Gävle under 1600-talet, STORMAKTSTIDEN

 

Denna klickbara länk vänder sig enbart till ungdomar!

Källor: Jan Sterners bok “Tvåtusen år i Gävlebygden”. En oerhört intressant bok – Köp den!

 

“Gefle och dess slägter” samt “Ur Gävle stads historia” från 1946.

 

 

“Tokrektorn” av Alf Uddholm.      

    Gävle stadsbild av Ture Karlström.

 

 

Innehåll:

 

Vägar och postgång

Gävle blir residensstad

Framgången bryts med handelsrestriktioner

Industri

Handelstvånget upphör

Tullen

Stadsbilden

Verksamheten i rådhuset

Kvinnor och män inför lagen

Kyrkan

Fiske

Sjöfart och varv

Befolkning och hälsa

Sjukhuset och apoteket

Krigen

Häxprocesserna

Litteratur

Bildkonst

 

Bidrag från den kände Gävleprofilen Gösta Carlestam

 

Flera historiker håller det för troligt att det fanns en byggnad i sten på den sandö som reste sig ur Gavleån. Här korsades vägen söder och norrut med den väster- österut med sin hamn. Vattennivån låg knappt 4 (3,9) meter högre än idag så skeppen på Östersjön kunde angöra stranden. Kyrkan anses vara invigd av dominikanerorden– en katolsk tiggarorden som främjade kulten av Den Heliga Treenigheten och gav den första kyrkan dess namn. Deras medlemmar de s.k. svartbröderna hade regelmässiga predikovandringar längs Norrlands kust och grundlade kyrkor. Man känner den äldsta Geflekyrkans mått 53 x 21 alnar vilket motsvarar 31,8x 12,6 m. Vi ser kyrkans ursprungliga rektangulära form på en karta från 1630. Den låg på 8,5 meters höjd över havet. Denna kyrka skadades svårt av brand 1605 och stod därefter öde under drygt 33 år. Kyrkan i slottet användes i stället som ett provisorium. Eftersom staden växte ville den växande församlingen bygga en större egen kyrka. Detta skedde under stora uppoffringar. Under byggtiden hade nämligen införts ett slags handelsförbud – det bottniska handelstvånget – som var ett statligt seglationsförbud för import och export. Det förlamade Gävles ekonomi. 30 åriga kriget rasade i Europa åren 1618-1648 vars kärna var en politiskt och religiös omvälvning och en hård anspänning på hela vårt samhälle med sina stormaktsambitioner.

 

 

Drottning Kristina regerade 1632-1654 föreslog hon att gävleborna kunde få slottskyrkan till församlingskyrka.” ett passeligt Herrans tempel”. Hon hade med Tessin d ä hjälp utarbetat stora planer för Gävle med ett slott nere på Brynäs och en modern stadsplan (1646) med rutnätsmönster. Men Gävleborna ”knorrade” och fortsatte efter 1638 att bygga sin nya kyrka efter förmåga. Det är oklart om det förelåg några arkitektritningar. Mästaren hade ofta en rad mått och profiler att hålla sig till. Man prövade sig fram och lärde av misstagen. Den nya Storkyrkan stod klar 1654 efter 15 år av mödosamt slit. På triumfbågens norra sida sitter en polerad stentavla som berättar om kyrkans invigning och de som ledde bygget: kyrkoherde Ch Aurivillius, rådmännen B Poppelman och J Elis. Men bekymren med kyrkobygget var inte över med invigningen.

 

 

Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle blev färdig 1654. Dess historia handlar om ständiga ombyggnader och reparationer.

 

Det nya kyrkbygget leddes av mäster Anders från Stockholm. Hans uppdragsgivare önskade bygga ett treskeppigt långhus med ett högt beläget kor i öster. Detta är en vanlig form av kyrkobyggnad i Sverige ofta med ett torn i väst. Men borgerskapet klagade snart över hans förmåga att bygga stabilt. Men den lilla ön som rest sig ur havet bestod av sand och lera och var inte helt lämpat att bära ett så stort kyrkobygge. Långhuset har hämtat drag närmast från Centraleuropas gotik med idémässiga rötter till det romerska förvaltningshuset som blev den äldsta förebilden för de första kristna församlingslokalerna i Rom. På denna grundform utvecklades basilikan som med sitt mittskepp och sidoskepp blev förebild för kyrkobyggnader i hela Europa ända in till vår tid. Detta kyrkliga utvecklingsarbete har gått långsamt utan tydliga gränser mellan olika stilar och länder. Ända talar man ofta om en kyrkoarkitekturens olika stilar med varianter i olika länder. Man byggde och skapade en stil med de resurser som i sin samtid kunde mobiliseras samt utifrån de förebilder beställaren hade tillgång till. De spreds med tidsförskjutning. Berömda brott mot denna långsamma tradition är t ex Saint- Denis utanför Paris, där abbot Suger år 1140 ville skapa något helt nytt för sin kyrka. Ljuset var ett utflöde av det gudomliga enligt Sugers teologi. Hans insatser blev epokgörande. Här tog gotiken form med sina stora fönster och glasmålningar, ribbkryssvalv när teknologin tillät. Till vårt land har dessa idéer nått oss flera århundraden senare och har inte visat sig lika distinkt som i Centraleuropa. Gefles Heliga Trefaldighetskyrka beskrivs som en barockkyrka men detta är en viss förenkling eftersom den har införlivat många alleuropeiska stildrag med många rötter och drivkrafter. Det är inte stilen som skapar det vi ser i kyrkan utan de som bygger och använder kyrkan som skapar sin stil efter sina drömmar, förebilder och tekniska förmåga.

 

 

Utvalda delar från författaren och historikern Peter Englunds webbsida.

Om stank och smuts på 1600-talet

(Utdrag ur Peter Englunds essä).

 

 

Det gamla Europa luktade illa, riktigt illa. “Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort…

 

 

Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder… Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen.”

1600-talet luktade mer illa än 1400-talet. Kristendomens införande ledde av allt att döma till en försämrad hygien och en ökning av stanken. Detta berodde delvis på de kristnas avsky för kroppen.

Medeltiden med sin fenomenala stank när avföring och sopor vanemässigt bara katapulterades ut genom fönstret när man inte längre kunde lida deras närvaro inomhus – varvid de förbipasserande ibland blev översköljda med fast och flytande träck.

 

 

Man kunde göra sin andedräkt väldoftande genom att tugga anis, lakritsrot, kummin eller kardemumma och man skulle parfymera nytvättade kläder med viol och irisvatten.

 

 

Det är uppenbart att man under medeltiden lade stor vikt vid hur saker och ting luktade. Under 1500- och 1600-talet inleds en ny epok i stankens historia, och renligheten blev allt sämre: man ägnade sig främst åt det som syntes – ansikte, händer och kläder – och struntade i regel i att tvaga sin kropp.

 

 

Även under medeltiden hade man tvättat sig på detta ytliga vis. Det som gör att man ändå kan tala om en försämrad hygien har att göra med det ändrade bruket av vatten. De offentliga badhusen lystes i bann, med viss rätt stämplade som elaka pesthärdar där gemensam nakenhet, syfilis och annat grasserade.

 

 

Dessutom odlades det särskilt framåt 1600-talet en stor misstänksamhet mot vattnet över huvud taget. Det sågs som en bärare av smitta och därför var det olämpligt att bruka det till rengöring, ja att över huvud låta det komma i nära kontakt med kroppen sågs som något av ett vågspel: det kunde ju då lätt ta sig in genom dess otaliga håligheter eller via hudens miljontals porer. Vatten var helt enkelt farligt och borde därför undvikas.

 

 

Även om man under 1500- och 1600-talet nog luktade mer illa än under medeltiden så såg man troligtvis renare ut. Man sysselsatte sig än mer än under den föregående epoken med det synliga.

Tre medel användes för att uppnå detta ideal av optisk renlighet. Det första var torkningen. Istället för att blaska sig i vatten gned man av sig lorten på torra dukar och tvättlappar. (Kli eller olika typer av pulver användes för att tvätta håret, för även denna del av kroppen borde helst inte vätas i onödan. Ofta gick det till så att man gned in medlet i fråga vid sänggåendet för att sedan kamma bort det på morgonen.)

 

 

 

 

Det andra medlet var det parfymerade pudret. Puder användes av både män och kvinnor och var under 1600-talet inte lika skarpt vitt som det senare kom att bli. Det var rätt diskret och brukades mest som ett slags torr parfym. Parfym användes över huvud taget i stora mängder. Den fina doften fick dölja olika egna små hygieniska skavanker. Tanken var att luktade det gott så var det rent.

 

 

Det tredje och kanske viktigaste medlet var linnet. Hemligheten med den torra renligheten var att man bar linnekläder närmast kroppen och att dessa plagg byttes ofta. Linnet ansågs suga upp all svett och smuts. Att byta kläder var för 1600-talsmänniskan detsamma som att tvätta sig.

 

 

Det flitiga bruket av linnekläder ledde till en allt större åtskillnad mellan de kläder som bars närmast kroppen och de som bara fungerade som ytterplagg, mellan finare vävda material och mer grova tyger. Skrymslen och prång på kroppen som dittills varit rätt bortglömda blev upptäckta när folk började bruka linneunderkläder. Och känsligheten för starka dofter och svett ökade.

 

 

Redan tidigare hade man sett på “den dåliga luften” som något ont som helst borde undvikas. De lärda visste att sjukdomar på något dunkelt vis kunde överföras via luften.

 

 

För första gången sedan medeltiden skapades det särskilda rum där människorna kunde tvaga sina smutsiga kroppar.

 

 

I 1600-talets hus fanns det i regel inga särskilda utrymmen där människorna kunde tvaga sina smutsiga kroppar (sånt gjorde man där det fanns plats). När så krävdes gjorde man också sina behov i de vanliga rummen och då utan större ceremonier.

 

 

Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s senare avrättade fruar – lämnade inte bordet när hon ville träcka under sin kröningsmiddag 1533, utan täcktes då bara för med ett lintyg; Ludvig XIV blygdes aldrig för att sitta på nattstol och tömma sin tarm alltmedan hovstaten flockades runt honom som en skock av artigt dresserade pudlar.)

 

Det ya seklet inleddes lyckosamt för Gävle. Riksföreståndaren hertig Karl var liksom sin far, Gustaf Vasa, en hårding. Han hade jagat iväg sin farbror Sigismund som var Sveriges laglige kung samt avrättat flera medlemmar av riksrådet som ställt sig lojala till kungen i ”Linköpings blodbad”. 1594 hade Gävleborna svurit trohetsed till Sigismund men hertigen var tydligen inte långsint utan 1602 donerade han till staden byarna Testebo (nu Strömsbro) och Sätra i Hille socken samt Vreten i Valbo (den gården sträckte sig från nuvarande Länsmuseet och Islandet bort mot Gamla Gävle och Brunnsgatan). De bönder som på så sätt fråntogs sin jord fick gårdar på annat håll, bl a i Kessmansbo.

 

Gävle hade blomstrat under 1500-talet trots Sten Stures inskränkningar av stadens rättigheter (som vi sett i den tidigare motsvarigheten till bottniska handelstvånget på 1500-talet och som återtogs först år 1546) och borgarna behövde jord.

 

Kronan behövde dock Sätra och Testebo ström för slottets försörjning, så staden fråntogs dessa men som kompensation fick borgarna Söderby by i Valbo, dvs det nutida området för Södertull och Sörby. Gävleborgarna hade äntligen fått sitt hett eftertraktade område för åker, bete, ved och timmer.

 

1604 blev hertigen kung Karl IX men avled 1611. Hans änka var Kristina, storväxt och stilig men sparsam och sträng. Hon fick Gästrikland som ”livgeding” (försörjningsområde) och bosatte sig på Gävle slott och förvaltade staden istället för kronans fogde.

 

Gustaf II Adolfs mor drottning Kristina. (g.m. Karl IX fick Gävle som förläning. Hennes staty finns överst på en av fontänerna vid

 

Rådhusesplanaden)

 

1620 arrenderade hon dock ut Gästrikland och Gävle till kronan. Hon sägs ha varit gniden men hade en vänlig attityd till Gävle och donerade Eggegrund för att invånarna skulle få bra vatten till sitt fiske. Gävle lydde under hennes tid här under två överheter: kronan och änkedrottningen.

 

Hennes son Gustaf II Adolf gav 1622 gävleborgarna rätt att bygga kvarnar och hammarsmedjor i åarna och donerade Alderholmen för att de där skulle kunna ha en reparebana, bygga skepp och ha sina bråplatser Troligen hade Kristina lagt ett ord för Gävle till sin son pga sin Gävleanknytning. Hon bodde ju här i åtta år.

 

1632 stupade kungen och 1634 blev Gästrikland åter livgeding för en kunglig änka, då Maria Eleonora. Hon fullföljde den kungliga sympatiska inställningen till Gävle genom att skänka skatterna från Vall och Backa i Valbo och Kungsbäcken till staden.

 

VÄGAR OCH POSTGÅNG

 

1600-talet innebar två viktiga framsteg i jämförelse med 1500-talet. Vägarna förbättrades, så att vagnar kunde framföras. De resande måste ha pass utfärdat av landshövdingeämbetet vid färd utanför hemlänet. En primitiv postgång kom, då vår första offentliga poststadga skapades 1636. Särskilda posthemman fanns efter vägarna och bonden eller hans dräng förde posten vidare till nästa posthemman. I varje stad utsågs en postförvaltare, som anslog en s k ”brevkarta” utanför kontoret med adressatens namn, adressort och vikten på brevet, för att var och en skulle kunna se om han hade något brev att hämta. I äldre tid fanns postkontoret vid Stapeltorget, inte långt från kyrkan. En gränd där kallades Postgränd.

 

Det kan också ha varit ett postkontor i hörnet av Södra Kungsgatan/Källargränd och Smedjegatan. Denna tomt ägdes av postinspektören och rådmannen Peter Wahlman och det är inte omöjligt att dåvarande postkontor var inrymt på samma ställe då gårdens utomordentliga läge vid stadens stora genomfartsled i norr – söder talar för att så mycket väl kan ha varit fallet. (Kommentar från Erik Wickberg i ”Bland kåkar och gränder på gamla söder”, sid 98).

 

 

GÄVLE BLIR RESIDENSSTAD

 

 1634 genomförde regeringen en indelning i län, varvid det nordligaste länet kom att omfatta Norrland och fick Hudiksvall som residensstad. Gästrikland räknades ännu inte som en del av Norrland utan tillhörde Uppsala län. 1641 införlivades vårt landskap med Västernorrlands län och så småningom omfattade länet sex landskap. Före det räkna des Gästrikland alltså inte till Norrland utan till Svealand. 1651 blev Gävle residensstad istället för Hudiksvall med Erik Sparre som den förste landshövdingen med residens i Gävle. Tidigare var det ståthållare i Gävle som var kronans befallningsmän.

 

FRAMGÅNGEN FÖR GÄVLE BRYTS MED HANDELSRESTRIKTIONER

 

Gävle var en stad i stark expansion under 1500-talet och i början på 1600-talet som föjd av kronans inställning till anläggande av kvarnar, sågar och hammarsmedjor och exporten ökade, inte minst träexporten som nådde sin kulmen 1620-21, då skeppen måste ha trängts utanför bryggan i ån vid Brädtorget strax öster om järnvågen nedanför rådhuset. Folkmängden var sannolikt omkring 2000 personer, stadens yta hade växt.

 

När allt gick så bra för oss kom katastrofen. På 1500-talet hade redan Sten Sture genomfört handelsrestriktioner mot Gävle påverkad av gruppegoistiska stockholmare, som såg Gävle som en svår rival om handel och sjöfart. Handelstvånget hade så småningom lindrats men 1636 införde kronan, förmodligen påhejad av Stockholms styrelse, åter ett handelstvång som meddelades Gävleborna på rådhuset.

 

Gävlebåtarna måste på resa till och från utlandet gå in till Stockholm och betala tull för sina varor och hamnavgifter dessutom. Följden blev en betydande omväg. Man hann bara med en utrikesresa per år mot två till tre förut. Det kallades ”den krokota seglatsen”. Gävles forne välgörare Gustav II Adolf var ju nu borta, så den som låg bakom det småsinta beslutet var den minderåriga Kristinas förmyndarregering under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna.

 

Givetvis klagade representanter från Gävle hos regeringen men förgäves. Det har sagts att rikskanslern blev så arg över detta, att han hotade med att göra Gävle till en bondby eller bränna ner det. Kanslerns bror, riksdrotsen Gabriel (juristen och rättvisans högste potentat), föreslog att Gävleborna ju kunde flytta och bosätta sig i Stockholm. Han lär också ha sagt att ”Gävle kunde skaffas av”. Det kan man verkligen kalla ord och inga visor! Oxenstiernorna var alltså centralister ifråga om handel och sjöfart.

 

Följderna för Gävles handel blev svåra, folk flyttade, många hus stod tomma och rötade. Hamnen och ån sköttes inte utan slammade igen. Det blev en rejäl stagnation.

 

Gävleborna försökte flera gånger att få utöka sitt område genom att få Hemlingby och Järvsta men drottning Kristina avslog deras begäran. Det enda de fick var Limön, Römaren och Granskär, dock bara på tolv år. Det var 1646. Man kan undra, om rikskanslern, som ju hyste antipatier mot Gävle hade influerat henne till det beslutet.

 

 

INDUSTRI

 

Trots sjöfartsembargot kämpade Gävle på och anlade tre hamrar på södra sidan av ån samt en masugn vid Tolvfors som 1651 övertogs av Hindrik Marhein, gift med en Margareta Gammal från Nynäs (Marhein var anfader till släkten Mannerheim i Finland med den berömde fältmarskalken och presidenten av Finland, Gustaf Mannerhielm).

På 1630-talet anlades ett tege

lbruk i nuvarande Stadsträdgården. Där slogs tegel till kyrkbygget. I Stigslund fanns en hammare och krutfabrik och en smedja i Strömsbro. 1691 anlade borgmästare Petrus Sahlin en ”knipphammare”, som tillverkade mindre saker av järn i fallet vid nuvarande Kvarnbron. Sågar fanns i Strömsbro och Järvsta.

 

HANDELSTVÅNGET UPPHÖR

 

Carl XI besökte Gävle vid 18 års ålder. Han hade just tillträtt. Han hade förmyndare till 1672 men han visade prov på gott omdöme, intelligent som han var, då han utfärdade en resolution på slottet den 27 januari 1673 och återgav stadens dess gamla seglationsrätt. En ny period av framåtskridande började i Gävles historia men det tog tid för staden att hämta sig. Stapelstaden Gävle repade sig sakta. (Med stapelstad menas, att en stad har rätt att bedriva utrikeshandel, både utskeppning och införsel av varor och hålla varulager för dessa varor). Det var stapeln, som Axel Oxenstierna berövade staden.

 

Carl XI reste ofta omkring och inspekterade sitt rikes olika verksamheter. Den 29 juni 1694 kom han under en Norrlandsfärd till Gävle och stannade några dagar på slottet.

 

TULLEN

 

1622 infördes Lilla tullen eller ”Landtullen” på varor, som kunde ätas och andra förnödenheter och som infördes till städerna för att säljas på torg och vid marknader. Ett tullstaket byggdes i form av en snedgärdesgård, som var 4227 meter lång och 1,5 meter hög. Senare tycks den ha gjorts om till ett högt plank antagligen för att det var för lätt att smyga sig över gärdesgården och smuggla. Det gick från havet vid Näringen, i en båge över Löten (området norr om staden), längs nuvarande Staketgatan till korsningen av nuvarande Ruddamms- och Byggmästargatan och i söder från trakten av Gammelbron och österut till havet vid de dåvarande Islandsöarna, ungefär vid nuvarande Gävle varv.

 

Tullstationer och portar i staketet fanns vid nuvarande teatern, vid Byggmästargatan, Gammelbron och vid nuvarande Söderhielmska gården. Områdena Västertull, Norrtull och Södertull i våra dagar har fått sina namn på grund av att så småningom fick namn på tull gälla infartsområden vid städerna oavsett var tullen en gång låg. Mot slutet av 1600-talet fick staden arrendera tullen. Det fanns då som nu mycket smuggling och bråk då någon ertappades.

 

Lilla tullen fanns också vid Östra Lillåns inlopp på Öster och avsåg fiskarnas införsel. På Alderholmen låg Stora Sjötullen, där handelsfartygen gick in. Speciella spanare efter fartygen och tillsyningsmän som skulle kontrollera, att inga fartyg försökte smita undan tullen kallades ”brokikare”. Ordet bro ingick i skeppsbro, som på den tiden var benämningen på kajerna, som hade formen av bryggor vid vilka skeppen lade till.

  

STADSBILDEN

 

 

Karta över Gävle av Nicodemus Tessin d.ä. 1646 (Kompletterad av Jan Sterner med siffror och anteckningar).

 

Nr 6 på kartan) TRIVIALSKOLAN

 

 

Vi vet inte när den första skolan i Gävle grundades, det har antytts att det funnits en klosterskola i staden under den katolska tiden, men inga dokument eller arkeologiska fynd som stöder detta påstående finns bevarade.

Den äldsta belagda skolan i staden var den trivialskola som Gustav Vasa grundade. Senast år 1557 då Gävle fick sin domkyrka och sin biskop följde en prästskola med. Eleverna kom till skolan kring 7 års ålder och genomgick fyra klasser. Varje klass tog minst två år att klara varför en utbildning åtminstone tog 8 år. Många elever fortsatte sedan till utländska universitet främst i Tyskland för att slutföra sin utbildning. Många blev präster och några högre ämbetsmän. Från 1620 beskrevs Trivialskolan som en förberedelse till det då nya gymnasiet. Under 1600-talet infördes ämnen som grekiska, historia och geografi som ämnen i Trivialskolan. En ny skolbyggnad byggdes 1669 och invigdes 1671 och denna delades med gymnasiet.

 

 

Nr 22 på kartan) GYMNASIET

 

 

Vårt gymnasium var landets fjärde och startades 1640. Under de första åren låg gymnasiet i Stockholm men då intresset för lärdom i huvudstaden i det närmaste var obefintlig flyttades gymnasiet till Gävle 1669 och en ny skolbyggnad invigdes 1671 strax sydost om kyrkan.

 

 

Rektorsbostaden låg alldeles intill skolan och inrymde även ett härbärge eller nattstuga för gäster.

 

 

 

Mer info om skolan :

 

 

Gefle Schola 1947.

 

Skolans historia i Årtal.

 

Läs även en mycket bra länk om Biologiska museet.

 

 

Betr Nr 6 ovan) som senare övergick till att vara sjukhus. Svin samt övrig boskap som trängt in på andras vretar, vilka var försedda med gärdesgårdar, skulle enligt lagen tillfalla hospitalet vid korsningen Drottninggatan – N Kungsgatan. Det var ju ett behjärtansvärt ändamål.

 

 

 

VERKSAMHETEN I RÅDHUSET

 

De enda som hade rätt i att delta i rådstugorna (sammanträdena) var borgarna som utgjorde de enda fullmyndiga invånarna i staden. De hade befogenhet att vara självständiga företagare, främst inom handel och hantverk. Med dessa rättigheter följde dock skyldighet att betala den mesta skatten och bidrag till skötseln av stadens gemensamma angelägenheter: gator, torg, offentliga byggnaders underhåll osv.

Rådet utfärdade stadgor, taxor och bestämmelser. Kämnärsrätten var ett slags underdomstol för lindrigare brott såsom tvistemål. Grövre brott handhades av rådhusrätten. Rådet hade också överinseende över byggnationen i staden, handel och hantverk.

 

 

Söder om Rådhuset ner mot stadsvågen och en brygga vid ån fanns ett torg, som stenlades på 1630-talet med kalkstensplattor från Limön.

 

 

 

KVINNOR OCH MÄN INFÖR LAGEN

 

 Gifta kvinnor, särskilt de rika uppträdde inte inför rådstugurätten. De stod under sina mäns förmyndarskap enligt lagen men denna tillät dem i alla fall att sluta kontrakt, köpa och sälja, anställa och avskeda tjänare och vara inför domstol i vissa fall. De var dock beroende av sina makar som förvaltade deras egendom, fast det fordrades hustrurnas medgivande vid transaktioner i fråga om jord. Rika änkor representerades i domstolen vanligen av manliga ombud. De kvinnor som stod inför domstolen mot 1600-talets slut var därför ofta utblottade eller kriminella.

 

 

Både män och kvinnor vände sig till domstolen för att försvara sig mot förtal ifråga om sexuella förhållanden. Lagens redskap när det gällde att ingripa mot hustrumisshandel var mycket trubbiga. Kyrkan talade mer om mannens förpliktelser mot kvinnan än definierade när manen överskred gränserna för anständigt uppförande mot henne. Hustrun skulle fullgöra sina “äktenskapliga förpliktelser” och vara sin man underdånig. Ett led i detta är väl att hustrun i domboken 1638 t ex kallas “Hustru Kirstin Anders Guldsmeds”.

 

 

 

 

 

 

KYRKAN

 

Flera historiker håller det för troligt att det fanns en byggnad i sten på den sandö som reste sig ur Gavleån. Här korsades vägen söder och norrut med den väster- österut med sin hamn. Vattennivån låg knappt 4 (3,9) meter högre än idag så skeppen på Östersjön kunde angöra stranden. Kyrkan anses vara invigd av dominikanerorden- en katolsk tiggarorden som främjade kulten av Den Heliga Treenigheten och gav den första kyrkan dess namn. Deras medlemmar de sk svartbröderna hade regelmässiga predikovandringar längs Norrlands kust och grundlade kyrkor. Vi ser kyrkans ursprungliga rektangulära form på en karta från 1630 och den var bara 32 x 12,5 meter. Den låg på 8,5 meters höjd över havet.

 

 

Brandkatastrofer tycks vara något som förföljt Gävle genom seklerna. 1603 kom en, då 84 gårdar eller nästan 1/3 av staden brändes ner. Kyrkan skadades svårt av brand 1605 och stod därefter öde under drygt 33 år. Efter branden erbjöd änkedrottning Kristina staden att få bygga ny kyrka invid slottet, men borgerskapet ville inte skiljas från sina förfäders gravar. Kyrkan i slottet användes i stället som ett provisorium. Eftersom staden växte ville den växande församlingen bygga en större egen kyrka. Detta skedde under stora uppoffringar. Under byggtiden hade nämligen införts ett slags handelsförbud – det bottniska handelstvånget – som var ett statligt seglationsförbud för import och export. Det förlamade Gävles ekonomi. 30 åriga kriget rasade i Europa åren 1618-1648 vars kärna var en politiskt och religiös omvälvning och en hård anspänning på hela vårt samhälle med sina stormaktsambitioner.

 

 

1639 började man bygga en ny kyrka som blev betydligt större än medeltidskyrkan. Den ligger exakt där den gamla låg, men trots det fann man vid en restaurering 1937 inga säkra spår av den gamla kyrkan.

På 1630-talet anlades ett tegelbruk i nuvarande Stadsträdgården, tidigare Tegelhagen som levererade tegel till kyrkan. Leran togs i den sk “Gropen”, som låg i korsningen av nuvarande Kaplans- och Ruddammsgatorna. Senare planterade man in rudor (fiskar) i den och kallade den Ruddammen. Rådet fordrade att ingen fick ge sig ut på fiske förrän han levererat en båtlast kalksten.

 

 

Under byggtiden måste man hålla gudstjänst i slottskyrkan. Den fanns vid slottets östvägg och sköt ut 112 meter därifrån. Den var femkantig till formen. Då Drottning Kristina regerade 1632-1654 föreslog hon att gävleborna kunde få slottskyrkan till församlingskyrka.” ett passeligt Herrans tempel”. Hon hade med Tessin d ä hjälp utarbetat stora planer för Gävle med ett slott nere på Brynäs och en modern stadsplan (1646) med rutnätsmönster. Men Gävleborna ”knorrade” och fortsatte efter 1638 att bygga sin nya kyrka efter förmåga. Det är oklart om det förelåg några arkitektritningar. Mästaren hade ofta en rad mått och profiler att hålla sig till. Man prövade sig fram och lärde av misstagen. Den nya Storkyrkan stod klar 1654 efter 15 år av mödosamt slit.

 

 

Men bekymren med kyrkobygget var inte över med invigningen. Dess historia handlar om ständiga ombyggnader och reparationer.På triumfbågens norra sida sitter en polerad stentavla som berättar om kyrkans invigning och de som ledde bygget: kyrkoherde Ch Aurivillius, rådmännen B Poppelman och J Elis.

En klockstapel byggdes på en öppen plats som kom att kallas Stapeltorget. Det var vid den västra delen av Nuvarande Nian. På grund av dåliga grundförhållanden och möjligen byggfusk uppstod sättningar i murarna och sprickor så från 1683 måste stora reparationer företas. Nya sprickor uppstod i valven. 1693 kom murmästaren Olof Olofsson från Hudiksvall med ett förslag att lägga dragband tvärs genom hela kyrkan i valv-höjd.

 

 

Se ytterligare info i Gösta Carlestams skrift om Heliga Trefaldighetskyrkan Gävle. “Här står jag och kan inte annat”.

 

 

   Ex. på en gammal kyrka

 

 

 

 

FISKE

 

 1602 gav Karl IX fiskevattnet i Storån till Gävles innevånare men längre fram under seklet tog kronan tillbaka fisket. Under drottning Kristinas tid fick Gävleborna 1649 som kompensation rätt till notvarp vid Alderholmen och 1650 skänktes Kronans laxkar i ån till staden tillsvidare. Det fanns ett viktigt förbehåll: när drottningen var i staden fick befolkningen inte använda fiskeanordningen eller kasta not.

 

 

Om fiskets stora omfattning vittnar att vid den stora stadsbranden 1603 var 200 gårdar av 300 ägda av fiskare. 1613 fanns 80 fiskarskutor stationerade i Gävle. Fiskarsocieteten bildades först 1720.

 

 

 

 

 

 

SJÖFART OCH VARV

 

Under senare delen av 1620-talet hade Sveriges krig med Polen flammat upp. Det fördes i Preussen. En förutsättning för framgång var att den svenska flottan behärskade Östersjön. Under åren 1625-28 hade 14 stora fartyg förlorats, bland dem Wasa.

 

 

1629 samlade regeringen representanter för rikets städer till ett möte, där det beslöts att städerna skulle upprätta ett skeppskompani och bidra med örlogsskepp. Gävle och elva andra städer vid Bottniska viken skulle bekosta och iordningsställa två fartyg. Orättvist nog föll det på Gävles lott att i huvudsak bekosta ett skepp, vilket ledde till kraftig skattehöjning för Gävleborna. En del av Gävlefartygen användes av kronan för trupptransporter till 30-åriga kriget.

 

 

 

Regeringen tvingade dessutom 1631 Gävleskeppet Gefle stad att lastas för en resa till en hamn i södra Spanien. Man kan väl gissa att lasten var stångjärn och koppar samt hudar som vanligt. Filip IV, den spanske kungen, var tydligen måttligt road av besöket från ett land, som bekämpade katolska länder, så han befallde att Gävleskeppet jämte ett annat norrländskt skepp skulle beslagtas med sina laster och införlivas med den spanska silverflottan, som transporterade silver och guld från Mexiko och Sydamerika. Någon ersättning för det förlorade skeppet fick inte Gävle av den hårdhudade regeringen i Stockholm. Man kan undra hur det gick för den stackars besättningen. Blev Gävleborna rent av galärslavar?

 

 

År 1658 inträffade en tragisk händelse med ett gävleskepp. Man sände ett skepp till Königsberg i den preussiska staten Brandenburg ovetande om att Sverige var i krig med detta land! I Pillau blev besättningen tillfångatagen, båtkistan plundrad och en del av lasten beslagtagen. Sjömännen fick dock denna gång bli fria mot borgen. Så småningom återlämnades skutan, som dock på sin försenade hemvärd gick under i vinterstormarna.

 

 

1695 råkade ett Gävleskepp, det för den tiden stora fartyget Gefle slott, åter ut för kapare, denna gång på Nordsjön. Det hade last av koppar, järnbeck och tjära. Detta får kanske ses mot bakgrund av att Karl XI förde en fientlig politik mot Frankrike och hade ingått allians med Frankrikes motståndare: Holland, England samt Tyskland.

 

 

Förutom varvet vid Fliskär i Bomhus fanns troligen ett varv vid den västra delen av Alderholmen.

Hamnen hade problem med uppgrundning på grund av landhöjningen och från stränderna nedrasade jord som man dock försökte hindra med pålning. Kajer som nu fanns inte men däremot skeppsbroar, dvs bryggor. Redan på Johan III:s tid var det svårt att gå in till slottet. Möjligen låg hamnen nedanför Rådhuset och stadsvågen. Att denna flyttades till Alderholmen 1708 kan ha berott på att det blivit för grunt för de största skeppen att gå upp till vågen. Den kan ju också ha blivit för liten och dessutom otidsenlig och nersliten. 1697 hade man ett mudderverk som drevs av en hästvandring och kallades baggaren.

 

 

 

 

BEFOLKNING OCH HÄLSA

 

 År 1610 fanns cirka 1700 personer i Gävle mot cirka 1000 år 1682. Den senare låga siffran beror på avflyttning i samband med handelstvånget som upphörde först 1673. Krigsoffer kan möjligen också ha bidragit. Lägst ner på den sociala rangskalan stod bödeln (mästermannen) och rackaren vars uppgift var att tillvarata döda hästar och flå dem samt forsla ut dem ur staden. Vid Rackarberget i Bomhus bodde en rackare. “Sotgubben” skulle också forsla bort kadaver, verkställa spöstraff och sota skorstenar.

 

 

Något som bidrog till dålig hälsa var väl all salt mat och öldrickande. Det fanns 30 ölkrogar på en befolkning av cirka 1500 personer. Brännvin dracks inte så mycket och vin mest av fint folk och på finare krogar. I Gävle dominerade nog öl och mjöd. Brännvinet serverades i speciella skålar och dracks med sked. Verbet supa betydde på den här tiden att dricka vätska såsom mjölk och soppa, “supamat”. Jfr uttrycket “kålsupare”. Eftersom man drack brännvin på samma sätt, med sked, kom en klunk brännvin att kallas en sup. Orden supa och soppa är ordhistoriskt släkt med varandra.

 

 

Det var mycket busliv med vandalisering, slagsmål och dråp till följd av drickandet. Detta kan studeras i Gävle stads dombok 1631-1639. Då ölet går in, går vettet ut! Dricksvattnet i städerna var ibland illasmakande och hälsovådligt och det kan ju förklara en del av öldrickandet. Tobaksrökning, snusande och tuggtobak började nu först förekomma.

 

 

1696-97 förstörde tidig frost en stor del av skörden i Sverige. Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen hemsöktes svårt av missväxt och hungersnöd. Man fick göra bröd av tallbark, äta agnar och gräsrötter osv. Även vårt landskap drabbades. Genom svälten drabbades folk också lättare av smittsamma sjukdomar. Även Gävleborna fick lida svårt men inte lika mycket som invånarna i Finland, där en tredjedel av befolkningen dog. Som vanligt drog desperata tiggarskaror in i städerna för att undgå svältdöden och förmodligen var det så även i Gävle.

 

1600-talet har ibland kallats “Lilla istiden” på grund av sitt kalla klimat med en årsmedeltemperatur, som var cirka en grad kallare än nu, vilket orsakade missväxt och frys- eller svältdöden för många. Mitt i allt svältelände 1697 dog kungen Carl XI, kungliga slottet Tre kronor brann ner och i Gävle drabbade samma öde rådhuset detta år.

 

 

  

SJUKHUSET OCH APOTEKET

 

 

Det fanns ett sjukhus under slutet av 1600-talet i det f d skolhuset vid hörnet av Drottninggatan och Norra Kungsgatan (nr 6 i ovanstående karta, f d skolan). Man kan undra vad patienterna fick för behandling utöver åderlåtning, den tidens universalmedel. Det var alltså efter 1671, då den nya gymnasiebyggnaden togs i bruk.

Sjukdomar var under 1600-talet liksom under de föregående seklerna ett gissel med mycket hög barnadödlighet. Infektionssjukdomar och farsoter som pest och kolera flammade då och då upp, så nog hade bardskärare eller barberare samt fältskärer, den tidens primitiva läkare, mycket att göra. Pestår var 1623 och 1639.

 

 

Det fanns också läkare. Den mest framstående i Gävle på 1600-talet var Sebastian eller “Bastian” Poppelman (1657-1709). Han hyllades i en “klingdikt” av Erik Wennaesius, dåtidens bäste skald i Gävle, som “Gouvernementsmedicus”, dvs “Länsläkare”. Han använde kinin som febernedsättande medel och var högt ansedd. Han blev också rådman. Åderlåtning var annars den tidens universalmedel.

 

 

1654 startade Niklas Wolimhaus ett apotek, möjligen nära kyrkan. Å 1663 bildades i Sverige Collegicum medicum, den tidens Medicinalstyrelse (Socialstyrelse), som 1686 gav ut en farmacopé (receptsamling). Den säger allt om hur primitiva preparat man ibland använde, de verkar rent medeltida: mediciner av exkrementer från människor, urin, delar av människokroppar eller djur, ormkött etc. Dock var örtmediciner viktiga.

 

 

 

KRIGEN

 

 

Till allt anat elände med fattigdom, svält och sjukdomar kom krigets fasor med ideliga utskrivningar som betungade befolkningen. 1600-talet blev ett sekel av krig och umbärande. Man har beräknat, att en trejedel av alla vuxna män dog i krigen. Det kom dock protester. 1681 skulle det ske utskrivning av soldater i Gävle men bönder från landskapet samlades på Rådhustorget och gick in i rådstugan och klagade på det därför att det rådde brist på arbetskraft. Protesternas enda resultat blev att ledarna kastades i fängelse eller fick böta. Just då var det för en gångs skull inte krig men på 1670-talet var det krig med Danmark, Holland och Brandenburg och Österrike och det hade krävt sin tribut i gästrikars liv.

 

 

1612 dök Kristian IV:s flotta upp i Stockholms skärgård men till Gävle kom han inte. På grund av detta hot byggdes i alla fall en befästning, ett “blockhus” som man sa då, på en holme i inloppet till “Gävlefjälen” på dåtidens språk.

 

 

På 1630-talet fanns två norrlandsregementen och av dem bestod det sydliga av hälsingar och gästrikar. 1.415 man från dessa landskap tillhörande Hälsinge regemente dog i kriget i Livland (nu delar av Estland och Lettland), de flesta av “fältsjukan”, en smittosam sjukdom med yrsel, huvudvärk, hög feber. Botemedlet ansågs då vara en tinktur med rådjurshorn som viktigaste beståndsdel. (Man blev väl i varje fall inte sämre av det).

 

 

Hälsinge rementente deltog 1644 i anfallet mot Jämtland, som då tillhörde Danmark – Norge, med 20 ryttare från Gävle. Regementet var också med vid stormningen av Prag 1648 och i Polen under Carl X Gustafs tid. Många dog av pest och 1658 under kungens danska krig stupade många härifrån vid FredriksoddeJylland. Gävlebors ben vilar alltså i jorden runt om i norra Europa.

 

 

På sensommaren 1657 fick Sverige ytterligare två fiender förutom Ryssland och Polen nämligen Danmark och Österrike. Som skydd mot så många fiender hade man inrättat en stadsmilis eller Stadsgarnison med två kompanier, som rekryterades bland borgarna och omfattade både infanteri och rytteri. Kung var då Carl X Gustaf. Under alla stormaktstidens krig förlorade Sverige bortåt en halv miljon man. Skrämmande!

 

 

 

 

 

 

 

HÄXPROCESSERNA

 

 

  

 

 

Det fanns fler plågoris än krig för befolkningen i Gävle under 1600-talet: häxförföljelserna. Det är gåtfullt och skrämmande för oss att människor kunde tro på sådant som häxor och Blåkullafärder så sent som för drygt 300 år sedan och att kvinnor kunde dömas till döden efter att ha angivits för häxeri genom illvilligt skvaller och rena lögner. I Gävle grasserade häxerierna svårt.

 

 

Borgmästare Carl Falcks hustru Elisabet beskyllde hustrun till kyrkoherden Petrus Fonthelius för att vara trollpacka och för att ha fört hennes son Håkan till Blåkulla. Hon hette Catharina och anklagelsen var tydligen hämnd för något (borgmästaren och kyrkoherden var osams). Flera barn vittnade om saken. Catharina dömdes till döden och satt i fängelse i Stockholm, enligt en annan källa i “trullkonekammaren” på Örebro slott. Hon blev dock frikänd genom ingripande av en kunglig kommission.

 

 

Det är märkligt att en tolvårig pojke från Gävle, Johan Grijs, indirekt bidrog till att häxprocesserna i Sverige officiellt fick ett slut 1677. Det förekom dock sporadiskt att häxor brändes in på 1700-talet. Lagparagrafen om att man kunde dömas till döden för trolldom avskaffades först på Gustaf III:s tid. “Gävlepojken” som han kallades kom till en släkting i Stockholm, sedan hans mor Carin Grijs dömts för häxeri, hor och incest i Gävle och avrättats. (Enl Jonas Selggren brändes häxor på bål vid Kaserngatan – Batterigatan, på höjderna nära Kristinaplan. Platsen kallades “Helvetets gröpper”. I Stockholm spred han beskyllningar mot en rad människor för häxeri, sa att han själv varit med om sådant och blev trodd av enfaldiga människor.

 

 

Flera kvinnor döms och de som nekar blir brända levande; de som erkänner får nattvarden och hängs före bränningen. De är därmed förlåtna och klara för himmelriket. De som nekar kommer till helvetet. Prästerskapets roll i detta sammanhang är en skamfläck i den svenska kyrkans historia.

Länk till offrade, halshuggna eller brända offren över hela världen!

 

117. Bure, Anna Israelsdotter: about 45 years old, wife of Peter Eriksson Snifs, beheaded at Gävle, Sweden 6 March 1675

123. Canon, Brita, wife of Hans Johansson: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

300. Gullsmed, Brita, wife of Lorenz: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

403. Kirstin, 78 years, mother-in-law of Håkan Vacktknekt: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

581. Petersson, Elisabeth: wife of Erik, beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

 

 

Tillbaka till Johan Johansson Grijs, “Gävlepojken”. Han kläms på pulsen om sina angivelser och erkänner att han hittat på alltsammans, döms till döden för tvetalan och halshuggs tillsammans med tre andra barn trots att han bara är 13 år. Att han satt igång de stora häxeriprocesserna i Katarina församling, hans tvetalan och hans död bidrog äntligen till ett omtänkande som den unge läkaren Urban Hiärnegjorde sig till talesman för 1676.

 

 

Han sägs ha lett förhöret med Johan.

 

———

 

 

Läs om ett mycket sorgligt öde för hustrun till en av Gävles rikaste borgare, Anna Israelsdotter Bure – Snifs

 

 

 

 

 

LITTERATUR

 

  Gustaf II Adolfs framgångar blev av betydelse för utvecklingen av de svensk-franska förbindelserna och under hans dotter, Kristina, knöts banden ännu närmare mellan de båda länderna. Franska lånord började komma in i svenskan och franskt mode och franska seder kom in i Sverige och även lös moral. Syfilis kallades vid denna tid ibland för “fransosen”. Detta kan vara bakgrunden till av Gävles poet vid den tiden Wennaesius använde ord som “den galne Franske blygden” och ställde den i relation till “den gamble Swenske dygden”.’ I övrigt kunde man stava i stort sett som man ville på 1600-talet. Orden har i flera fall en helt annan betydelse än nu.

 

 

 

BILDKONST

 

Det finns i Gävle vid den här tiden två stora namn: Den förste är Ewert Friis (1619-11672). Han föddes i Schleswig Holstein, då danskt. 1657 inbjöds han till Gävle. Ett bevis för vilken ställning han fick i Gävle är epitafiet (minnestavlan) över honom i Trefaldighetskyrkan. Han bodde förmodligen nära kyrkan, där han utförde sina storverk: predikstolen och altaret, båda detaljrikt ornamenterade i tidens barockstil. Ursprungligen var altaret omålat.

 

 

Den andre är målaren Johan Johansson Aureller d.ä., som föddes i Stockholm 1626 men som kom till Gävle 1653. Han dog 1696 i Medelplana i Västergötland. Han hade mycket god karakteriseringsförmåga och teknik i sina porträtt. I Gävle rådhus finns hans fina porträtt av borgmästare  Sigfrid Wolcker och hans fru. En intressant gruppbild är av brukspatron Henrik Marhein på Tolvfors och hans familj.

 

 

Aurellers eget självporträtt är mycket bra.

 

 

 

INTRESSANTA ÖGONBLICK UR VÅR HISTORIA FRÅN 1645 – 1700

Se även

 

 

Gävle från Vikingatid fram till 1600-talet.

 

 

Gävle på 1700-talet.

 

SLÄKTEN ENNES

 

SLÄKTEN HONNON

 

SLÄKTEN KIÄLL samt FISKARFAMILJEN KJÄLLSTEN

 

SLÄKTEN SNIFS – STRÖMBÄCK (SLÄKTEN STRÖMBÄCK – mer om STRÖMBÄCKS på Gamla Söder)

 

PETER I STRÖMBÄCK – FÖDD 1664NILS ANDERSSON-MARGARETA LARSDOTTER

 

SLÄKTEN RYTTARE Hans Ryttare – en borgare i Gävle på 1600-talet.

 

SLÄKTEN UNONIUS

 

———————

 

Peder Hörn i Gävle på 1600-talet / Okänd författare.

 

Se förvaltningshistorien ovan …….

 

Hur såg det ut då?

 

Gamla söders fina vattenledning

 

Gefle schola år 1647.

 

Glasmästargränd 4 på Gamla Söder

 

Heliga Trefaldighetskyrkans tillkomst

 

Kyrkogatan och dess grannar på slutet av 1600-talet. (Märta Lindberg)

 

Kyrkogårdar och storkyrkan i Gefle

 

Renlighet på äldre tider (Hittade denna länk – kan ej datera tidpunkten men det gäller nog hela Sverige)

Förtretligheter, Ur Gefle stads kyrkorådsprotokoll 1682-1757

—————————————-

Sammanställt och länkat av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website