En präst i Poltava år 1709 men vad hände sedan?

 

 

Författare: Christina Hjalmarson

christinahj@telia.com

En präst i Poltava år 1709

 

men vad hände sedan

En het sommardag, den 28 juni 1709, stod slaget vid den ukrainska staden Poltava. Karl XII var skadad i foten och kunde inte föra befäl, men trots detta skulle det planerade anfallet mot ryssarna genomföras. Den hårt slitna svenska armén på ca 20.000 man stod mot 40.000 ryssar.

 

Den svenska armén led stort nederlag i slaget. Katastrofen var ett faktum och kvar på slagfältet lämnades ca 7.000 stupade soldater. Det var en av de svåraste militära katastrofer, som någonsin drabbat det svenska väldet.

 

 

Tillsammans med 3.000 man i den svenska armén, som gav sig i Poltava var det nära 25.000 fångar, som under tre brännheta dagar vandrade in i den långa fångenskapen. Bland fångarna inräknades också kvinnor, barn, pigor och drängar, som följde med på fälttågen på kontinenten och präster, fältskärer, fältskärgesäller, skrivare m fl.

 

 

Efterhand samlades fångarna i Moskva, där de vid juletid 1709 måste delta i tsarens stora triumfmarsch genom staden. Karolinerna har berättat, att de marscherade genom sju triumfbågar hånade och bespottade av den ryska kanaljen. Under våren 1710 sändes fångarna till olika fångläger i Sibirien.

 

Enligt bestämmelserna skulle tsaren försörja de meniga och underofficerarna. De fick arbete i gruvor och på fästningar och hos godsägare och led mycket ont.

Officerarna däremot skulle få pengar från Sverige för sitt uppehälle. Ofta uteblev och dröjde fånglönerna.

 

 

En del skapade sig själva inkomster genom att lära sig ett civilt yrke, som t ex tapettillverkare, stenslipare, urmakare, öl- eller brännvinsbryggare, peruk-makare, lärare, dansmästare, pälshandlare och vissa verkade som läkare och apotekare.

 

 

I öster lät tsaren bygga upp St. Petersburg, fast den nya staden fortsatte att ligga på svenskt område. St. Petersburg skulle bli tsarväldets nya huvudstad och många karolinska krigsfångar ingick i byggstyrkan.

 

 

För att karolinerna skulle bestå som nation i det ryska riket under den långa fångenskapen var det nödvändigt, att de bildade en kamratskap och en religiös gemenskap, som avgränsade sig från yttervärlden. Fångarna sysslade dessutom mycket med musik. Det var deras bästa värn mot tungsinne och demoralisering.

 

Den största fånggruppen fanns i staden Tobolsk i västra Sibirien och där byggde svenskarna en egen kyrka, som stod färdig i september 1714. Kyrkan var av trä och rymde tusen åhörare. Kyrkbygget betalades genom insamlingar och kollekt till sista öret, fastän fångarna var medellösa. Om fångprästerna sägs det, att de var så fattiga, att de inte ägde en kopek att köpa ljus för. Fältprästerna följde de religiösa sedvänjorna hemifrån och gjorde upp längder över nattvardsgästerna.

 

Den svenska kyrkogården i Tobolsk låg på höjden strax intill galgbacken som ryssarna av nåd hade förunnat dem.

 

 

I Tobolsk byggde karolinerna också en skola och på samma tomt även ett litet sjukhus och en bastu. Skolan var tillgänglig för svenska och tyska fångars barn, men även förnäma ryssar sände dit sina söner. Skolan underhölls av frivilliga medel, som till största delen insamlades i Tyskland, varifrån även skolböckerna kom.

 

Hur stod det då till i hemlandet Sverige? Där väntade karolinernas familjer på sina anhöriga. Åren 1708 och 1709 hade det rått missväxt i Sverige och människorna svalt. Kungen befann sig i Turkiet i nära fem år efter flykten från Poltava.

 

 

Med flyktingarna öster ifrån kom den orientaliska pesten till Stockholm år 1710. Pesten rasade hela hösten och 20.000 människor dog i Stockholm, d v s 1/3 av stadens hela befolkning. Därifrån spred sig pesten sedan över landet.

 

 

Sommaren 1719 släppte tsar Peter lös sin skärgårdsflotta mot den svenska ostkusten. Efter den svenska ostkusten stacks städer, byar, bruk, säterier, torp och tusentals bondgårdar i brand. Denna fruktansvärda sommar föddes rysskräcken hos svenskarna.

 

 

De som överlevde fångenskapen skulle inte komma hem förrän efter 12-13 år. Först i januari 1722, drygt tre år efter Karl XII:s död i Norge, fick de svenska fångarna i Sibirien tillstånd att bege sig hem. De måste själva bekosta hemresan och for därför hem i grupper. Återfärden kunde ta upp till sex månader.

 

Man räknar med att hälften av officerarna och en fjärdedel av manskapet överlevde fångenskapen. Många var illa hanterade i kriget och i fångenskapen. Cirka 3.000 – 4.000 svenskar återkom till Sverige. En del av de överlevande hade gått i rysk tjänst, andra hade ny familj i Ryssland.

 

 

I den svenska armén hade rått en mycket strikt kyrkotukt. Varje morgon och kväll hade det hållits korum och varje sön- och helgdag gudstjänst även i fält. I Poltava hade det funnits ett 40-tal präster, som även hade till uppgift att ingjuta mod i karolinerna, trösta de sårade och vaka vid de döende soldaternas sida.

 

En av prästerna vid Poltava var Bengt (Benedict) Salner, som 1699 tillträtt tjänsten som regementspastor vid Helsinge Regemente. Han följde sitt regemente till Poltava, där han tillfångatogs efter slaget och så småningom fördes till Tobolsk i Sibirien.

 

 

Hemma i Gävle hade prästen Bengt lämnat hustrun Catharina Magdalena Elis och barnen Brita, Anna Elisabeth (f. 1701) och Bengt (f. 1704). Det yngsta barnet, Bengt, var fem år, när fadern tillfångatogs och så småningom fördes till Sibirien. Hustrun var dotter till Controlleur Jöran Elis vid Stora Sjötullen i Gävle och hennes farfar var borgmästaren Jeremias Elis i Gävle.

 

 

Bengt Salner var född den 14 november 1668 i Uppsala och hans föräldrar var kämners- och handelsmannen Anders Göransson och ärbara matronan Elisabet Bengtsdotter. Enligt den tidens sed inskrevs han vid akademien i Uppsala vid sin födelse 1668.

 

 

Han idkade sina studier vid skolan och akademien i Uppsala och därefter hade han ”åtskilliga vackra mäns barn under information” innan han prästvigdes år 1692. Bengt Salner blev då domprostens, doktor Rudbeckii, adjunkt vid församlingen i Uppsala. Därefter var han vice komminister på Värmdö socken år 1693, pastor i Nora 1694 och 1695, ”Rectori Scholai” i Uppsala 1696 och sedan komminister i Gävle 1697 och 1698. År 1699 blev han kallad till bataljonspräst vid Helsinge Regemente, vilket han följde till norska gränsen år 1700. År 1701 gick han med transporten över till Reval, därifrån till Riga och vidare till Mitau, Kurland.

 

 

År 1705 bevistade han ”auctionen med de ryska” vid Gemäuerthof och 1706 följde han med general Leijonhufvuds (= Adam Ludvig Lewenhaupts) Corp. till Wildna i Litauen och åter till Kurland. År 1707 befann han sig i Goldingen och 1708 gick han med samma Corps. till Kungens armé och bevistade under marschen de blodiga slagen med ryssarna vid Lesna.

 

 

Bengt Salner blev efter slaget vid Poltava förd till Tobolsk, där svenskarna byggde sin kyrka. Här predikade han för de svenska och tyska fångarna tills han och många fångar fick hemlov ur sin fångenskap den 29 juni 1722 och kom lyckligen hem till Stockholm.

 

 

År 1722, efter 13 år i fångenskap, kom Bengt Salner hem till sin hustru och de vuxna barnen. Sommaren 1723 gifte sig dottern Anna Elisabeth med inspektorn vid Åmots bruk och senare Söderfors bruk, Andreas Qvist (av ätten Svinhufvud af Västergötland). Sonen Bengt gick inte i sin fars fotspår utan blev Överinspector vid Landtmätare Contoret. Dottern Brita var gift med kyrkoherde Lars Portuan.

 

 

Väl i Sverige trädde han åter i tjänst vid Helsinge Regemente. Med kunglig fullmakt tillträdde han den 6 mars 1724 tjänsten som kyrkoherde i Tillinge och Svinnegarn pastorat i Uppland (ca fem km väster om Enköping). Vid prästmötet 1733 höll han en predikan. Kyrkoherdetjänsten i Tillinge förestod han i över elva år innan andtäppa och häftigt slag ändade hans strapatsrika liv den 18 juli 1735. Han blev 66 år och 8 månader.

 

 

Bengt Salner var min mm fm mm mm f

 

Christina Hjalmarson/2000-07-02

 

 

Källor: Alf Åberg: Den svenska historien

 

Alf Åberg: Fångars elände – Karolinerna i Ryssland 1700-1723

 

Alf Åberg: Karolinerna och Österlandet – Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien.

Den svenska historien, del 5, Karolinska tiden 1654-1718

 

                  Peter Englund: Poltava

                 Uppsala ärkestifts herdaminne, III

               Db Tillinge C:3 (1707-1742)

                     Komplettering:

Slaget vid Poltava

 

Den svenska stormaktstiden kan sägas ha tagit slut den 28 juni 1709 i ett fält i Ukraina. Den varma högsommardag blev den blodigaste i Sveriges historia. För redan vid lunchtid hade drygt 8 000 svenska soldater dött och 2 600 tagits tillfånga. Tre dagar senare kapitulerade ytterligare 13 000 soldater och nästan 7 000 civilister vid Perevolotjna och tågade in i rysk fångenskap. Kriget mot Ryssland fortsatte i ytterligare 12 år, men Sverige återhämtade sig aldrig från förlusten av dessa män varav endast 4 000 skulle få återse sitt hemland.

——————————————

Webbmaster: Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website