Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.
Åke Nyléns tidningsurklipp
35 avrättades i Ockelbo i häxprocessernas tid
Del 16, 1600-talet
På 1670-talet bröt trolldomsraseriet ut i Sverige. I Dalarna, Bohuslän, Norrland och Stockholm skrämdes en plågad befolkning av häxprocesserna. Fenomenet var internationellt. Ute i Europa brändes tiotusentals häxor, i Sverige cirka trehundra.
Häxhysterin nådde sin kulmen i ett läge då en ny samhällssyn och en ny uppfattning om människan började bryta fram. Det gamla medeltida samhället luckrades upp. Den stela och oföränderliga världsbilden ersattes av nya värderingar, nya länder och folk upptäcktes.
Förändringarna skapade oro. De som var pådrivande i förföljelserna var oftast misslyckade existenser som levde med resterna av en gammal världsbild och som i sin vånda inför det nya anklagade avvikande personer — “kloka gummor” som kunde bota sjuka, överdrivet påträngande, onaturligt framgångsrika — för häxeri, den enda förklaringen som stod till buds.
Häxorna, mestadels kvinnor, anklagades för att ha slutit förbund med djävulen, skockvis flugit till Blåkulla och där i osmakliga och sexuellt avvikande former firat sabbat.
Angivarna var ofta barn, ibland häxornas egna. I Gävle exempelvis dödsdömdes, halshöggs och brändes en fattig skomakaränka efter vittnesmål av hennes tolvårige son, Johan Johansson Griis.
Efter sin mors död flyttades Gävlepojken till släktingar på Söder i Stockholm. Bland den fattiga och vidskepliga befolkningen lyckades han sätta i gång en hysterisk massjakt på häxor.
Allt fler drogs in i dödsvirveln tills några besinningsfulla medlemmar av den speciella domstolen — trolldomskommissionen — blev betänksamma. De återstående häxanklagade frikändes. Gävlepojken och tre tonåriga pigor utsågs till syndabockar och hängdes på Hötorget i Stockholm i november 1676.
Gävle spelade en viktig roll i häxprocessernas historia. I ett annat mål anklagades en kyrkoherdefru, Katarina Bure, för barnaförande och trolldom. Trots hennes och makens energiska försvar utdömde rådhusrätten i Gävle dödsstraff. Domen överklagades och efter två år i fängelse frikändes Katarina.
Det var alltså inte så som några förskare, tyskarna Heinsohn och Steiger, velat göra gällande, att förföljelserna enbart drabbade det sociala bottenskiktet — även högt uppsatta personer kunde hamna i farozonen.
Det är inte heller riktigt, som ofta påstås, att prästerna i gemen skulle ha varit särskilt blodtörstiga och fanatiska. I Stockholm var det en präst, Erik Novaeus, som först kritiserade bevisföringen i häxprocesserna och i Gävle bidrog kyrkoherden där (Katarina Bures man) till att öppna ögonen på många om det galna i häxbeskyllning- arna.
Modern forskning har visat att häxföreställningarna hade en huvudsakligen folklig förankring; de var inte “lärda funderingar påtvingade en ovetande pöbel”. Av källorna framgår att häxerianklagelserna hade sin grund i konflikter på lokal nivå. Initiativ togs av lokala makthavare, inte av den centrala makten.
Ett annat anmärkningsvärt faktum är att kvinnor angav varandra ibland till synes utan yttre tvång. I anklagelserna fanns inslag av otyglad och farlig sexualitet.
I Mora, där de svenska häxprocesserna böljade på 1660-talet, visade det sig att mer än hälften av kvinnorna i fertil ålder (15—45) saknade make. Det stora mansunderskottet berodde på att så många män dött i 1600-talets många krig.
De gifta kvinnorna måste ha känt trycket och hotet från dem som stod utanför precis som de besuttna i bondesamhället fruktade den växande mängden egendomslösa jordbrukare.
Det ödesdigra var att den ökade konkurrensen mellan kvinnorna med dess undertoner av undertryckt sexualitet sammanföll i tiden med uppväxandet av en byråkratisk maktapparat.
Det var den tidens svällande offentliga sektor som administrerade den rättsliga reaktionen på folkligt missnöje.
Överheten grep in, men det skedde i en situation som bestämdes av bondesamhällets egna sociala spänningar. Makthavarna blev mer eller mindre villiga redskap för de dunkla krafterna i folkdjupet.
I Gästrikland var Ockelbo särskilt utsatt. Där avrättades 35 personer mot endast sex i Gävle. Överfört till 1980-talets befolkningsförhållanden skulle det innebära 140 dödsdomar i det lilla Ockelbo.
Jopsef Bidner, som skrivit om rättegångarna i Ockelbo, har trovärdigt lyckats förklara varför man på 1670-talet satte tilltro till de fantastiska häxanklagelserna.
Det centrala i anklagelserna var ju samvaron med djävulen. Att förneka Den Onde kunde vara direkt livsfarligt i Sverige för tre hundra år sedan. Det var detsamma som att tvivla på den kristna läran och blasfemi (gudsförnekelse) var belagt med dödsstraff.
Ett annat märkligt fenomen i samband med häxprocesserna var att så många frivilligt erkände sina “brott”. Även här har Bidner en acceptabel teori till hands:
“Den som erkände slapp ju också skymfen att brännas på bål utan kunde få begravas norr om kyrkogården och om prästen inte var alltför omedgörlig kunde man kanske få gå till nattvard och frisägas från evigt straff före avrättningen.”
Förklaringen ger en skakande bild av den grymma och intoleranta värld som våra stackars förfäder tvingades leva i. Det är svårt att föreställa sig den grå fasa som ständigt måste ha omvärvt dem.
Mot slutet av 1600-talet ebbade häxprocesserna ut på de flesta håll i Europa. Upplysningstidens förnuftstro ryckte undan grunden för fortsatta häxanklagelser. Könsrivalitet och maktövergrepp fick söka sig nya uttrycksformer.
LENNAR ÖDEEN
————————————————————————————-
December 17, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: Lennart Ödeen presenteras med successiv innehållsförteckning av sina avsnitt | Gävledraget