Tobakskungens hemvist var Kv Possen – av Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

Kvarteret Possen

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

 

 

Det finns mycket gemensamt i kvarteren Silverfruns och Possens historia, och slutet på den blir också densamma, ty liksom Sil­verfrun redan helt utraderats från stadens karta, är också Possen dömt att inom en snar framtid all­deles försvinna ur stadsbilden. Hälften av det sistnämnda kvarte­ret är nu borta, men än så länge finns den intressantaste delen kvar i form av f.d. Rettigska palatset i kvarterets nordvästra hörn.

 

För ett århundrade sedan räkna­des säkerligen tobakskungens hus som ett av stadens finaste,  därtill vackert beläget vid ån med vac­ker utsikt såväl mot rådhuset och den lilla parken i norr som mot Slottet och Slottsparken i väster. Inne på gården hade Rettig sin snusfabrik och i kvarteret nästintill österut växte sedermera den stora tobaksfabriken upp, vars till­verkningar var kända vida omkring redan på Fänrik Ståls tid.

 

Tiden har farit illa fram med det gamla tobakspalatset, fär­gen har flagnat av, både här och där på väggarna, den praktfulla jättelyktan i entrén har plockats ned och gömts undan för framti­da behov, trappor och golv har nötts av tusentals fötter under andra världskrigets kristidsspring. Huset verkar nu allt annat än pa­lats, en gammal träbyggnad helt enkelt, som betydligt deklasserats och tycks stå där och skämmas över sin tillvaro i närheten av den mo­derna tidens nybyggen.

 

 

Men under trärucklet härskar alltjämt en säregen stämning i hu­sets souterrängoch källarvåning. Där lever alltjämt gångna seklers historia i metertjocka grundmurar och låga källarvalv, vars längese­dan igenmurade fönster i markpla­net en gång i tiden vette mot den äldsta Islandsgatan.

 

Hur gamla dessa murar och valv är, vet väl ingen nu levande med säkerhet. Utan minsta tvekan fanns de där, när konung Gustaf III kal­lade de fyra ständerna till riksda­gen i Gävle 1792; sannolikt upp­levde de gävlebornas häpenhet och förskräckelse, när de ryska galejorna visade sig utanför staden under de svåra åren efter konung Karl XII:s död; måhända fanns de där redan när Karl X Gustaf drog i fält på 1650-talet, ja kanske redan när dödsbudet från Lutzens slagfält nådde staden 1632 eller dessförin­nan …. 

(Ja, de var mycket äldre än vad du hade en aning om Erik Wickberg. Ni andra – läs denna länk när Peter Snifs, anfader till släkten Strömbäck, bodde här. /Lisse-Lotte Danielson

Externa länkar öppnas i nytt fönster. När ni vill återgå hit så stäng detta fönster först!

 

I en stad vars byggnadshistoriska minnen till hälften ödelades ge­nom den stora förhärjande bran­den 1869, och som sedan — icke minst genom de omfattande sane­ringsrivningarna på 1950-talet — i så hög grad redan gjort sig urarva på äldre bebyggelse,  förefaller det nästan som ett helgerån att icke på något sätt söka bevara och restau­rera Rettigsgårdens intressanta souterrängvåning till en raststuga,  ser­veringslokal eller liknande i nära anslutning till den blivande par­ken och trafikkarusellen strax intill. Har vår stad i sin för övrigt väl­lovliga strävan att nå fram till en toppmodern utformning och omda­ning, såväl trafiktekniskt som byggnadsmässigt, verkligen råd att offra även detta till omfånget blyg­samma minne av tider som gått, på samma smått upprörande sätt som skedde med den traditionsrika kultkällan vid Sörby och med gamla Kungsbron?

 

Det har framhållits, att detta of­fer måste ske i den heliga trafik­teknikens namn, men är det i själ­va verket så nödvändigt? Det är lättare att förstå de makthavandes svala intresse för gamla Kungsbrons bevarande, där stora skat­tepengar stod på spel, men en sådan motivering lär väl rimligen icke kunna dragas fram vad Rettigskällaren beträffar. Att genom­gångstrafiken i staden längs Kungs­gatan fordrar ökat livsrum, kan väl icke heller bestridas, men å andra sidan torde det väl vara endast en tidsfråga, innan denna genom­gångstrafik måste ledas i andra ba­nor genom stadens ytterområden och stadsborna i större utsträck­ning själva bereds möjlighet att ut­nyttja stadens gator. Och därmed kunde också en restaurerad Rettigkällare vid ett, får vi hoppas, vac­kert utformat Slottstorg, få en än­nu större betydelse som vallfarts­ort.

 

 

Landsskrivare Östman och borgmästare Dahl

 

 

Det kvarter som sedan 1920-ta­let gått under namnet Possen, om­fattar endast två tomter, men dessa ha i sin tur uppstått genom sammanslagning av flera smärre i samband med köp, gaturegleringar osv. Sålunda låg där vid mitten av 1700-talet tomterna n:ris 77—79 längs ån österifrån räknat samt en del av nr 106 längs Södra Kungs­gatan. Av dessa slogs så småning­om en del av nr 77 samt nr 78 ihop med bl.a. tidigare gatumark och kom under nummerbetecknin­gen 99 att utgöra Possen nr II, medan nr 79 och nr 106 med ti­den fick det gemensamma numret 101 och blev Possen nr I. Mellan dessa omnumreringar ligger emel­lertid andra sådana, som dock i denna Söderkrönika utelämnats för att icke göra läsaren helt för­virrad.

 

I nordöstra och östra delen av kvarteret Possen låg tomten nr 77, vid mitten av 1600-talet ägd och bebodd av borgaren Jacob Kruus, som tycks ha avlidit nå­gon gång under seklets senare hälft. Ännu 1692 fanns emellertid hans änka, hustru Ingrid ?  kvar i går­den, där vid denna tidpunkt även rådmannen Anders Nilsson Östman (d. 1725) bodde, troligen som hyresgäst. Denne Östman, som nämnes redan 1677 och då tituleras landsskrivare, synes före 1701 ha på obekant sätt förvärvat gården, som han sedan bebodde under resten av sin levnad.

 

Jacob Kruus.

 

Jacob Kruus – Ingrid Nilsdotter

 

Jacob Kruus – Ingrid Nilsdotter – 2

 

(enl Sehlberg, se bilaga, avled Jacob Kruus  ?? , det tycks även ha funnit s en Jacob Kruus d.y. ? Jag bifogar 3 kopior av Sehlbergs anteckningar så får läsaren göra egna bedömningar L-LD).

………Ännu 1692 fanns emellertid hans änka, hustru Ingrid ? (menar man Ingrid Nilsdotter? /L-LD),

 

Två år efter hans död såldes fas­tigheten på auktion i oktober 1727 jämte “fyra därtill hörande sjöbo­dar, stallgård, en välvd källare i huset och 2:ne dessutom gentemot gården samt två krydd- och trägår­dar”. Högsta anbudet för egendo­men avgavs av provinsialinspektö­ren Petter Gavelius med 4150 dal. kopparmynt, men han transporterade sedermera köpet på handelsmannen Jöran eller Georg Pabst (f. 1695), son till handelsmannen m. m. Christian Pabst och dotterson till den ovan­nämnde rådman Östman.

 

Liksom sin fader var Georg Pabst handelsman i staden, ägnade sig dessutom framgångsrikt åt rederi­verksamhet och var delägare i ett flertal av gävleflottans fartyg. Men liksom fadern deltog han också liv­ligt i det kommunala arbetet på oli­ka områden. Han slutade sina da­gar 1777 som rådman i staden.

 

Som enda arvingar efterlämnade Georg Pabst sondottern Anna Sigrid och hennes make, lands­kanslisten Harald Schöning, vilka redan i september 1777 sålde den ärvda söderfastigheten till då­varande justitieborgmästaren i Gävle Carl Dahl för 555:26:8 rdr specie. Gården anges i köpebrevet vara belägen vid Brunnsgatan, som tydligen vid denna tidpunkt var namnet på Västra Islandsgatan i dess gamla sträckning.

 

Dahl, Som var gift med Marga­reta Elisabeth Ström­bäck, ägde sedan 1765 gårdarna nr 2 och 4 i stadens 2:a kvarter, som han för 15000 dal. kopparmynt köpt av sin svärmor, Margareta Ham­mar.

  sök fram Margaretas namn i denna fil för att få reda på fler släktförhållanden mellan ovanstående personer /L-LD

 

 

Köpebrevet, som är under­tecknat även av Dahls svågrar Da­niel Ahlbom, Peter Strömbäck och Jan Paul Strömbäck, är i sin ly­delse ganska unikt och säkerligen typiskt för den kraftfulla och matriarkaliska kvinna, som Margareta Hammar tydligen var. Köpehand­lingen innehåller bl. a, “det krafti­gaste förbehåll, att jag icke alle­nast i min livstid njuter nödiga husrum i gården efter mitt eget godtycke, utan ock att, därest jag skulle överleva bemälte min kära måg och dotter och vid så sorgeligt tillfälle omständigheterna oförmodeligen så visa sig att jag finner mig nödsakad till egen hushållning, må jag efter behag taga gården åter utan att detta köp skall ligga i vägen, och fås då alltså åter, vad enligt särskilda kvittenser på köpe­skillingen betalt är; men icke desto mindre tillåtes min kära måg under sådana villkor nu genast med går­den lagfara samt därå fasta söka”, något som borgmästare Dahl icke heller underlät att göra. Innan han köpte den f. d. Pabstska fastigheten på Söder sålde han emellertid i sep­tember 1777 svärmorsgården i 2:a kvarteret till borgaren Nils Zet­terberg.

 

Några år efter makens död sålde Margaretha Elisabeth Strömbäck 1794 fastigheten för 450 rdr riks­gälds till handelsmannen Johan Otto Wixner, som dock trans­porterade köpet på Gävle stad. Som bekant var staden vid denna tidpunkt invecklad i gatureglering­arna på Gamla Söder, och utnytt­jade i rikt måtto den Dahlska fas­tigheten för detta ändamål. Av tomtens 2676 kvadratalnars areal försvann 922 i Södra Strandgatan och 588 i Vågmästaregränden, tyd­ligen den dåvarande benämningen på Södra Rådmansgatans nedre del. 254 kvadratalnar överfördes vidare till tomten nr 98 öster därom (i nu­varande kvarteret Gefle Vapen) och i behåll för en ny tomt fanns sedan endast 912 kvadratalnar.

 

Den nya lilla tomten sam man­slogs efter gaturegleringarna med delar av den väster därom liggande fastigheten nr 78 och försågs så småningom med det nya numret 99, vilket med tiden kom att utgöra kvarteret Possen nr 2.

 

Ägarelängd GÅRDEN nr 77

 

 

Släkten Unonii urhem vid Södra Kungsgatan

 

Ungefär mitt i kvarteret Possen efter nuvarande Södra Strandgatan fanns en tomt, som sedermera fick numret 78 i l:a kvarteret. Den tillhörde i början av 1600-talet med största sannolikhet borgaren Uno Olofsson, rådman i staden 1600—1631. Hans son Olaus (f. 1602)  som slog in på den lärda banan, kallade sig först Gavelius, vilket namn han dock senare bytte ut mot Unonius. Han var född i Gävle, blev student i Uppsala 1620 filosofie adjunkt därstädes 1637, professor i logik och metafysik 1640 samt kyrkoherde i Hagby försam­ling 1652 och kontraktsprost två år senare. Vid provinsialmötet i Stockholm 1657 nämnes han bland delegaterna, och 1664 återfinnes han som riksdagsman. Han avled i Uppsala 1666.

 

Professor Unonius var gift två gånger, först med Catharina Larsdotter Gammal, sedan med Ingrid Jacobsdotter, och hade bl.a. döttrarna Brita och Karin, av vilka den förstnämnda blev maka åt lanträntmästaren i Gävle Joa­chim Weijlandt. Vid Unonii död uppgick de två nyssnämnda döttrarnas arvsfordran till “1400 och någon daler kopparmynt”, varför de 1679 tillerkändes faderns gård “sunnan ån” i Gävle, och tre år senare utlöste Weijlandt sin svä­gerska Karin ur fastigheten, på vil­ken han sedan 1685 fick fastebrev.

 

Det bar sig emellertid inte bätt­re, än att Weijlandt råkade i skuld till kronan, som efter hans död tog gården i mät och lät försälja den på auktion, troligen 1693. Högsta budet avgavs därvid av in­spektören, bergsfogden och bruks­förvaltaren på Oslättfors Johan Röök som på detta sätt kom att inskriva sitt namn i ägarelängden. Från förberedelserna för den exe­kutiva försäljningen 1693 av lant­räntmästaren Weijlandts egendom berättar stadens domböcker ett sorglustigt intermezzo. När stadsvaktmästaren Erich Jonsson, på sedvanligt sätt ringde med sin kloc­ka för att kalla hugade spekulanter till auktionsstället, släppte Weij­landts dotter, “jungfru Lisken“, ut sin katt, kring vars hals hon bun­dit en liten pingla, insinuerande att stadsvaktmästaren på det sättet skulle “få hjälp” av katten. Stads­vaktmästaren tog emellertid syn­nerligen illa upp denna “hjälp”, an­såg sig vara utsatt för skymf och anklagade “jungfru Lisken” inför rådhusrätten för hennes tilltag. Hans anklagelser mot den unga da­men gick ut på, dels att hon vanvördat magistraten, på vars order han skulle ringa med handklockan på vissa platser i staden, dels också att hon vanvördat landshövdingen och Kungl. Maj :ts auktionsordning och således begått majestätsbrott.

 

»Jungfru Lisken» måste för att värja sig inför rätta gå ed på, att hon inte alls avsett att skymfa nå­gon, “utan allenast som för rolighet hållit, att således möta vaktmästa­ren”. Hon frikändes också av rätten för skymf mot höga överheten, men för att ha skojat med stadsvaktmästaren fick hon böta 6 marker.

 

I sex år behöll Röök fastigheten, men 1699 avyttrade han den, och köpare var handelsmannen Chris­tian Pabst (d. 1704). Pabst hade inflyttat till Gävle redan omkring 1686 och där bedrivit affärsrörelse, något som i oktober 1687 föranledde stadens styrande att tillfråga ho­nom, om han ämnade söka burskap i staden. Pabst svarade, att han först ville se, hur hans affärer ut­vecklade sig, ett svar som dock tyd­ligen icke ansågs helt tillfredsstäl­lande. Han fick därför en förvar­ning, som gick ut på, “att om han vidare tänker här något handla, måste han antingen bliva borgare, eller ock handla här som en främmande och inte understå sig att hava något nederlag; eljest lär er efter ordinantian med honom para­deras”.

 

Ägarelängd gården nr 78

 

Pabsts affärer gick dock tydligen ganska bra, ty snart sökte han burskap i staden, bosatte sig där på allvar och gifte sig med Ingrid Östman, dotter till rådmannen Anders Östman, vars gård ävenle­des låg i det blivande kvarteret Possen. Christian Pabst skaffade sig för övrigt ett aktat namn i sta­den, och när ett borgargarde skulle uppsättas vid det stora nordiska krigets utbrott, utsågs han till chef för stadens 3:e kompani och fick ti­teln stadskapten.

 

Efter makens bortgång gifte Ing­rid Östman 1708 om sig med den från Stockholm till Gävle inflyttade handelsmannen Olof Dufwa. Av hennes barn i första giftet nådde endast sonen Jöran — eller Georg, som han vanligen kallas i stadens handlingar — mogen ålder. I det andra äktenskapet hade Ingrid Öst­man dottern Brita Helena Dufwa, och efter föräldrarnas död ärvde dessa två halvsyskon gemen­samt gården på Söder. Brodern ha­de då för länge sedan skaffat sig egen gård, (Se föregående kapitel!) och detta var väl den egent­liga anledningen till, att han 1761 sålde sin arvedel för 1000 dal. kopparmynt till sin halvsyster och hennes man Mathias Wallbom, som var verksam som kon­trollör vid Stora sjötullen i Gävle.

 

Den Wallbomska eran på gården fick dock ett olyckligt slut. Vid ge­nomgång av Gävle sjötullkammares journaler för åren 1766 och 1767 kom det nämligen i dagen en del underskott, för vilka Wallbom till­sammans med tullförvaltaren Peter Nylander gjordes ansvarig. Det gällde tillhopa en summa på 2586 rdr 25 2/3 skilling silvermynt, för vilket de förklarades ersättnings­skyldiga, och som ingendera av dem ägde tillräcklig utmätningsbar lösegendom, så togs 1774 Nylanders “då nyligen byggda men ej färdiga eller inredda gård nr 51 i 2:a kvar­teret” samt Wallboms “gård under nr 78 i l:a kvarteret här i staden” i pant och uppbjöds i dec. 1775. Så­väl Nyländer som Wallbom hade då redan lämnat detta jordiska.

 

Wallboms änka Christina Ju­liana (d. 1795) fick emellertid be­hålla den skuldbelastade gården, av vilken 5/12 vid bouppteckningen efter maken 1777 tillföll dennes dotter i första äktenskapet Anna Christina Wallbom och hen­nes man kofferdikaptenen Olof Hillbom. Tre år senare (1780) avhände sig Hillbom denna arvslott till sin nabo, provinsialläkaren Eric Nordblad i utbyte mot “ett tunnband sex kappland vretland … vid den bäcken, som ovanföre Gamla bron faller in i Stora ån”.

 

På så sätt inlemmades nära hälf­ten av den Wallbomska fastigheten i den stora Nordbladska egendo­men, och resten av den försvann efter änkan Wallboms död, varvid en del sammanslogs med tomten närmast öster därom för att seder­mera ingå i Possen nr 2.

Läs mer om släkten Unoni i denna länk

 

 

Hos fiskarsläkten Strömbäck och tobaksdynastien Rettig

 

 

Släkten Strömbäcks namn är knu­tet till den nordvästra delen av kvarteret Possen eller tomten nr 79 i l:a kvarteret, som den beteck­nades under 1700-talet. Släkten Strömbäcks stamfader, fiskaren Per Eriksson Snifs köpte vid mitten av 1600-talet flera gårdar på Söder, Sålunda fick han 1653 dombrev på “sin besittande gård”, köpte 1654 en gård “sunnan ån” av Anders Joensson Grijs, 1655 en fa­stighet “sunnan ån” av Daniel Krö­ger och 1664 en tomtdel utmed Snifs gård och nya broändan av Biörn Nilssons änka.

 

Vilket av dessa köp, som gällde den aktuella nordvästra delen av nuvarande kvarteret Possen, före­faller omöjligt att nu reda ut. Må­hända var det den sistnämnda “tomtdelen utmed Snifs gård”?

 

Fastigheterna på Söder, i varje fall en del av dem, synes ha gått i arv till Snifs son Petter Strömbäck (d. 1720), välkänd i staden som handelsman, skeppsredare, brukspatron, rådman och kontributionsräntmästare. Strömbäck för­valtade sitt pund väl och utvidgade sina egendomar betydligt, bl. a. ge­nom inköp av ett flertal fastighe­ter på Gamla Söder (Se det tidi­gare kapitlet om “Ruddammstomten”!). Året före sin död sålde han emellertid sin gård med hus och tomt “på västra sidan om Nya ga­tan och södra ändan om Nybron invid ån” för 8000 dal. koppar­mynt till handelsman Thomas Christopher Brisner. Av den kortfat­tade lägesbeskrivningen att döma tycks denna tomt ha legat i nuva­rande Slottsparken, medan den här aktuella s tomtdelen i nordvästra Possen tycks ha blivit kvar i Strömbäcks ägo och efter hans död övertagits av hans sterbhus med hans änka Catharina Holmberg (d. 1744) som förgrundsfi­gur.

 

 

 

 

 

Detta framgår av ett fastighetsbyte, som 1743 kom till stånd mel­lan sterbhuset å ena sidan och Strömbäcks måg, auditören och lanträntmästaren Adam Laurin, å den andra. Laurin hade 1734 köpt den s. k. Holstenska gården öster i staden av sin svåger Peter Ström­bäck den yngre, och denna fastig­het bytte han 1743 bart mot sterbhusets gård (nr 79) i Possen.

 

Ägarelängd Rettigska palatset.

 

Laurin (f. ca 1693, d. 1758) hade tidigare varit knuten till Hälsinge regemente, där han 1719 blev auditör och regementskommissarie, men vid de stora personalindrag­ningarna fick han 1723 avsked ur militärtjänsten och uppfördes som s. k. expektant. Han övergick då i civil tjänst och blev lanträntmästare i Gävle, gifte sig först med Gunilla Berggraf (f. 1700, d. 1730) och efter hennes död med Petter Strömbäck den äldres dotter Eli­sabeth (f. 1701 d. 1772).

 

Mer info om dessa personer i denna länk/ L-L D.

 

Efter Laurins död behöll hans änka gården under sitt återstående liv, men sedan även hon gått bort beslöt sterbhuset sälja den på auk­tion. Köparen var assessorn och provinsialläkaren Eric Nord­blad, även han gift med en med­lem av släkten Strömbäck, Marga­reta Dorothea, och på så sätt blev gården i alla fall kvar i samma släkts ägo. I köpet ingick både tom­ten nr 79 “med all därvarande åbyggnad och en inmurad koppar­panna samt den å andra sidan ga­tan belägne stallgård jämte en där­varande kryddgård“, och köpesum­man uppgick till 9450 dal. koppar­mynt.

 

Såsom i ett tidigare kapitel om kvarteret Silverfrun nämnts, ägde Nordblad även den Wahlmanska fastigheten, efter Södra Kungsga­tan, och sedan han också blivit innehavare av de sedermera i Pos­sen nr 2 ingående tomterna, behärskade han praktiskt taget hela kvarteret mellan nuvarande Södra Kungsgatan, Södra Strandgatan, Södra Rådmansgatan och Västra Islandsgatan samt ett stycke söder om detta kvarter.

 

Nästa innehavare av denna stora egendom blev amiralitetslöjtnanten och kofferdikaptenen Carl Brelin, som redan 1799 köpte stor­parten av tomten nr 99 (Possen 2) av Nordblad för 400 rdr riksgäldsmynt samt 1811 även återsto­den av de Nordbladska domänerna för 3000 rdr banco.

 

Under de närmast följande åren skedde emellertid åtskilliga föränd­ringar med de Brelinska fastighe­terna. För det första krävde gaturegleringarna en del mark till “Slotts- och Postgatan” (Med dessa gatunamn avses måhända Brunnsgatans (Västra Islandsgatans) nya och äldre delar närmast Södra Kungsgatan?). För det andra sålde Brelin 1812 den del av f. d. Wahl­manska fastigheten, som på grund av den nya Islandsgatans tillkomst kom att ligga söder om denna, till kofferdikaptenen Per Albrecht Norbeck (Se kapitet “Hos postinspektoren och provinsialläkaren!) samt samma år östra delen av kvarteret Possen till sin svåger, tobakskung­en Per Christian Rettig. För det tredje tillfördes Brelin 1816 så­som ersättning för avstådd gatumark 1758 kvadratalnar av Gävle stad, varigenom den Brelinska fa­stigheten vid 1819 års början om­fattade inalles 6435 kvadratalnar.

 

Medan affärerna gick Rettig väl i handom och hans tobaksfabrika­tion alltmera växte, blev däremot Brelins ekonomiska ställning allt svagare. Mot 8000 rdr i mellan- gift till Brelin bytte de två svåg­rarna 1827 fastigheter, och så små­ningom övertog Rettig även den Brelinska hälften av nuvarande Possen, som sedan stannade i Ret- tigska dynastiens ägo ända till vå­ra dagar och slutligen som bekant ingick i fru Antonie Rettigs stora donation till Gävle stad 1936.

 

 

 

 

Rettighusets grundmurar och souterrängvåning

 

 

När tobakskungen Rettig någon gång under första hälften av 1800-talet lät uppföra sitt palats vid Södra Kungsgatan, utnyttjade han den husgrund, som tidigare fanns på platsen, och på så sätt uppkom den souterräng- och källarvåning, som alltjämt finns kvar under det av trä uppförda huset. Detta sy­nes i själva verket vara uppfört på grunderna till två äldre gårdar, vilket bekräftas av de uppmät­ningar, som under det senaste år­et gjorts av stadens stadsarkitekt­kontor, och på basis av vilka ock­så de hittills företagna vetenskap­liga undersökningarna av desamma gjorts under ledning av landsantik­varie Olle Källström.

 

Något påtagligt större offentligt intresse har väl Rettigspalatseté souterrängvåning knappast väckt, förrän kvarterets rivning blev ak­tuell i samband med planeringen av den blivande trafikkarusellen. Att enskilda personer — enkanner­ligen då i första hand medlemmar av familjen Rettig — dock haft sina funderingar angående souterräng- vånimngens ålder och ursprungliga uppgift, bekräftas av kamrer V. O. Wadström, som i många år var i denna familjs tjänst.

 

 

Fru Antonie Rettig, berät­tar hr Wadström, som sedan 1907 bodde i Stockholm, brukade van­ligtvis ett par veckor varje som­mar komma på besök till Gävle.

 

 

Jag hade ansvaret för Rettigarnas stora vinförråd, som inhystes där nere i källaren, och varje gång fru Rettig skulle återvända till Stock­holm, ville hon alltid ha några flas­kor vin med sig ur förrådet. Hon följde då ofta med ner i källaren och jag minns vid ett tillfälle att hon frågade mig om jag någonsin hört en legend om, att det på denna plats en gång skulle ha legat ett kloster. Jag tror nu inte på att det skulle finnas någon verklighets­grund för en sådan sägen, och in­te heller vet jag, varifrån hon ha­de fått den, men så berättade hon i varje fall.

 

Av de i föregående kapitel re­dovisade ägarelängderna för kvar­teret Possen framgår som synes ic­ke heller något, som ens ger en antydan i klosterlegendens rikt­ning, och om det nu överhuvud­taget funnits något kloster i Gävle — vilket visserligen, ehuru i gans­ka dunkla ordalag hävdats av flera äldre författare — så torde det i alla händelser icke ha legat där nere vid ån.

 

Onekligen ger dock Rettigpalatsets källarvåning ett intryck av att ursprungligen ha tillkommit  för något mera “officiellt” ändamål än som förvaringsutrymmen för en vanlig enskild borgares hushåll. De nära metertjocka av natursten upp­murade väggarna med sina djupa fönsternischer, de låga källarval­ven med sina bastanta järndörrar, det väl tilltagna köket-tvättstugan med sin över tre meter breda öppna spis och en präktig bak­ugn, den smala branta barocktrap­pan upp till nästa våning, allt det­ta tyder icke endast på en sär­egen storvulenhet, utan även på en strävan att åstadkomma en mer än vänligt rymlig och säker förva­ringsplats för gods av större eko­nomiskt värde än kålrötter, fisk och potatis.

 

Husets närhet till Slottet, gu­vernörens och sedermera lands­hövdingens residens, har gjort att man gissat på att de intressanta källarvalven utnyttjades som förvaringsplats för Kungl. Maj:ts och kronans räkning på den tiden, då skatten erlades in natura och för våra trakters vidkommande delvis i form av stångjärn. I sammanhan­get har man också pekat på den nära belägenheten av stadens järn­våg, som före 1708 fanns på andra sidan ån i den nuvarande lilla parken nedanför rådhuset, samt erin­rat om att ån i gångna tider var segelbar ända dit upp. Men något stöd för dessa teorier finner man som synes icke heller i ägareläng­derna för tiden efter år 1600.

 

Å andra sidan visar ägareläng­derna, att de personer, som bott i kvarteret Possen, mestadels varit män i staten — lanträntmästare, kontributionsräntmästare, provinsalläkare, burgna handelsmän och skeppsredare osv — och det får väl icke anses helt uteslutet, att även de levde som sturvulna lo­kala småkungar, vars hushåll, af­färer och verksamhet i övrigt kun­de kräva både rymliga och säkra förvaringsplatser.

 

De hittills verkställda vetenskap­liga undersökningarna av Rettigspalatsets undre regioner har i var­je fall icke lämnat någon defini­tiv klarhet vare sig beträffande de­ras datering eller deras ursprung­liga ändamål. Att gårdsgrundens äldsta delar tillkommit före 1650- talet, får väl dock anses fastslaget, sedan det konstaterats att de en gång måste ha skjutit ut ett par meter i den nuvarande Södra Kungsgatan och således måste va­ra äldre än denna.

 

 

I ett av källarvalven, tidigare använt som potatiskällare, gjor­des i september 1957 ett intres­sant fynd. Bakom en liten järndörr som täckte öppningen till ett halvt igenmurat f.d. källarfönster mot äldsta Islandsgatan, anträffades ett stort dokumentskrin av järn, dock tyvärr utan något innehåll. Det an­tas att skrinet tillhört tobakskun­gen P. C. Rettig och av honom använts till förvaring av viktigare dokument eller varför icke rent av silver eller pengar.

 

I ett av gårdshusen i kvarteret Possen var ända till i juli 1956 J.E. Åhsgrens boktryckeri  inrymt. Även detta hus var mycket gammalt; det torde ha funnits redan i slutet av 1700-talet och följaktligen då ha gränsat mot Islandsgatan, innan denna gavs sin nuvarande sträck­ning.

 

Då detta hus revs sommaren 1957 framkom flera intressanta detaljer. Dess grundmurar var över halv­metern tjocka och till stor del uppmurade av sandsten och grå­sten. Ett av rummen hade tegelgolv, som tycktes vara av mycket gammalt datum, och i golvet fanns en sedermera igenlagd smal ränna vars ursprungliga funktion man in­te riktigt kunde komma underfund om. En av takbjälkarna mätte inte mindre än 18 tum (ca 45 cm) i fyr­kant.

 

Rester efter den Rettigska fabri­ken, vars snuskvarn en gång var inrymd i husets övervåning, fanns det också gott om. I mellanväggar­na låg ett decimeterhögt lager av snus, och bland rivningsbråten låg både snuskaggslock och reklam­skyltar med inskrifter i stil med “Rettigs Kajana 25 st 50 öre”. På ena gaveln fanns under rappning­en märken efter en stor dubbel­ port med ännu kvarsittande hand­smidda gångjärn.

 

 

——————————————

 

I Gefle Dagblad för den 13 apr. 1907 återfinnes bl. a. följande döds­runa:

“Vid 10-tiden i går eftermiddag afled i sitt hem härstädes en af stadens mera kända affärsmän, grosshandlaren Gustaf Edvard Bergius i en ålder af 58 år. Döds­fallet föregicks af en kort tids sjukdom, en svårare förkylning, hvartill kom ett mångårigt hjärt­lidande.

 

Den aflidne var född i Stock­holm den 23 mars 1849 och son till lektorn vid Nya elementar­skolan därstädes A. T. Bergius och hans maka, född Moritz. Un­der flera år tjänstgjorde B. så­som extra lärare vid h. allmän­na läroverket härstädes och ha­de därjämte en privatskola för gossar.

 

Med intresse ägnade sig den af­lidne under en följd af år åt fis­kets utveckling och utgaf under den tid, åren 1880-1893, då han tjänstgjorde som fiskeriuppsyningsman i Gefleborgs län, från trycket en samling uppsatser i ämnet. Vid sitt frånfälle innehade B. åtskilliga förtroendeuppdrag; han var bl. a. ledamot af Gefle stads sparbanks styrelse och ord­förande i Gefle fiskareförening.

 

På de senaste 15 åren har Ber­gius drifvit en högst betydande affärsrörelse i tobaksbranschen, för närvarande omfattande 5 filia­ler i Gefle samt filialer i Stock­holm och Bollnäs.

 

I det personliga umgänget vär­derad och afhållen, hade den af­lidne förvärfvat sig en stor vän­krets. Närmast sörjes B. af ma­ka i andra giftet, född Gustafs­son, en son, underlöjtnant vid Dalregementet, samt två döttrar** Notisen erinrar om grundlägga- ren till en av stadens äldsta cigarr- och tobaksaffärer med kontor vid Södra Strandgatan 4 och huvudaf­fären i den lilla souterrängbutiken vid Södra Kungsgatan 1, där den ännu för omkring ett år sedan fanns kvar under skylten “Bergii tobaks­handel”. Av hans fyra gävlefilialer omkring sekelskiftet har den vid Centralplan 5 alltjämt det gamla firmanamnet kvar och tobakshandel är det också fortfarande i f. d. Bergii-filialen vid Norra Strandgatan 21. Men hans övriga två gävlefi­lialer, som fanns vid Östra Islands­gatan 37 och i en kiosk på Norra Skeppsbron, är numera försvunna.

 

         

 

 

 

Det uppges, att tobaksfabrikören Rettig skulle ha varit den man, som inspirerade Bergius att öppna tobakshandeln vid Södra Kungs­gatan 1 för att bl. a. sälja Rettigs märken i minut. I varje fall står det klart, att Bergius var en föregångs­man inom sin bransch, och det kan ha sitt intresse att i detta samman­hang också erinra om, att den för­sta tobaksautomaten uppställdes utanför affären vid Södra Kungs­gatan 1. Det skedde dock först den 24 maj 1949.

 

P. C, Rettig & C:o i Gävle var som nämnts en av Skandinaviens största tobaksfabriker och hade även ett ännu existerande dotterföretag i Finland. Ett av dess äldsta tobaksmärken — »Gefle Vapen» — har gått till historien tack vare Runebergs »Fänrik Stål» och för övrigt givit namn åt det kvarter på Gamla Söder, där den Rettigska tobaksfabriken var belägen. Men den stora massan av firmans övriga fabrikat är väl numera till namnen helt förgätna, även om en del av dem kanske fortfarande lever kvar i en äldre generations minne.

 

Hur omfattande fabrikationen var, därom får man en om också svag föreställning av en helsides annons i »Gefle Adresskalender 1903». Det heter | denna:

 

 

 

ERIK WICKBERG

Externa länkar öppnas i nytt fönster. När ni vill återgå hit så stäng detta fönster först!

—————————-

augusti 14, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website