias Sandman på hantverkarnas vägnar, om det var tillåtet att votera på några andra än de uppgivna sökandena, och fick till svar, att det mycket väl gick för sig, bara man därvid höll sig till “aktade och skickliga och meriterade män”.

 

Efter en stund samlades åter borgerskapet för att genom sina talesmän meddela utgången av societeternas elektorsval, och det vi­sade sig därvid att följande perso­ner utsetts till elektorer:

 

Av Handelssocieteten: Petter Strömbäck, Nils Strömbäck, Alb. Petersson, Jean Bouman, Ja­cob Hagtom, Johan Hertz, Axel Askbom, Jacob Mornie, Samuel Tottie, Lars Amberg, Jonas Ny­berg, Anders Thegeman, Peter Hulphers, Johan Thernberg, Daniel Wilck, Peter Wandell, Simon Ödman, Anders Ullberg, Joachim Mau, Casper Bahde, Peter Almgren, Da­niel Elfstrand, Herman Schröder och Georg Möller.

 

Av Hantverkssocieteten: Hans Siöström, Anders Forsman, Johan Ek, Jonas Haglund, Esaias Sandman, Nils Norberg, Lorentz Ekelin och Olof Ek.

 

 

Av Fiskarsocieteten: Nils Munck, Hans Wahlgren, Olof Trest, Nils Axmar, Anders Hammar, Erik Säterberg, Olof Åkerberg, Nils Strandberg, Nils Mörth, Peter Sehlberg, Anders Forsblom, Mats Hall­gren, Peter Sellgren, Per Jerfgren, Olof Jerfström och Jöns Sandberg.

 

Därmed var man framme vid det egentliga valet, som förrättades av magistraten och elektorerna ge­mensamt med slutna sedlar, “som samlades uti en hatt”. Vid samman­räkningen visade det sig sedan, att rösterna fördelats på följande sätt: Pabst 32, Raspe 29, Amberg 20, Åke Folcker 13, Schönstedt 11, sämskmakare Berg 8 och Brodin 2.

 

Med anledning av valets utgång beslöts så hos landshövdingen be­gära, att Anders Holmberg måtte utses till ordinarie rådman samt Georg Pabst och Ge­org Raspe till extra ordinarie, och tre dagar senare kom också landshövdingens fullmakter för de föreslagna.

 

 

ERIK WICKBERG

————————-

augusti 23, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website