Dragondråpet vid Södertull 1714

Dragondråpet vid Södertull

Man skrev året 1714. Det långa kriget hade redan kostat Sverige två arméer, vars ynkliga rester försmäktade i rysk och dansk fångenskap, medan kungen själv (Karl XII) jämte en handfull drabanter fastnat i Turkiet som sultanens ofrivilliga ”gäster”. Landet var utarmat av utskrivningar och skattepålagor, och folket gick i ständig oro för ryska galärflottors anfall längs kusterna.

Limön i Gävlebukten hade under hela sommaren stadens borgerskap hållit vakt dygnet om vid vårdkasen, och i Hemlingby och Järvsta låg överste Fersens dragoner i beredskap, inkvarterade i bondgårdarna. Statens borgerskap hade själv satt upp tvenne kompanier och en kavalleriavdelning, som höll tullportarna besatta och dag och natt gjorde patrulltjänst i staden. Över Gävle och dess omnejd härskade det stora lugnet före en väntad storm.

Morgonen den 6 december skilde sig väl knappast från sina föregångare ifråga om vardagsgrå tristess. Hos bonden Jon Hansson i Hemlingby vaknade de tre dragonerna Anders Arkman, Crause och Dahlström och inledde sina förberedelser för att slå ihjäl den nya dagen så angenämt som möjligt.

Låtom oss ingå till staden och strida med stadsvakten, föreslog Arkman, i det han drog sin värja och högg den i järnstackstolpen.

Ett gott förslag, ansåg kamraterna.

Och sedan de ätit sin enkla frukost av smör och bröd och styrkt sig med något brännvin därtill, vandrade de iväg mot staden, passerade förbi borgarvakten vid Södertulls port och styrde först sina steg till hovslagaren mäster Wino för att avlämna en tröja, som Dahlström sytt åt mästers hustru.

Efter att ha trakterats med ett stop öl hos hovslagarens, begav de sig till skräddarmäster Erich Öhman på Islandet, och där blev de tre kumpanerna kvar i två hela timmar, ty där hugfästes visiten med en tumlare brännvin. Men för säkerhets skull sköljde de sedan ner det hela med en dubbelöl för 2 karoliner på stadskällaren innan de drog åstad väster i staden till salig Petter Depkens gård (Petter Depken dog i Gävle 1713 10/3), där en annan av deras kamrater bodde.

Under tiden hade dagen lidit mot kväll, och rätt som det var hörde de trumslagarens taktfasta taptoslag. Det var alltså tid för dem att bege sig hem till sitt kvarter igen efter stadsbesöket.

Klockan var i 9-tiden på kvällen, när de kom vinglande genom Slottsgränden ner mot Nya bron (dvs nuvarande Kungsbron), där Crause framför den myndige räntmästaren Petter Strömbäcks hus halade upp en liten flöjt ur fickan och började musicera på den. Strax därpå hörde de plötsligt ur nattmörkret ropet: ””Wer da?”

Det varguldsmeden Augustin Rudman, som anropat de uppsluppna dragonerna i sin egenskap av fältväbel vid Claes Schröders borgarkompani och befälhavare för en stadspatrull, i vilken bl a ingick även urmakaren Johan Bure. När Rudman märkte, att bråkstakarna var dragoner och erfor, att de var på väg till Hemlingby, uppmanade han dem:

Käre vänner, gån vackert hem till edra kvarter!

Patrullen fortsatte därpå utåt Islandet.

Strax därefter kom också borgerskapets kavalleripatrull ridande, och dess chef, handelsmannen Åke Folcker tillsporde dragonerna, varför de gick där och blåste flöjt i nattmörkret, varpå dragonen Crause genmälde:

Enär jag är i fredligt land och icke fientligt, så förmodar jag, att ingen skall betaga mig blåsa!

Även konstdrejaren mäster Christian Ratskie, som var i Folckers följe, framhöll nu för dragonerna, att ”det vore intet vackert gjort, att de nu ginge på gatan och spelade flöjt, sedan trumman och patrullen gått”. Även kavalleripatrullen fortsatte därpå gatan utåt Islandet.

 

När de båda stadspatrullerna om en stund anlände till Södertull, stötte de ånyo ihop med dragonerna av vilka Crause just var i färd med att spela en marschmelodi på sin flöjt för stadsvakten vid tullgrinden. De släpptes sedan ut genom porten, men då den skulle stängas efter dem höll dragonerna den tillbaka. Det var svårt för vakten att få iväg de bråkiga krigarna, av vilka särskilt Arkman började bli aggressiv.

Jag känner dig väl, och om jag hade mina pistoler, skulle jag betala dig, hundsvott, som emellan sitter. Vi tjäna vår konung för brava karlar”, skrek han åt handelsman Folcker som satt till häst mellan mäster Ratskie och handelsman Samuel Groop.

Det gavs nu order om att dragonerna skulle arresteras, Folcker och Ratskie red ut mot dem, och även Rudman sprang ut genom tullporten, skjutandes Arkman ifrån sig med handen.

Om I vore så många till, skulle I intet kunna taga mig i arrest, skränade Arkman, varvid Rudman satte sitt korsgevär för bröstet och genmälde att han nog kunde arrestera honom, om han ville.

Men då drog dragonen sin värja, och inom några ögonblick var kalabaliken i full gång. Dragonen högg vilt omkring sig, fick ett par tre hugg i sitt vapen, och även kamraten Crause fick något slag i ryggen av en värja. Slutligen träffade Arkman Rudmans korsgevär med ett hugg, ”så att spån därav syntes i vädret”, rusade sedan mot Ratskie, som dock parerade dragonens hugg, och sedan åter på Rudman, som för att värja sig måste slå till dragonen med sitt korsgevär, varvid Arkman föll till marken och blev liggande.

 

Stadsvakten återvände nu innanför stadsstaketet, medan Crause och Dahlström tog hand om Arkman. Det visade sig att han var svårt skadad, varför hans kamrater begärde att åter bli insläppta genom tullporten för att bära Arkman till stadens fältskär Cadovius.

ockGack fan i våld! I slippa intet in, förrän patrullen kommer tillbaka, blev dock svaret.

Dahlström begav sig då till Hemlingby för att hämta sin häst, medan Crause förband Arkman med sin näsduk och sedan bar honom på ryggen över vretarna till deras kvarter hos Jon Hansson. Där satte han Arkman i en stol, torkade av honom blodet, tvättade sedan såret med Arkmans egen urin samt förband honom ånyo, varpå han lades till sängs.

Klockan 6 följande morgon begav sig Crause och Dahlström till kornetten Lindqvist i Järvsta för att avlägga rapport och sedan sändes bud efter stadsfältskären Cadovius, som dock genast konstaterade, att Arkman blivit dödligt sårad, och sedan överlät åt sin lärodräng Jacob Westman att förbinda den slagne. Den 19 december utslocknade också dragonen Arkmans livslåga.

Omedelbart efter bråket vid Södertull hade den Rudmanska patrullen återvänt till stadsvaktens corp-de-gardie på Stortorget, där Rudman efter att ha visat sitt korsgevär sjönk ned på en bänk och bedrövad berättade, att han slagit dragonen och fruktade att han skadat denne svårt. En av vakterna kom sedan från tullen och undrade, om de fick släppa in dragonerna för att bringa Arkman till stadsfältskären. Från corps-de-gardiet beordrades då sex man till tullen för att ta hand om Arkman, men då de anlände till platsen, hade han redan burits därifrån av Crause.

I maj 1715 ställdes guldsmed Rudman till svars för dråpet vid Södertull, men han hade då försvunnit från staden. En gammal tradition vet berätta, att han skulle hållit sig dold påLövgrund, och kanske ligger det någon sanning däri. I varje fall återvände han sedermera till staden, men då på lejd, och först den 4 dec 1717 avdömdes målet i rådhusrätten. Rudman ansågs vid olyckstillfället ha handlat i nödvärn och frikändes helt, dock med den reservationen att domen skulle underställas hovrättens prövning. Allt tyder emellertid på, att hovrätten fastställde rådhusrättens utslag.

Källa: Bland kåkar och gränder på Gamla Söder av Erik Wickberg.

———————————————–

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website