GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 16, 1600-talet

 

Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.

 

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

35 avrättades i Ockelbo i häxprocessernas tid

 

Del 16, 1600-talet

 

 

1670-talet bröt trolldomsrase­riet ut i Sverige. I Dalarna, Bohuslän, Norrland och Stock­holm skrämdes en plågad befolkning av häxprocesserna. Fenomenet var internationellt. Ute i Europa brändes tiotusentals häxor, i Sverige cirka trehundra.

 

Häxhysterin nådde sin kulmen i ett läge då en ny samhällssyn och en ny uppfattning om människan började bryta fram. Det gamla medeltida sam­hället luckrades upp. Den stela och oföränderliga världsbilden ersattes av nya värderingar, nya länder och folk upptäcktes.

 

Förändringarna skapade oro. De som var pådrivande i förföljelserna var oftast misslyckade existenser som levde med resterna av en gammal världsbild och som i sin vånda inför det nya anklagade avvikande personer — “kloka gummor” som kunde bota sjuka, överdrivet påträngande, onatur­ligt framgångsrika — för häxeri, den enda förklaringen som stod till buds.

 

Häxorna, mestadels kvinnor, ankla­gades för att ha slutit förbund med djävulen, skockvis flugit till Blåkulla och där i osmakliga och sexuellt avvikande former firat sabbat.

 

Angivarna var ofta barn, ibland häxornas egna. I Gävle exempelvis dödsdömdes, halshöggs och brändes en fattig skomakaränka efter vittnes­mål av hennes tolvårige son, Johan Johansson Griis.

 

Efter sin mors död flyttades Gävle­pojken till släktingar på Söder i Stock­holm. Bland den fattiga och vidskep­liga befolkningen lyckades han sätta i gång en hysterisk massjakt på häxor.

 

Allt fler drogs in i dödsvirveln tills några besinningsfulla medlemmar av den speciella domstolen — trolldoms­kommissionen — blev betänksamma. De återstående häxanklagade frikän­des. Gävlepojken och tre tonåriga pigor utsågs till syndabockar och häng­des på Hötorget i Stockholm i novem­ber 1676.

 

Gävle spelade en viktig roll i häxprocessernas historia. I ett annat mål anklagades en kyrko­herdefru, Katarina Bure, för barnafö­rande och trolldom. Trots hennes och makens energiska försvar utdömde rådhusrätten i Gävle dödsstraff. Do­men överklagades och efter två år i fängelse frikändes Katarina.

 

Det var alltså inte så som några förskare, tyskarna Heinsohn och Steiger, velat göra gällande, att förföljel­serna enbart drabbade det sociala bottenskiktet — även högt uppsatta personer kunde hamna i farozonen.

 

Det är inte heller riktigt, som ofta påstås, att prästerna i gemen skulle ha varit särskilt blodtörstiga och fanatiska. I Stockholm var det en präst, Erik Novaeus, som först kritiserade bevisfö­ringen i häxprocesserna och i Gävle bidrog kyrkoherden där (Katarina Bures man) till att öppna ögonen på många om det galna i häxbeskyllning- arna.

 

Modern forskning har visat att häxföreställningarna hade en huvudsakli­gen folklig förankring; de var inte “lärda funderingar påtvingade en ove­tande pöbel”. Av källorna framgår att häxerianklagelserna hade sin grund i konflikter på lokal nivå. Initiativ togs av lokala makthavare, inte av den centrala makten.

 

Ett annat anmärkningsvärt faktum är att kvinnor angav varandra ibland till synes utan yttre tvång. I anklagel­serna fanns inslag av otyglad och farlig sexualitet.

 

I Mora, där de svenska häxproces­serna böljade på 1660-talet, visade det sig att mer än hälften av kvinnorna i fertil ålder (15—45) sak­nade make. Det stora mansunderskot­tet berodde på att så många män dött i 1600-talets många krig.

 

De gifta kvinnorna måste ha känt trycket och hotet från dem som stod utanför precis som de besuttna i bondesamhället fruktade den växande mängden egendomslösa jordbrukare.

 

Det ödesdigra var att den ökade konkurrensen mellan kvinnorna med dess undertoner av undertryckt sexua­litet sammanföll i tiden med uppväx­andet av en byråkratisk maktapparat.

 

Det var den tidens svällande offentliga sektor som administrerade den rätts­liga reaktionen på folkligt missnöje.

 

Överheten grep in, men det skedde i en situation som bestämdes av bon­desamhällets egna sociala spänningar. Makthavarna blev mer eller mindre villiga redskap för de dunkla krafterna i folkdjupet.

 

I Gästrikland var Ockelbo särskilt utsatt. Där avrättades 35 personer mot endast sex i Gävle. Överfört till 1980-talets befolkningsförhållanden skulle det innebära 140 dödsdomar i det lilla Ockelbo.

 

Jopsef Bidner, som skrivit om rättegångarna i Ockelbo, har trovärdigt lyckats förklara varför man på 1670-talet satte tilltro till de fantastiska häxanklagelserna.

 

Det centrala i anklagelserna var ju samvaron med djävulen. Att förneka Den Onde kunde vara direkt livsfarligt i Sverige för tre hundra år sedan. Det var detsamma som att tvivla på den kristna läran och blasfemi (gudsförnekelse) var belagt med dödsstraff.

 

Ett annat märkligt fenomen i sam­band med häxprocesserna var att så många frivilligt erkände sina “brott”. Även här har Bidner en acceptabel teori till hands:

 

“Den som erkände slapp ju också skymfen att brännas på bål utan kunde få begravas norr om kyrkogår­den och om prästen inte var alltför omedgörlig kunde man kanske få gå till nattvard och frisägas från evigt straff före avrättningen.”

 

Förklaringen ger en skakande bild av den grymma och intoleranta värld som våra stackars förfäder tvingades leva i. Det är svårt att föreställa sig den grå fasa som ständigt måste ha omvärvt dem.

 

Mot slutet av 1600-talet ebbade häx­processerna ut på de flesta håll i Europa. Upplysningstidens förnuftstro ryckte undan grunden för fortsatta häxanklagelser. Könsrivalitet och maktövergrepp fick söka sig nya ut­trycksformer.

 

LENNAR  ÖDEEN

————————————————————————————-

December 17, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments