Gävle i beredskap krigsåret 1676 mot danska kapare i Östersjön-Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Man skrev anno 1676. Sedan ett år tillbaka befann sig Sverige mitt i ett brinnande krig mot arvfien­den Danmark, men bortsett från att stadens bösseskyttare redan vid krigets början hade avmarscherat för att bemanna Harns majestats örlogsflotta, hade väl Gävle knappast haft annat än indirekta känningar av krigstillståndet i vårt lands södra och västra delar. Självfallet hade dock den utrikespolitiska situatio­nen menlig inverkan även på hela landets handel och sjöfart och drog desslikes med sig ökade pekuniära krav på befolkningen från stats­makternas sida.

 

Men även om Gävle låg så lång­väga ifrån de egentliga fronterna, att livet i staden i stort sett kunde gå sin gilla gång, så hindrade detta icke, att stadens styresmän också fick känna på en del av krigsti­den förorsakade bekymmer. Svenska flottan hade tillfogats hårda slag av danskarna som praktiskt taget kunde husera efter behag i Öster­sjön, och sedan isarna hade släppt sitt grepp om sjön, måste också Gävleborna på allvar börja inställa sig på ett eventuellt danskt an­grepp.

 

Första gången oron för ett sådant angrepp avtecknar sig i rådhusrät­tens protokoll är den 12 juni 1676, då befallningsman Jacob Anders­son Höök presenterade “herr borg­mästaren välbetrodde Daniel Christiernin” och hans rådmän ett brev av den 29 maj från “herr excellen­sen högvälborne herr guvernören”. Det handlade om fyrbåkarna — varmed i detta sammanhang torde avses vårdkasarna — “som äntligen upprättas skola vid livsstraff tillgö­randes, i anseende till den fara av fienden oss tillstunda synes”.

 

Innehållet i detta brev tycks ha skrämt upp borgmästaren så pass, att han vid eftermiddagssammanträdet nämnda dag ansåg sig böra förelägga rådmännen en lång rad förslag att ta sig en närmare funderare över.

 

Som första åtgärd borde, ansåg han, vakter utsättas, som kunde ge staden en förvarning, om något fientligt visade sig. Dessutom bor­de borgersikapet snarast mönstras och vapensyn äga rum, samt krut, lunta och bly anskaffas och finnas å förråd, i händelse av “oförmodelig defension” (dvs försvar).

 

Fiskarna på Limön borde åläggas att om “någon olycka eller fientligt väsende vore till seendes sådant tidigt giva tillkänna”, och av den anledningen borde de också för­bjudas att resa till annan ort. “Där de ligga”, säger protokollet, “skola de ock bliva så länge detta buller­samma väsende nu varar”.

 

“Fyrbåkarna” tarvade reparation, och en eller två gode män borde förordnas” att utse den ort därtill tjänligast och vara tillstädes, när verket under händer bliver”. Råd­man Peder Grijs erbjöd sig att jäm­te någon annan ställa sig till för­fogande i denna angelägenhet.

 

Stadens tullportar borde ovillkor­ligen hållas stängda nattetid, och ingen främling borde släppas in utan “skäligt bevis”. Okända per­soner borde av tullbetjänten be­ledsagas till sitt “gästhärbärge” i det fallet ställde sig också tulibetjänsterna förstående odh villiga att rätta sig efiter rättens önskemål.

 

Ingen av borgerskapet borde understå sig att härbärgera främmande personer, förrän dessa koratrollerats ‘Vara stadder på sina rätta resor och en ärlig svensk”.

 

Rättens ledamöter fann borgmäs­tarens förslag kloka, varför det be­slöts, “att annan rådstugudag här­om communicera och decidera”.

 

Den 19 juni, då föratom borg­mästare Christiernin även borgmäs­tare Falck var tillstädes, tog man på allvar itu med beredskapsfrå­gorna, Först beslöt därvid rätten, att den föreslagna vapensynen med stadens borgerskap och övriga in­vånare skulle hållas “nästkomman­de torsdag”.

 

Till denna sammankomst hade även stadens meniga borgerskap el­ler rättare sagt de få, som fanns hemma, uppkallats — en stor del av borgerskapet låg nämligen ute på fiske längs Norrlandskusten. Borgmästaren erinrade inlednings­vis om “uti vad stor krigsfara, som vårt kära fädernesland nu för vår nästomliggande granne, den danske, svävar, vilken han sedan nyligen erhållne victorian (segern) över vår skeppsflotta i sjön har låtit sig se med 30 skepp utom (utanför) Stockholms skärgårdar, och torde lätteligen hända, att han igenom någon utskickad caper (kapare) kunde oförmodeiigen om nattetid oss här på orten med skövlande och brännande en obotelig skada tillfoga” För att någorlunda kunna förekomma och avvärja sådant har rådhusrätten, framhöll borgmäs­taren, funnit det nödvändigt att fyrbåken (vårdkasen) på Limön stäl­les i ordning och fyra personer där kontinuerligt hålla vakt, vilka kunde “med eldens tändande” varna stadens befolkning, om något oför­modat skulle inträffa. Även i sta­den skulle fyra personer varje natt gå vakt.

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Beträffande den stundande va­pensynen beordrades samtliga att ha lod och krut i beredskap för­utom dugliga gevär. De som sakna­de gevär ålades omedelbart skaffa sig sådana.

 

Ingen av borgerskapet fick här­bärgera främmande gäst med mind­re han underrättade borgmästaren och lät denne kontrollera främlin­gens pass och höra sig för om den främmandes ärende. Detta påpeka­des i synnerhet for gästgivaren Pet­ter Toehl.

 

Daniel Andersson och de som låg på fiske på Lövgrund erbjöd sig hålla ett öga på vad som kunde förelöpa på sjön, och detsamma lo­vade också Joen Hindrichsson och Lars Andersson Skinnare, som låg på Limön. Dessutom skulle två go­de män där kommenderas till kon- kontinuerlig vakt  på stadens bekost­nad.

 

Nästa gång det pågående kriget ger eko i rådhusprotokollen är den 3 juli 1676, då en kapten vid namn Elias Åhl infann såg och uppvisade en order av landshövding Carl Sparre, daterad 12 juni i huvud­kvarteret på Frösön. om att här i Gävle värva något folk till kom­plettering av Frösö-kompanierna. För att kunna utföra sitt uppdrag begärde kaptenen magistratens as­sistans.

 

En vecka senare — den 10 juli — delger befallningsman Jacob An­dersson Höök rådhusrätten innehål­let i två nya brev från landshöv­ding Sparre, daterade Frösön den 2 resp. 3 juni. I det första av dessa meddelas att “av kronans bösseskyttar och båtsmän en hop bortrymt ifrån flottan, besynnerligen gotlänningar”, varför landshövding­en påbjuder, att ingen främmande resande hädanefter må tillåtas fri resa genom landet med mindre än att han uppvisar riktigt pass. I sitt andra brev översänder landshöv­dingen en kopia av ett km:ts brev, som upplyser om att “igenom sista sjöbataljen en hop av kronans bösseskyttar äro omkomne“. Med anledning därav beordras såväl all­mogen i båtsmanssocknarna som borgerskapet i sjöstäderna att sna­rast anskaffa ersättare i de avgångnas ställe. Landshövdingen erinrar vidare om, att “inga bullersamma rykten och spargementer om skeppsflottan skola utspridas”.

 

Ett brev från amiralitetet av 12 juli, som upplästes i rådhusrätten jämnt en vecka senare, meddelade, att förlustlistorna för stadens vid- kommande upptog åtta kronobåtsmän.

 

Med jämna mellanrum kommer nya order från landshövdingen, som alltjämt befinner sig på Frösön. I brev av 21 juli beordrar han borgmästaren att järnte befallningsmannen och en rådman undersöka” vad av kulor nu kunde vara i för­råd vid kommissarien Peder Swensson  Printz bruk”, och till medlem av denna undersökningskommitté utser rätten den 7 aug. rådman Pe­der Jacobsson (Grijs)

 

Men även “hemmafronten” för­anledde rådhusrätten bekymmer. Den 19 aug, anklagades mäster Baltzar Skinnare för olydnad mot sina officerare i stadens västra borgarkompani. Kompanichefen Hans Buhre ansåg förresten, att “ingen vidrigare sig ställer under hela kompaniet”, och rätten ådömde mäster Baltzar arrest.

 

Några dagar senare — den 23 aug. — hade Buhre instämt Joen Nilsson Skahlman, som inte bara försummat att gå vakt, utan dess­utom förolämpat befälet genom att påstå, att “vi hava oificerare, som inte kunna föra en musköt, utan de äro nundsvottar och bälghundar allihopa”. De flesta officerarna sa­de sig för denna gång vilja låta nåd gå före rätt, och Skahlman slapp undan med en “gåva” till stadens “hospital” samt ett mindre bötes­belopp av 2 tunnor strömming.

 

Därmed var också sista krigskapitlet för Gävles vidkommande skrivet det året. Man var nu fram­me vid hösten, och det stod sedan inte på länge, förrän isen täppte till Gävlebukten och på så sätt hindrade eller i varje fall försvå­rade eventuella fientliga angrepp från sjösidan. Borgerskapet återvände från sina fiskeplatser i norr, och livet i staden kunde åter gå in i sina vanliga gängor under det stundande vinterhalvåret.

 

ERIK WICKBERG

————————-

september 05, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website