Om tjuvkonan Maria och mäster­mannen som fick slita ris

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

 

 

Det var strax före jul 1700 som dramat nådde sin klimax, men dess förhistoria kan i själva verket le­das tillbaka till 1696, då Johan Gudmundsson blev skarprättare i Gävle och så småningom började förekomma i rådhusrättens proto­koll jämte sin hustru Ingeborg Jo­hansdotter. Bödelns sociala anseen­de var ju på den tiden ingalunda det bästa, och det finns ingenting, som tyder på att vare sig Johan Gudmundsson eller hans lagvigda lagt två strån i kors för att för­bättra det. Allra minst gällde det­ta hustru Ingeborg, som 17 april 1697 dömdes och avstraffades, se­dan hon beträtts med tjuvnad i staden.

 

Den 6 juni 1698 avkunnade råd­husrätten en liknande dom över en annan tjuvkona, kronobåtsman­nen Nils Mercks 17-åriga dotter Maria, och därmed är det stora dramats huvudpersoner till nam­net presenterade. Maria Nilsdotter, som stulit för sammanlagt 437:24 daler kopparmynts värde, fick vis­serligen en dödsdom på halsen, men benådades genom en hovrättsresolution av 17 nov. samma år till att “vid rådstugudörren plikta med skarpt risslitande, stå uppen­bara kyrkoplikt och sedan smidas i halsjärn att arbeta vid publikt ar­bete här sammastädes uti fyra år“.

 

Nu föll det sig emellertid så, att publikt arbete av åsyftat slag inte fanns i Gävle, och i sin villrådighet över hur lagen under sådana för­hållanden skulle kunna ha sin gil­la gång, vände sig landshövdingen Carl Gustaf Frölich med förfrågan till höga vederbörande. Den 22 dec. ändrade då hovrätten sitt utslag, så att Maria i “julklapp” fick det knappast mera hugnesamma beske­det att hon i stället, “för vardera året hon varit till berört arbete i halsjärn dömd, skulle utstå skarpt risslitande, dock att henne gives så lång frist, att hon det utan livsfara skulle kunna utstå”.

 

Maria var alltså på fri fot igen, när nya anmälningar om en rad stölder i staden började dugga in i början av år 1700, och sedan man hos henne påträffat något av tjuvgodset — ett lärftsförkläde, en nattkappa, en hatt och en förgylld silverring — så togs hon den 3 mars i förhör.

 

Till att börja med var Maria gan­ska karsk inför rätta. Förklädet och nattkappan uppgav hon sig ha haft alltsedan hon sist dömdes, men då ej bekant att hon stulit dem. Rin­gen påstod hon sig ha fått som gåva av mästermannen Trafware i Uppsala, som nyligen besökt Gävle, och en del linkläder, som fanns hos henne, hade lämnats henne av en okänd flicka från Hälsingland, som i sin tur stulit dem av “Mår­ten Olofsdotter på Islandet”.

 

Men genom stadstjänaren Olof Jöransson fick rätten också veta, att Maria jämte båtsman Olof Röös dotter Sara och skarprättare Johan Gudmundssons dotter föregående söndagskväll varit hos båtsman Mats Berg, och där hade Maria bjudit på bröstsocker och skickat efter russin och vetebröd för till­sammans 1/6 karolin, som hon då erkänt sig ha stulit ihop med de andra flickorna. Men nu påstod hon inför rätta, att hon fått pen­garna av skarprättare Gudmunds­son, vilken “tyckt henne ynkelig eftersom hon gick och svalt och intet av någon blev hulpen”.

 

Två dagar senare — den 5 mars — togs Maria åter i förhör. Erik Ottossons änka hade en vecka ti­digare blivit bestulen på 36 dal. kopparmynt, däribland två fyrdubbla karoliner och en specieriksdaler. Maria misstänktes för stöl­den, men nekade envist.

 

Det framkom emellertid, att mäs­terman själv veckan förut växlat en fyrdubbelkarolin, då han köp­te sirap och russin hos borgaren Olof Swensson Ek, och så togs mäs­terman också i förhör. Han för­sökte slingra sig först, men upp­gav sedan, att han fått den fyrdubbla karolinen av en tattare vid namn Anders Olofsson, “som far kring landet och byter hästar”. Ma­ria bodde inhyses hos mästerman, och han hade lämnat henne tre karoliner för att köpa mjöl, var­vid hon fått behålla den karo­lin, som blivit över. Men då ett vittne intygade, att mästerman väx­lat en fyrdubbel karolin även “med dem, som slipar knivar här på ga­tan”, så påstod skarprättaren, att han hade fått på sin lön en fyrdubbel karolin av befallningsman Paul Häll bom och en av sina bön­der i Ovansjö.

 

Ytterligare pressad medgav slut­ligen Maria, att hon stulit en del klädespersedlar av en viss Karin Olofsdtr. När hon efter förhöret den dagen skulle återföras till fän­gelset, sade hon sig “hellre vilja mista huvudet än längre plågas i fängelset” och bad rättens, ledamö­ter att “få töva litet”. Sedan vitt­nen m. fl. visats ut, förklarade så Maria, “att hon intet törs bekän­na för skarprättaren, emedan hon är rädder att han skall plåga henne5 när han skall avliva henne”.

 

Borgmästaren lugnade henne dock i hennes farhågor, och nu lättade Maria på allvar sitt hjärta och berättade följande fantastiska historia:

 

Skarprättaren, påstod Maria, ha­de uppmanat henne “att hon skulle söka dit penningar vore och sagt: ‘Tag bra, när du kommer över något och bär hit. Jag skall fuller jag laga, att intet skall skada dig. Jag skall giva dig en ting, som du skall kasta under bordet, där borg­mästare och råd sitta, att ingen rätt skall bita på dig!’ Han hade tillagt, att hans hustru ofta stått inför rätta, och att hon då “brukat detsamma, då icke heller någon rätt på henne bitit”.

 

Hemma hos sig hade skarprätta­ren en “spiritus” eller skyddsande, som hon om morgnarna sett kräla på golvet. “Han ser ut som en tordyvel, men glimmar som han vore försilvrad. Stundom haver ock bödeln honom på sin hand, kastar honom ock i elden, och strax är han tillbaka i hans hand igen”.

 

På bödelns inrådan sade sig Ma­ria för någon vecka sedan under aftonpredikan ha varit in till Erik Ottossons änka, där hon på en kista invid dörren funnit en skåpnyckel. I skåpet fanns en låda ned några vita pengar i, och dem hade hon tagit och givit bödeln sånär som på 1/2 karolin.

 

Bödeln hade sedan besökt henne i fängelset och hotat mörda henne, om hon bekände något.

 

För omkring en månad sedan ha­de Maria på bödelshustruns intalan krupit in genom ett fönster hos skolmästaren magister Unonius en söndag under högsmässan. På ett skåp fann hon därvid nyckeln till en kista, som innehöll mycket pen­gar. Hon rev åt sig en näve full, inalles 61 daler, som bödelshustrun sedan fick.

 

En söndag efter jul hade hon vidare tagit 4 daler, en särk och en överdel från en piga. Pengarna hade bödeln fått, men särken och överdelen hade hon skänkt hustru Karin på fäbodarna Stenhammar.

 

Så fortgick förhören en lång tid framåt, och för varje gång erkän­de Maria nya stölder, oftast för­övade av henne själv, ibland ock­så i annat sällskap. Just ingenting av stöldgodset hade dock stannat hos henne själv; det mesta hade hon lämnat till bödelsparet, men också åtskilliga andra personer ha­de hon hugnat med oärligt över­komna gåvor, kontanter och mat­varor, ringar och silverdosor, to­baksbrev och klädespersedlar och mycket annat smått och gott.

 

Stölderna hade vanligen skett, när folket var i kyrkan. En sön­dag före jul under predikan pas­sade sålunda Maria på att nappa åt sig diverse saker av Daniel Da­nielsson Nääs, en annan gång ha­de hon smugit sig in i inspektor Rööks gård (sedermera känd som Rettigska palatset i kvarteret Possen), som handelsman Pabst just köpt.. Där blev hennes byte bl. a. en silverring, som hon förut på­stått sig ha fått av Uppsalabödeln Trafware. Hos borgaren Paul Printz hade hon stulit en halsduk, av en piga på Islandet en särk, av pigan Annika från Västland en hatt.

 

Vid ett tillfälle slank Maria in genom mangårdsporten hos bruksförvaltare Lorentz Hammar, där hon lade rabarber på diverse klä­der, lakan m. m., varpå hon smög sig in i barnkammaren mittemot förstugudörren och plockade åt sig en silverdosa och en huva.

 

Maria kunde också berätta om en stöld näst före jul 1698 hos handelsman Jonas Thel, men den gången hade bödelns hustru varit huvudpersonen. Hon hade haft en stege med sig, klättrat in genom ett fönster i nattstuvan och där­ifrån langat ut diverse persedlar till Maria, som stod på stegen och tog emot dem. Två gånger hade de på det sättet hemsökt handels­man Thel. En annan gång hade bödelshustrun enligt Maria knyckt ett par gardiner genom ett fönster hos Daniel Bengtssons änka,

 

Naturligtvis pressades de upp­givna medbrottslingarna i ideliga korsförhör, men det dröjde länge, innan de medgav något positivt. Mästermannen måste visserligen till slut medge, att han mottagit några pengar av Maria, men längre än till detta häleri sträckte sig icke hans erkännande. Inför rätta upp­gav Maria, att bödeln hotat hen­ne med, att “om han icke får hug­ga huvudet av henne, så skall han förgöra stålet för den, som det gö­ra skall, att det intet skall bita på henne”.

 

Bödelshustrun Ingeborg befanns en dag stå inför rättsskranket klädd i ett förkläde, som Maria erkände sig ha stulit fem veckor tidigare av Amunds Karin. Närmare pres­sad därom uppgav dock Ingeborg, att en tattarhustru pantsatt för­klädet hos henne, men “som icke på 30 år såge sådane tartare här varit, så höll rätten detta hennes föregivande otroligt”. Och vid för­höret den 12 mars ansåg sig rät­ten böra föra till protokollet, att “som bödelskonan så nu som förr, när hon blivit förekallad, varit så full och drucken, att snart intet besked av henne kunnat fås på det henne blivit tillfrågat, så blev hon nu i tjänligt rum förvarad, till dess hon nykter kan uppkom­ma och avhörd bliva”.

 

Maria erkände dock som sagt fri­modigt den ena stölden efter den andra, men då hon efter att ha be­gärt och fått ett enskilt samtal med prosten Johan Schefer därunder också förklarat, att hon övat tide­lag med en hund “vid pass för sju år sedan”, började rätten misstän­ka att hon tog på sig flera brott än hon verkligen begått samt för­manade henne “att hon inte skulle ljuga på sig, därför att hon gärna ville skynda sig till döden, efter (som) den stöld hon nu andra gån­gen begått väl lärer vara så stor, att hon ändå kan därtill komma”. Maria svarade, “att hon väl ville leva om hon finge, men dock, ske Guds vilja, så är hon väl nöjd med vilketdera som sker”.

 

Tidelaget, berättade Maria, hade ägt rum “på brändslan utan(för) gärdslegårdarna vid Källmur“, där hon gick i vall med tullnären Erik Wargs getter. Att hon begått en syndfull handling, hade hon dock icke förstått, enär “hon intet visste att någon Gud skulle vara till, ef­tersom) hon aldrig lärt läsa, utan hennes moder fallit från, medan hon var liten, och varken fadren eller styvmodern sedan vårdat sig om henne”.

 

Nu blev det ett väldigt ståhej i rätten. Maria uppgav, att hennes “medbrottsling” hunden hade varit hemmahörande i Järvsta, varför Järvstabönderna inkallades för förhör. Bonden Lars Persson be­rättade därvid, “att han vid pass 12 år (sedan) haft en hund, som haft röda och vita fläckar”, men någon annan hund kände bönderna inte till. Det visade sig också så små­ningom att detta djur ej motsvara­de signalementet.

 

Någon dag senare beskyllde Maria även en bortåt 50-årig piga från Valbo för tidelagsbrott med en tjur för 4—-5 år sedan, men pigan för­nekade ett sådant brott och ut­redningen gav också negativt re­sultat.

 

Den 12 maj kunde rätten äntli­gen fälla sina domar. Det konsta­terades därvid, att Maria Nilsdotter, anklagad för andra resan stöld, frivilligt erkänt sig ha tillgripit pengar och gods till ett samman­lagt värde av 367:2 dal. koppar­mynt och dessutom erkänt sig för sju år sedan “haft tidelag med en stor fähund, som varit vit och svart-fläckig, vilken hund nu inte kan igenfås”. Det heter vidare i dom­stolens utslag:

 

“Såsom denna Maria Nilsdotter en sådan grov stöld nu andra gån­gen jämte förbemälte grove synd och gärning tillstått sig begått, där­för hon ock själv begärer få lida döden, alltså dömes hon efter Kungl. Majrts straff ordning de an­no 1653 för stölden, jämväl ock ef­ter den 14 kap. högmålabalken för tidelaget att halshuggas och å båle brännas, efter(som) hon prövas av sunt och förnuftigt förstånd och sådan bekännelse frivilligt gjort”.

 

Beträffande skarprättaren Johan Gudmundsson ansåg sig rätten vis­serligen kunna fastslå, att han “nogsamt är överbevist hava hyst bemälte Maria Nilsdotter, sedan han noga haft bekantskap (om) att hon varit en lagbunden tjuv, jäm­väl ock lockat och tubbat henne till tjuvnad, med henne nött och döljt vad hon stulit… och såle­des i samma synd och missgärning gjort sig med henne delaktig och i råde varit, men såsom han enständigt nekar sig något mera be­kommit av det hon stulit är 2 rdr specie och 2 st. fyrdubbla karo­liner, som tillhopa gör 27 dal. kop­parmynt, dy kan ock denna rätten honom intet för något mera döma, utan känner honom skyldig för samma summa stå tjuvarätt och så­ledes böta tredubbelt berörde tjuvkostnadsvärde, som är 81 dal. kop­parmynt, men som han ej orkar bötum så pliktar han med krop­pen allena efter stöldens storhet,.. och stånde uppenbara kyrkoplikt“.

 

Skarprättarhustrun slapp i brist på bevis lika lindrigt undan.

 

För häleri dömdes Johan Lustigs hustru och Nils Fyricks hustru att böta, medan Per Jonsson Krings moder Brita, som var över 80 år, “prövas numera intet (vara) av det förstånd att hon kunnat veta, vem (hon) handlat med eller kunnat hava någon om tanka, om det va­rit stulet eller lovligt gods” och därför ej ansågs kunna straffas.

 

Domarna skulle emellertid un­derställas hovrättens prövning, och först i mitten av december kunde man i Gävle börja vidtaga förbe­redelser för straffens verkställan­de. Till den ändan nödgades man låna upp bödeln Daniel Nilsson från Uppsala, och den 17 decem­ber meddelade borgmästaren att denne anlänt till Gävle.

 

Två dagar senare — den 19 de­cember — beslöt rådhusrätten ta del av hovrättens resolution, som var daterad redan 17 okt, men av allt att döma sedan dess legat förseglad, och som säkert nu be­redde Gävleborna en överraskning.

 

Det visade sig nämligen, att hov­rätten för andra gången benådat Maria Nilsdotter till livet. I stället skulle hon “hudstrykas (fram)för kåken, sedan två söndagar på pliktepallen och så föras på tukthuset i Stockholm att där arbeta uti sex års tid”.

 

I övrigt gillades och stadfästes rådhusrättens utslag, vilket för skarprättaren Johan Gudmundsson innebar “risslitande framför kåken med 60 slag eller 10 par ris och tre slag av vardera” samt för hans hustru “12 slag eller 2 par ris å 3 slag av vardera”.

 

Samma dag verkställdes exeku­tionerna av Uppsalabödeln, och se­dan Maria och bödelsparet därefter stått sin uppenbara kyrkoplikt, för­svinner de samtliga ur stadens hi­storia.

 

 

ERIK WICKBERG

————————-

september 06, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website