Sekel utan fritidsproblem på 1600-talet i Gefle – av Erik Wickberg

 

Ett visst behov av förströelse och tidsfördriv har väl i alla tider funnits hos människan, även om det först i våra dagar tagit sådana proportioner, att man på allvar börjat betrakta det som ett svår­bemästrat problem. I gångna tider med deras omänskligt långa arbetsdagar och -veckor skapades självfallet inga större bekymmer för, hur den knappt tilltagna fri­tiden skulle utnyttjas. Fritiden omfattade då i praktiken knappast annat än söndagarna, och även då var den tämligen beskuren på grund av tvång och sedvänjor, som ålade folket att bevista både hög­mässa och aftonsång, såvida inte oöverstigliga hinder härför uppstod. Och i det fallet var alla, hög som låg, infamt påpassade från alla upptänkbara håll, inte minst från grannarnas sida. Stadens dom­böcker vittnar också på sitt sätt om, att man höll ett ordentligt öga på nöjeslivet och ungdomens sätt att fördriva sin fritid.

 

1600-talets Gävle hade varken teatrar, biografer, idrottsplatser eller Folkets park, men i gengäld så många flera krogar och ölstugor, där fritiden kunde fördrivas i glatt och lustigt sällskap vid ett stop öl eller brännvin. Naturligtvis slutade sådana nöjen ofta i ordväxling med ty åtföljande slagsmål, där det gick hett till under sköldarna.

 

   Klickbar bild, för att återgå till artikeln- klicka på tillbakapilen.

 

Särskilt i anslutning till helgerna med deras längre ledighet hörde slagsmålen till dagordningen, och ofta fick de ett tragikomiskt för­lopp När Anders Persson Wåghals på kvällen fjärdedag jul 1659 kom i krakel med Måns Knutsson, blev sålunda den sistnämnde visserligen slagen i gatan, men Anders å sin sida bröt benet, så att parterna tyckte att udda kunde vara jämnt och ingick förlikning. Men Anders broder, Lars Wåghals. skvallrade för rådhusrätten, och så blev det böter för båda kämparna »uti lärobotum för julefredsbrottet med hårdrag» samt för Anders dessutom för att »han med käru sinne åter­vände».

 

Ett annat slagsmål ägde ram på tjugondagsaftonen samma år med tullbetjänten David som den indirekte upphovsmannen. Salomon Christophersson och hans hustru hade den kvällen besökt karduansmakare Pål Bork, och när sedan Borkens maka följde väninnan till vägs, mötte de tullbetjänten, som kom »gåendes med skri och rop och fordrade att kvinnorna skulle betala sin ölgäld, enär han behövde pengar för att gå på krogen. När han inga pengar fick blev han ovettig och fordrade att Borks hustru skulle ropa ut sin man, »den hunds volten, bälghunden och kapp­tjuven». Pål struntade visserligen i uppmaningen, men när han sedan följde sin gäst Salomon till vägs, stötte även de ihop med bråkstaken David, nu i följe med Anders Trests söner Lars och Peder, Lars Gunnarssons son Hans samt Per Jönsson Bröms, och utanför Borks port blev det slagsmål med ty åtföljande rättegång. Resultatet blev som vanligt böter, för Bröms på grund av tvetalan, för Peder Trest enär han »kommit efter Pål in på gården, honom där slagit och sedermera spjärnat sönder porten, samt slutligen också för karduansmakaren, som i hastigt mod råkat skälla tullbetjänten för en »inspek­törens rövare».

 

Men inte alltid slutade slagsmå­len så »lyckligt». I februari 1666 dömdes Simon Israelsson till döden för att han under ett slagsmål på en gata i Gävle slagit bonden Olof Hansson från Ockelbo »med ett björkvedsträ tvenne slag, av vilka, förnämligast det ena bak i huvudet, han Olof Hansson sin bane — — — undfått haver». Det var flera perso­ner inblandade i detta krakel, men att Simon Israelsson verkligen var dråparen ansågs bevisat icke endast på grund av hans medgivande att han använt vedträet som tillhygge, utan även på grund av den om­ständigheten, att då samtliga in­stämda var för sig tillsades att be­röra den dräptes lik, »gavs särdeles tecken att blodet svallade utur bägge den dödes näsborrar, när Simon Israelsson sin hand forteligen på hans bröst lade». Så kunde det gå till att avslöja dråpare under häxprocessernas mörka århundrade.

 

Men det gavs ju också oblodigare »fritidsnöjen» än slagsmål på den tiden. I början av mars 1692 anlände marionettspelaren Johan Ström till staden och begärde myndigheternas tillstånd »att få här i staden sin konst med lustigt tidsfördriv bevisa och det utan någon förargelse». Myndigheterna tog sig en funderare på saken, men »som nu svåra penningtider äro» så avslogs framställningen, »emedan hans konst prövas vara för onödig och helt onyttig» Och inte nog med detta avslag, Ström förelades dess­utom vid vite att »till lördagen resa bort utur staden».

 

Att spela kort och tärning var också ett gouterat nöje, men det fick självfallet inte förekomma när som helst, det fick några ynglingar bittert erfara i juli 1668. På det sättet roade sig nämligen Bäck Hans’ son Lars, Sigrid Hospiggs söner Anders och Lars, Per Eriks­son Smeds son Lasse, båtsmannen Erich Jonsson Sundt, Jöran Krukomakares  lärpojke Jöran och Johan Anderssons dräng Nils under predikan på själva storböndagen.

 

Straffet utdömdes i form av 3 dal. silvermynts böter per man, som skulle förvandlas till åtta dagars fängelse på vatten och bröd, om de saknade medel till böternas er- läggande Ännu värre straff blev det för vålkarlen Johan Mattsson, hos vilken de bedrivit sitt nöje, ty förutom böter dömdes han till av­sättning från sitt ämbete, »det han sedan icke skall kännas värdig att beträda».

 

Ett annat gäng, bestående av några unga borgarsöner i staden, ådrog sig 1678 en mindre smickran­de uppmärksamhet på grund av sina upptåg. Hemma hos Hans Reinboth samlades en fredagskväll Johan Höök, Peder Olofsson, Leonhardt Rothoff och Petter Elis för att spela »skervensell», samtidigt som de förplägade sig med ett par kannor öl. När de i 19-tiden skildes åt, råkade Höök, Olofsson och Elis i gruff med en hedesundabonde på gatan, och så småningom blev det slagsmål med ett flertal inblandade.

 

Då denna händelse så småningom drogs inför rätta och fyra av de unga borgarsönerna ådömdes böter, kom det också i dagen, att de »för några veckor sedan» ställt till med ett annat galet upptåg, som beteck­nades som både sabbatsbrott och förargelseväckande beteende. Nyss­nämnda ynglingar utom Rothoff hade nämligen en söndagsmiddag varit hemma hos en annan borgarson, Hans Fahlberg, varvid sam­talet kommit att röra sig orm hästar. Reinboth och Höök hade då före­slagit att de skulle göra en ridtur, och de övriga var genast med på noterna.

 

 En ridtur

 

De hämtade alltså sina respektive hästar och red iväg utåt Valbo, där de inte stannade förrän de kommit till Sven Jöranssons krog på Västbyggeheden. Där tog de en paus för att styrka sig med en kanna öl. Sedan bar det åter tillbaka efter landsvägen mot Gävle, och väl anlända till Västertull beslöt de att ordentligt demonstrera sin rid­konst för stadsborna. Först red de alltså genom gatorna upp till Söder­tull, därifrån »i tysthet» runt slottet till Gammelbron, vidare in på Nya Lötgatan, som de fortsatte ända ut på Öster. Först där tyckte de sig ha ridit nog och återvände till Fahlbergs bostad.

 

Naturligtvis kunde en sådan rid­tur inte försiggå utan att väcka uppmärksamhet och bli rapporterad till höga vederbörande, och själv­fallet uteblev inte heller böter­na den gången. Men något pris skulle väl ändock nöjet betinga, och säkerligen tog ynglingarna inte heller straffet så hårt Det kan f. ö. tilläggas, att de alla med tiden blev uppskattade medborgare i sam­hället

 

Erik Wickberg

—————————————————-

juli 24, 2013

Gå till Startsidan     Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website