Kv Possen och Silverfrun blev en trafikkarusell – Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Kvarteren som blev trafikkarusell

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Innan den stora ommöbleringen av Gamla Söder igångsattes på 1950-talet, gick bebyggelsen längs Södra Kungsgatans östra sida än­da ner mot Södra Strandgatan, och närmast Kungsbron fanns då två av stadsdelens ur historisk syn­punkt kanske .mest intressanta kvarter. Av dessa kvarter är Sil­verfrun nu helt utplånat, medan de västra och norra delarna av Possen alltjämt står kvar, ehuru det väl torde vara endast en tids­fråga, innan även dessa rester för­svinner.

 

De två kvarterens namn, till­komna i början av 1920-talet, er­inrar som tidigare nämnts om riks­dagen i Gävle 1792. Ännu en tra­dition finns emellertid om Silverfrun, den nämligen att hon skulle ha drivit gästgiverirörelse i kvar­teret och fått sitt vedernamn av det skälet att hon skulle ha inflyttat till Gävle från silverstaden Sala. Hennes verkliga namn har dock för länge sedan försvunnit i glömskans hav.

 

Båda i långliga tider hem för patricierfamiljer  (den styrande eliten), hade de även mycket annat gemensamt, bl. a. Västra Islandsgatan, vilken som bekant på 1600- och 1700-talen mynnade i Södra Kungsgatan en­dast en 10—-15 meter söder om åstranden och följaktligen delade mitt itu det kvarter, som senare fick namnet Possen. Södra delen av kvarteret hängde då tillsammans med Silverfrun. Men så gavs Västra Islandsgatan i slutet av 1700-talet sin nuvarande sträckning och skar därvid igenom bebyggelsen på ett helt annat sätt än förut. Det blev en helt ny tomtindelning, som sä­kerligen gav dåtidens lantmätare åtskilligt huvuudbry, och när ny­ordningen äntligen var genomförd, hade den sammanhängande bebyg­gelsen norr om Västra Islandsgatan ökat i nästan lika hög grad som den minskat söder om den nya trafikleden. Fast inte lika mycket ändå, ty tomterna närmast ån ha­de i sin tur fått lämna ifrån sig åtskillig areal till livsrum åt den blivande Södra Strandgatan.

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

Bland sjöfolk och skomakare i Gamla Bagaregränden

 

Kvarteret Silverfrun omfattade, då det helt utplånades för att ge plats åt den blivande trafikkaru­sellen runt det utvidgade Slotts­torget, endast en tomt, men vägen till denna enhets tillblivelse var både lång och krokig, ity att tom­ten tidigare var delad i flera smär­re enheter.

 

Efter köpebrev d. 9 aug. 1655 har Lars Persson Blix för­sålt till dess dräng Erich An­dersson Skräddare sin part och del uti dess föräldrars gård sunnan ån, gentemot Olof Ohlssons gård, för 60 dal. Efter ett synebrev d. 6 april  1708 finnes att tomtens längd då var 37 alnar, bredden vid gatan 26, bredden fram till gården 27 alnar”.

 

Ovanstående citat är hämtat ur anmärkningskolumnen i 1758 års tomtbok, av vilken vidare framgår, att ägaren av dåvarande tomten nr 104 (senare likaledes nr 104) var “hustru Anna Åbeck eller Häkling». Några anteckningar om and­ra fastebrev eller åtkomsthandling­ar, daterade före 1758, förekommer icke i tomtboken, och allt tyder på att man även i detta fall har att göra med en gammal gård, som he­la tiden gått inom släkten.

 

Följer man mantalslängderna bakåt, finner man att gården om­kring år 1700 innehades av borga­ren Johan Persson Häckling (d. 1735). Hur han blivit hus­bonde i gården är ovisst; man kan misstänka att det möjligen skett genom hans äktenskap med Anna Ersdotter (d. 1716), som kan ha varit dotter till ovannämnde Erich Andersson Skräddare. Häv­derna har för övrigt inte mycket att förtälja om denne Johan Häckling, annat än att han den 6 aug. 1734 — året före sin bortgång — antogs till krögare åt rådmannen Petter Almgren, som då samtidigt fick tillstånd att flytta sin krog från Näringen till Häcklings gård på Söder.

 

Häckling gifte 1719 om sig med Ingrid (Hemling) Röbäck (f. 1690), och av deras barn gifte två in sig i Strandbergs-släkten, medan dot­tern Anna Häckling (f. 1722, d. 1790) äktade styrman Eric Åbeck (f. ca 1721, d. 1750) och se­dermera efter Åbecks död blev ma­ka åt kofferdifararen och krono­lotsen Jonas Åsbrink (f. ca 1726). Med henne tycks också den gamla gården på Söder ha följt i arv.

 

Styrman Åbecks sjömanstid in­föll före sjömanshusets tillkomst» och uppgifter om hans färder på haven saknas. Att han inte blev kvar därute på oceanerna bekräftas dock av stadens dödbok, som anger att han blev “död i frossan”.

 

Om Jonas Åsbrink däremot be­rättar sjömansrullorna, att han var bördig från Valbo och gick till sjöss 1750, fyra år före sjömanshusets tillblivelse. Sista resan med koffer- dister gjorde han försommaren 1767, “och sedermera gjort tjänst med lotsande, och ordinerad till krono­lotssysslan av handelssocieteten den 19 dec.”

 

Av lotsen Åsbrinks barn gick sonen Johan till sjöss i unga år och blev med tiden styrman, medan hans broder Jonas (f. 1758) stan­nade kvar på landbacken, löste in gården 1791 och försörjde sig som skomakare. Fastigheten omfattade nu 1052 kvadratalnar fast mark» och sedan ett stycke avgått till den nya Islandsgatan, tillades Åsbrinks tomt i stället 94 kvadratalnar stadsjord ur gamla tomten nr 99 ½.

 

1 gården bodde även Jonas Ås­brinks syster Catharina (f. 1755) och svåger Olof Hillbom (i 1768), även han skomakare till pro­fessionen. Lungsoten härjade svårt i den Åsbrinkska familjen, och slut­ligen stod Jonas Åsbrink ensam i livet i början av 1800-talet. Måhän­da var det denna omständighet som gjorde att han beslöt sälja hal­va gården på auktion» varvid högsta budet avgavs av kofferdiskepparen Eric Jacob Norbäck, men skoma­kare Hillbom anmälde sig då som bördesman, begärande att få losa denna gårdsdel, och det gick skep­paren utan vidare med på.

 

Fem år senare var Hillbom dock mogen för att sjäv sälja sin fastig­het, denna gång till sin granne, skeppare Norbecks broder Per Albrecht Norbeck, och där­med slutar denna släktgårds en­skilda historia.

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

Hos postinspektoren och provinsialläkaren

 

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Av 1758 års tomtbok framgår, att fastigheten i hörnet av Södra Kungs- och Smedjegatorna (Smedjegatan 1) Vid denna tid ägdes av postinspektoren och rådmannen Peter Wahlman. Huruvi­da även stadens dåvarande post­kontor var inrymt på samma stäl­le är icke säkert känt, men går­dens utomordentliga läge vid stadens stora genomfartsled i norr­söder talar å andra sidan onekli­gen för att så mycket väl kan ha varit fallet.

 

Ordinarie postgång “här i orten” inrättades såväl norr- som söder­ifrån redan 1645 under drottning Kristinas regering, och från början förde stadens postmästare med eg­na hästar och på egen bekostnad posten en gång i veckan en mil norrut till Björke i Hille samt en mil söderut till Grinduga i Valbo. Under Karl XI:s krig på 1670-talet fördubblades denna postgång till två turer per vecka, varpå man återgick till den gamla entursordningen igen. 1689 gjordes ett nytt försök med två veckoresor i var­dera riktningen, men försöket måt­te ha slagit dåligt ut, ty redan 1690 gick man åter tillbaka till det gamla systemet.

 

Från Gävle gick även en posttur i veckan västerut till Falun och vice versa. Även denna beford­ran sköttes på postmästarens i Gävle egen bekostnad och med hans häs­tar på delsträckan Gävle—Bäck i Valbo och var liksom övriga post­turer fördubblad “under fejdetiden” .

 

Under det stora nordiska kriget tiligreps självfallet extraordinä­ra åtgärder för postbefordran, och bla, beordrade landshövdingen i Ju­li 1719 att “en ridhäst i dessa osäk­ra tider alltid skall stå i varje gäst­givaregård för de expresser, som kunna anlända”.  Karl XII:s kurirer var som bekant suveräna mäs­tare i att dygn på dygn hålla sig i sadeln, men hästarna stoppade ju icke för “expressgaloppen” hur länge som helst, varför täta häst­byten måste ske under kurir-ritterna. För Gävles vidkommande medförde landshövdingsordern när­mast, att korpralen vid stadens kavalleri, borgaren Petter Unonius, befalldes se till, att de borga­re, som sorterade under stadska­valleriet, skulle “ett dygn vardera vid 20 dal. silvermynts vite … hål­la sin häst i beredskap till berörde expressposten”.

 

Hur postmästaren Peter Wahlman kom i besittning av sin fastighet vid Södra Kungsgatan kan icke med absolut säkerhet utläsas ur stadens handlingar, även om man i det fallet kan dra vissa slutsatser och — åtminstone gissningsvis — anta­ga, att händelseförloppet varit föl­jande:

 

1 oktober 1710 inropades av kom­missarie Jöns Blanck en gård “på södra sidan av strömmen el­ler Nybron jämte två trädgårdar, 1/3 av Lötträdgården samt 1/2 sjö­bod vid slottsgården”. Blanck be­höll denna egendom till 1719, då han för 5.000 dal. kopparmynt av­yttrade den till postinspektor Wahlman, som emellertid först 1727 skaf­fade sig fasta därpå.

 

Den Wahlmanska fastigheten (postmästarens) var som man kan förstå, rätt omfat­tande till arealen och synes ha sträckt sig norrut nästan ända ner till Kungsbron. Vid den stora gatu- regleringen i slutet av 1700-talet delades den emellertid mitt itu av den nya Islandsgatan, varvid den norr därom belägna marken till­fördes det kvarter, som senare kom att kallas Possen.

 

Den södra delen däremot, som senare kom att ingå i kvarteret Sil­verfrun, tillhörde 1791 provinsial­läkaren och assessorn Erik Nordblad (f 1759, d 1810), vil­ken sannolikt tidigare köpt hela den Wahlmanska egendomen. “Provinsialmedicus” Nordblad tycks ha varit en herre, som inte bara ha­de medicinska intressen. BLa. fick han 1779 tillstånd “att på en utom södra tullen på östra sidan om landsvägen tjänlig plats få låta uppföra en till kalkbränning er­forderlig ugn för dess lagligen in­mutade kalkstensbrott på Hemlinge bys ägor”.

 

Redan året förut (1778) var han tydligen betänkt på att uppföra ett stenhus för sin räkning, enär hans gård sunnan ån blivit något skadad “vid den staden senast övergångna olyckeliga eldsvådan” (1776) , Han fick också ritningarna tilll stenhuset god­kända av magistraten, men däremot är det osäkert, huruvida hans pla­ner någonsin kom till utförande vad byggnationen beträffar.

 

Gårdens närmaste innehavare blev tobakskungen P. C. Rettigs svå­ger, amiralitetslöjtnanten och kofferdikaptenen Carl Brelin (f. ca 1772), som efter Nordblads bortgång köpte den för 3.000 rdr banco. Av allt att döma bestod vid denna tidpunkt hela tomten nr 102 längs S. Kungsgatan, mellan den nya Islandsgatan och Smedjegatan, av en kryddträdgård.

(Läs här i andra stycket hur kapten Brelin räddade Per Christian Rettig i London i andra stycket i denna fil. Lisse-Lotte Danielson)

Externa länkar öppnas i nytt fönster. När ni vill återgå hit så stäng detta fönster först!

 

Brelin, som för övrigt inneha­de gården endast ett år, återfinnes icke i Gävle sjömanshus matrikel och tycks aldrig ha varit där in­skriven eller ens tillhört stadens skepparsocietet. Kanske kom han till Gävle direkt från flottan, för­modligen i mitten av 1790-talet och fick i den norrländska sjö- och stapelstaden kommandot över brig- gantinen “Couriren” (35 svåra läs­ter) 1795, varefter han förde skep­pet “Ja Så” (116 läster) till 1802 samt briggantinen “Union” (100 1/3 läster) åren 1903—1820.

 

År 1812 inköptes även denna fas­tighet av den förutnämnde kofferdikaptenen Per Albrecht Norbeck.

 

ERIK WICKBERG

Externa länkar öppnas i nytt fönster. När ni vill återgå hit så stäng detta fönster först!

—————————-

augusti 11, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website