FÖRTRETLIGHETER, Ur Gefle stads kyrkorådsprotokoll 1682-1757

FÖRTRETLIGHETER

Ur Gefle stads kyrkorådsprotokoll 1682-1757

 

 

Av Esther Jakobson

 

 

 

 

Med full rätt kan man kalla den tid, då en envåldshärskare styrde stormakten Sverige, en storhetstid även för vår svenska kyrka. Det var ju den tid, då kyrkolagen, en reviderad upplaga av handboken, Svebilii katekes och Carl XII:s bibel blev till. Det var den tid, då Hakvin Spegel, Jesper Svedberg, Jakob Arrhenius och Gustaf Ollon sjöng sig in i folkets hjärtan med psalmer, av vilka flera har plats även i vår psalmbok, och förresten hör till dess skönaste skatter. Det var även den tid, då läskunnigheten började bli allmänt spridd i våra bygder och därmed kristendomskunskapen bland folkets djupa led. Ja, till eftervärlden har bevarats namn på en hel mängd utmärkta predikanter.

 

Uppbyggelse av en gudstjänst under 1600-talet skulle dock vi inte finna särskilt stämningsfull. Vi skulle bli chockade över hur förfärande stor råheten och hur ringa behärskningen, men viljan att underkasta sig yttre tvång var, i jämförelse med människornas psyke på den tiden, med vår egen.

När tiden för gudstjänsten nalkas, är det sannerligen man ur huse som går upp till Guds hus; män, kvinnor och barn. Det kan ju hända, att inte precis alla är fyllda av någon särskild brinnande längtan dit, men kyrkobesöket är tvång i dessa tider. Kyrkogången kontrolleras både av prästerskap, kyrkoråd och klandersjuka grannar, och uteblivande drar med sig varningar, skam och nesa. Ur alla portar, så långt ögat når, strömmar alla gudstjänstens besökare till; ur några kommer särskilt många – där har vi allt skäl att antaga, att någon välvillig medmänniska öppnat en krog, som nu vid kyrkdags gör goda affärer. Så alldeles obegripligt, som vi skulle villa tro, är kanske inte detta.

 

 

Krog kallad ”Moraei källare” nära nuv. Berggrenska gårdens tomt. Det fanns ca 30 ölstugor vid denna tid. Den fanns på 1700-talet och troligen tidigare.

 

Källaren låg vid nuvarande Landstingshuset.

 

Det kan vara bittert kallt i den goda staden Gefle ännu i mitten på april och en uppvärmd kyrka hör till de för oss helt naturliga saker, som ingen människa då hört talas om. Innan de går in i kyrkan, avlägsna gubbarna omständligt sina tobaksbussar – att låta en dylik falla på kyrkgolvet skulle vara att ”orena Guds hus” – en sak, som även den, kan ha synnerligen obehagliga konsekvenser för den skyldige. Därinne i vapenhuset står ett underligt redskap två tjocka med halvcirkelformiga utskärningar försedda trästycken! Församlingen kastar en skygg, nyfiken blick på dem, jaså, ingen skall sitta i stocken i dag.

 

När kyrkorådet, som för ett par år sedan inrättats i staden, och vars uppgift bl.a. var att handha kyrkotukten, ådömt någon stockstraff, satt denne här i vapenhuset på en stol med benen inklämda i fördjupningarna i de där stora trästycken. Han satt där, ett mål för allas blickar, hån, åtlöje, medlidande och förböner. Satt där sig självom till straff och androm, till varnagel, som termen lydde. Har man väl kommit inom portarna till själva kyrkan, söker blicken med ohöljt intresse en annan enligt våra begrepp egendomlig möbel: pliktepallen. På den skulle de, som ådömts ”uppenbar kyrkoplikt” med ansiktet vänt mot altaret knäböja under gudstjänsten. Även pliktepallen står tom denna påskdag och kyrkfolket börjar ordna sig i bänkarna.

 

 

 

 

                                                            Stockstraff                                                                     Trähäst

 

 

Det borde verkligen gå snabbt och ljudlöst, detta. Vilket oerhört arbete hade ej kyrkorådet med att fördela platserna i kyrkan! Det skulle väl inte precis vara dess förnämsta uppgift, detta, men hade absolut blivit det i realiteten. Väl tre fjärdedelar av kyrkorådsprotokollen fylldes ju med anteckningar om vilka som skulle stå på den eller den platsen, om de priser de skulle betala i årshyra och om de oändliga klagomålen över att den eller den blivit ”trängd” i sin bänk.

 

 

Låsta kyrkbänkar.

 

Naturligtvis sökte kyrkorådets ledamöter att noga tillse, att envar erhöll en plats, som noga motsvarar hans sociala ställning i samhället. I främre stora kvarteret hade de mest ansedda av stadens invånare sina platser och där var dessa också dyrast. Där kostade platsen, i såväl mans- som kvinnofolksbänkarna 10 dlr kmt. Där borta i östra kvarteret, där husbönderna köpte platser åt sina drängar, betingade en plats 5 dlr kmt och i sidobänkarna kunde de få en dylik åt sin piga för endast 4 daler.

 

(dlr = daler, smt = silvermynt, kmt = kopparmynt, 1 daler = 4 mark =32 öre, 1 öre = 24 penningar).

 

Snabbt och ljudlöst går det i alla fall nog inte med placeringen, men det är ju också fruktansvärt trångt. Kanske har kyrkorådets ledamöter också en annan anledning till bekymmer denna påskdag. Det skulle måhända ringt samman för en god stund sedan, men man väntar och väntar utan att höra någon ringning, tills det äntligen kommer en svag klämtning. Det är ju så, att klockaren Johan Danielsson sköter sitt ämbete på ett högst försumligt sätt. Ja, ja, även den saken måste kyrkorådet söka råda bot på!

 

Där kommer Önne Olofsson och hans hustru! Önne har varit uppkallad inför kyrkorådet i går. Det var alla de församlingsmedlemmar, som försummat att inlösa sina platser, men Önne hade varit ”full och drucken” och alldeles oregerlig. Han hade envist påstått, att han för fyra år sedan gjort upp med en av kyrkovärdarna, rådman Anders Dunder, om att få stå i bänk 6 i främre kvarteret och att han betalt sin plats med strömming. Eftersom rådman Dunder ej kunde erinra sig denna affärstransaktion, ingen anteckning fanns där och Önne som sagt varit full, hade man sagt åt honom, att han skulle få plats i bänken n:r 25, att hans hustru kunde få hålla till i n:r 40, och att han skulle få umgälla, om han trängde sig in i n:r 6. Då hade ju Önne brutit ut i otidigheter, men nu hade han väl sovit ruset av sig (Kr. prot. 15 april 1682). Önne var emellertid inte alls sinnad att foga sig i kyrkorådets föreskrifter. I den till sista plats fyllda bänken n:r 6 tränger han sin in. Hustrun kliver in i en lika förnämlig kvinnobänk. Det hörs, hur man knuffas och säger varandra grovheter. Bråk hör man nu även från bänk n:r 5.

 

 

 

Anders Andersson Dunder

152. Fler i släkten Dunder

 

 

Ja, här har en dräng, Olof Jonsson, helt fräckt stigit in och en annan ung man, ”Henrik Anderssons son Olof”, passade genast på att följa hans exempel.

 

Nu hör man också en av kyrkovärdarna med myndig röst ge en tillrättavisning åt Johan Eriksson Östman, och hur denne svarar med ”otidigheter”. (Kr. prot. 10 maj 1682).

 

Det är Gefle stads kyrkoherde, som predikar. En ”stackot” gubbe med grått skägg står han där på predikstolen, magister Fontelius. Han är alldeles säkert en lärd man, han har till och med varit rector magnificus, innan han blev prästvigd (Fant, Uppsala ärkestifts herdaminne s. 453 ff.). Möjligt är ju, att Fontelius under sin uppsalatid tagit intryck av de sunda grundsatser i fråga om predikan, som förfäktats av Erik Benzelius d.ä. och att han alltså talar i enkla och klara ord, söker undvika allegorier och mystiska uttryck och blott varsamt och betänksamt nämner olika tänkande. Det kan också hända, att hans predikan är uppdelad i ett otal avdelningar och underavdelningar och närmast utgör ett historiserande och filosoferande lärdomsspråk, här och där avbrutet av hätska utfall mot papister och kalvinister – ett den tiden visst icke ovanligt sätt att handha predikoämbetet. Men hur därmed må ha förhållit sig, ett torde vara visst. Mer än en känner sig i viss mån främmande, ja, rädd inför den lille mannen. Där finns ju inte en människa i Gefle stad, som inte vet, att magister Fontelius en tid för några år sedan varit nära att mista sitt ämbete, så nära, att man här i Gefle rent av anställt kyrkoherdeval. Det är ju så, att Fontelius´ hustru, Catharina Bure, varit anklagad för trolldom. Och den, som åtalat henne, hade sannerligen inte varit någon ringa och obetydlig person, utan själve borgmästare Falk, vilken påstått, att Catharina Bure fört hans son till Blåkulla. ( Fant, anf. Arb. S. 451 f). Ja, saken har ju blivit undersökt och prövad, för all del, och Catharina Bure till sist frikänd, men litet kusligt är det ju i alla fall och inte så gott att veta, vad man egentligen skall tro, ty ingen i den talrika församlingen finns väl, som betvivlar förekomsten av trollpackor, blåkullafärder och häxsabbater.

 

Lång är i alla fall predikan. Sandkornen i timglaset på predikstolen falla ett efter ett och de skall alla ha fallit, innan Fontelius får sluta tala, ty en timme skall predikan räcka, men heller inte mer. Då och då överröstas han väl av en ljudlig snarkning från någon av sina åhörare, då och då ekar ljudet av kyrkväktarens långa käpp, när den stöts mot golvet, genom valven. Den är ju försedd med en mängd lösa träringar, som slår mot varandra, när han stöter den i golvet och hårt skall han slå, det hör till hans ämbete till, ty i kyrkan får man ej sova.

 

 

Timglas

 

Men till sist är sista underavdelningen på predikans sista avdelning slut, psalmsången tystnar och menigheten strömmar ut, för att lika fulltaligt infinna sig i kyrkan till aftonsång i dag och såväl till ottesång och högmässa som aftonsång både nästa dag och den därpå följande och den ännu därpå följande, ty påsken har förutom skärtorsdag och långfredag fyra helgdagar och man lever i kyrkotvångets, rättrohetens, det begynnande enväldets och uniformitetens tid.

 

Men kyrkorådets ledamöter vet, att de har gjort sin plikt med att skipa rätt mot den, som denna dag kommit ”förargelse” åstad.

 

Så skedde också; Den 10 maj var alla missdådarna uppkallade inför kyrkorådet. Olof Jonssons husbonde fick tillsägelse att köpa sin dräng en lämplig plats och Olof själv hotades med straff, om han än en gång trängde sig in i andras bänkar. Henrik Anderssons son Olof skulle stå på gången, tills han köpt rum. Med Johan Eriksson Östman och den oförskämde Önne Olofsson måste man emellertid förfara strängare. Först tillsades Önne, att han ju, om han ville känna sig själv, måste begripa, att han var ovärdig att stå på en sådan plats som i bänk n:r 6.

 

Därpå blev det en längre överläggning. Egentligen gällde ju saken inte bara Önne och Östman. Man borde utfinna ett tjänligt straff för alla dem, som ej var nöjda med de bänkrum man tilldelat dem. Och man enades slutligen om ”att fuller tjänligt ville synas, om de med fängelse blev straffade”.

 

Lagen sa nu visserligen, att den som hade pengar, ej skulle beläggas med ”corporale straff”, utan böta, men andra kungliga förordningar gav anledning att i somliga fall göra ändring. Tyvärr var Gefle kyrka ej försedd med något fängelse, men ett dylikt borde man kanske kunna inrätta. Slutligen kom någon av de närvarande att tänka på att det ju fanns ett litet rum på valvet över östra kyrkoporten.

 

Så dömdes då Önne ”för förargelse i församlingen samt sidovördnad och olydnad mot kyrkorådet”. Och eftersom han tydligen var en bärgad man, skulle han dessutom betala två dlr smt till kyrkan. Johan Eriksson Östman skulle även han för sin otidighet böta med fängelse. Vi får hoppas, att han och Önne trivdes väl ihop. I så fall bör de kunna haft det rätt trevligt i det lilla rummet.

 

 

 

Under nattens tysta timmar blev i alla fall Önne ensam, ty Östman, vars förseelse ansågs vara av lindrigare art, skulle bara behöva sitta i fängelse ”tills sol sig sätter”. Innan fångarna fördes in, förmanades de allvarligen. De skulle få dubbelt straff, om de gick ut ur arresten, innan tiden var ute. Så svårt skulle detta ej varit, ty ”fängelset var inte så väl förvarat, att de med lås kunna därinne hållas”. Emellertid tycks både Önne och Johan Östman ha fogat sig i sitt straff, ty de försvinner ur kyrkorådets protokoll. ( Kr. prot. 10 m aj 1682). ”Fängelset” försvinner också förresten. ”Ändrat genom Kongl. Resolution” står det i marginalen och nästa gång ett av församlingens svarta får ådömdes frihetsstraff fick han undergå detta på annat — troligen bättre ”förvarat” — ställe.

 

När kyrkobesökarna söndagarna den 13 och 20 maj kommer in i kyrkan var pliktepallen ej tom. Där knäböjde en ung kvinna. Det var ”hustru Anna Olof” och troligtvis hade väl de flesta redan hört, på vad sätt hon förbrutit sig. Osämja i äktenskap och olydnat mot föräldrar var ju saker, som ej var straffbara enligt lag, utan föll inom området för kyrkotukten. Detta torde väl också Anna Olofs svärmoder haft kännedom om, när hon ”slagen blodig” med utslaget hår och bittert gråtande hade sprungit till rådmännen Elis och Kryss, vilka båda var medlemmar i kyrkorådet, och beklagat sig över Anna. Samma dag som Önne och Östman hade Anna varit uppkallad. Hon hade nu visserligen försökt förklara hela saken på annat sätt. Hon hade hållit på att tvätta golvet, när svärmodern kommit hem ”och begynt bruka mun på henne”. Ja, hon hade gått så långt, att hon tagit ett vedträ och slagit Anna, där denna låg och arbetade med golvet, men därvid hade den äldre kvinnan, som varit svårt drucken, fallit omkull och slagit ansiktet blodigt mot bänken. Anna hade velat åberopa sin man som vittne, men denne sa sig ej veta mer, än att hans mor ofta klagat över sonhustrun. Inte var det väl av misshandeln gumman dött, men när saken denna dag kom före var hon redan död, varför kyrkorådet ej så noga kunde veta, hur saken förelupit. Men uppenbart var ju, att mellan svärmodern och Anna varit oväsende med svordom och bannskap, samt kanske slagsmål (Kr. prot. 10 maj 1682).

 

 

Pliktepall

 

Dylika svåra förtretligheter kunde ju nästan komma kyrkorådets medlemmar att glömma, att ett stränghetens ord måste talas med den försumlige klockaren. Det var först den 15 aug. som han förekallades och förehölls hur oskickligt, oriktigt och oordentligt han skötte ringningarna. Inte rättade han sig efter stadsklockan. Förresten rättade han sig inte efter solen heller. Och ringa ordentligt skulle han – ringa en god stund. Naturligtvis sökte Danielsson ursäkta sig. Stadsklockan stod så ofta och mulet väder plägade det ju också vara. Han fick nu emellertid tillsägelse, att han alltid skulle rätta sig efter stadsklockan, även om denna gick en halv timme för sakta eller för fort – och ville han ej bättra och rätta sig, så kunde han mista sin tjänst. Tyvärr har protokollen ej åt eftervärlden bevarat, vad Danielsson skulle rätta sig efter när stadsklockan stod – vilket ju ofta var fallet (Kr. prot. 15 aug 1682).

 

Kanske var herrarna i kyrkorådet litet ivriga att så fort som möjligt få affären med klockaren utagerad. De hade åter större förtretligheter att tänka på, ty samma dag förehades saken med konterfejaren Johan de Grave. Visst var han en stor slarver, de Grave. Varenda dag kom han ju hem till sitt värdfolk ”hel full och drucken”. Så hade han också gjort dagen före sista böndagen: Och ändå hade han ej fått nog. Klockan hade varit bara sex, då han kom hem, och då hade han satt sig vid bordet och supit till klockan åtta. Därpå hade han gått till sängs. Men på vägen dit låg Brynnel Olofsdotters krog. Inte var det väl kallt, det var ju mitt i högsommaren, men de Grave tyckte nog ändå, att han kunde behöva en styrketår och så gick han in och bad Brynnel att få borga för ett halvstop brännvin. Ånej, därhän sträckte sig inte hennes godhet, men när han stod kvar och bevekande bad och bad, så bjöd hon honom till sist på en sup. Och de Grave raglade vidare.

 

 

 

Berusad

 

Men därinne i kyrkan tog ruset ut sin rätt. Under det församlingen sjöng, tjöt de Grave. Han skrek, så att det hördes över hela kyrkan och när prosten i sin predikan nämnde profeten Jeremias, måtte de Grave genom någon underlig idéassociation känt behov av att försvara sig; han klappade sig på huvudet och skrek överljutt, att han visst inte var någon ”slätt man”. Han var tvärtom ”en angenäm man”. När prosten fortfor att tala om Jeremias växte de Graves självkänsla. Han var lika god som kungen, skrek han – han borde lika väl som denne ha en arm´– men under högmässa och aftonsång stod de Graves plats tom.

 

Den stackars de Grave själv kom, när han inkallades inför kyrkorådet, ej ihåg någonting. Han begrep inte, hur han kunnat bära sig så galet åt och han underkastade sig villigt sin dom. För att han supit så full på en så stor bönedag och försummat högmässa och aftonsång skulle han jämlikt Kongl. Maj:ts bönedagsplakat böta 40 dlr smt, men för den förargelse, som han under ottesångspredikan i församlingen gjort, fick han plikta med två dagars fängelse i den gamla arrestkammaren på rådhuset ( Kr. prot. 15 aug. 1682).

 

Och tiden skred. Kyrkorådets protokoll fylldes med ändlösa anteckningar om bänkplatserna. Då och då förtäljes om åtgärder, i allmänhet blott projekt, till kyrkans reparation, gåvor, som till templet förärats och räkningar som inlevererats.

 

Kyrkoherde Fontelius avled 1684, efterlämnande sin trolldomsberyktade änka och 8 omyndiga barn (Fant. Ant. Arb. S. 453). Han efterträddes i ämbetet av magister Göran Wallin, som hade namn om sig att vara en dråplig predikant och att åtnjuta stor gunst på allra, allra högsta ort (Fant, anf. Arb. S. 453). Även kyrkorådsledamoten och rådmannen Anders Dunder samlades till sina fäder och efterlämnade en ”högst bedrövad änka”. När det skred mot julehelg 1687 skulle denna, som ju en god kristen anstod, söka sin uppbyggelse i altarets sakrament och därinnan ”till skrift” – ett uttryck, varmed vi skola hoppas, att protokollet avser det enskilda samtal, som 1571 stadgats, men som vid denna tid alltmer höll på att undanträngas av det allmänna skriftermålet (Brillioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv s 459).

 

Hade ”salig Dunders änka” måhända något på sitt samvete, som hon hade svårt att komma fram med? Var sorgen efter maken så svår, att den blev henne övermäktig, eller var det kanske alldeles ohyggligt kallt denna lördag i december? Det kan man ej så noga veta. Det är emellertid en sorglig sanning, att hans högvördighet fann änkefru rådmanskan ”heel full och drucken”.

 

Det blev ingen lång debatt om händelsen, när den den 21 dec. kom före i kyrkorådet. Där resolverades, att änkan Dunder tredjedag jul skulle stå ”uppenbar kyrkoplikt” under högmässan, ”då därom skall avkunnas från predikstolen” (Kr. prot 21 dec 1687).

Tre år senare hade åter en kvinna ådömts samma straff; men denna gång en av de kanske allra ringaste i samhället, pigan Lisbet med det rätt mycket sägande tillnamnet ”Backsigrisdotter”. Hon var förresten i tjänst hos avlidne mag. Fontelius´ änka. Inte var väl luften i kyrkan vid högmässan den allra bästa och inte var heller luktorganen hos de pigor, som stod runt om Lisbet, så värst kräsna, men det var i alla fall ohyggligt, vilken lukt som ett, tu tre spreds i bänken under högmässan på S:t Mattei dag, en stank av kräkelse och brännvin. Och Lisbet sjönk ”blek i ögonen” ned i bänken, just när ”tron” lästes. Vem som helst kunde ju se, att hon var sjuk, stackare, men ingen ledde stilla och oförmärkt ut henne. De andra pigorna blev alldeles förfärade över att hon ”orenat Guds hus” genom att ”kasta upp” i kyrkan. Borgmästaren Sahlins piga såg ej, när det skedde, men när evangeliet lästes, varsnade hon, vad som fanns i bänken – och när gudstjänsten framskridit ännu ett stycke, torkade stackars Lisbet upp efter sig med sin halsduk.

 

 

 

225. Borgmästare Petter Salin.

 

Nu kallades hon upp, men ingen kunde få henne att erkänna att hon supit brännvin, innan hon gick i kyrkan – fast den saken kunde det ej vara tvivel om, det intygade alla pigorna. Lisbet påstod, att hon intagit pulver på morgonen, att hon tagit det i varmt dricka och att detta haft en så kraftig verkan, att hon liksom velat svimma och ej kunnat gå ut. Man förmanade och förmanade, med Lisbet vidhöll att hon ej supit brännvin. Slutet blev emellertid ”uppenbar kyrkoplikt” (Kr. prot. 27 febr. 1691).

 

 

Brännvin

 

Lisbet Backsigrisdotter försvinner även hon ur kyrkorådsprotokollen – och hur det nu må ha förhållit sig med hennes brännvins- eller pulverinmundigande – detta är sista gången en nykterhetsförseelse under pågående gudstjänst omtalas.

 

Huruvida vi med våra anspråk skulle ansett alla kyrkobesökarna fullt nyktra, må däremot lämnas osagt. Överhuvudtaget ser det ut som om under 1600-talets sista decennium allt varit utomordentligt väl beställt i Gefle på alla de områden, där kyrkans tuktande hand skulle ingripa. Det är ju möjligt, att så var fallet, men det kan också varit så, att den nye kyrkoherden, Johan Henrik Schaefer, vilken efterträtt Göran Wallin, när denne 1690 kallades till överhovpredikant, fann det rådligast att denna samma tid fara varligt fram.

 

Redan förr hade han varit i delo med konsistorium. I en palmsöndagspredikan 1685 hade han yttrat, att ”bröd och vin efter konsekrationen icke mer bliver bröd och vin utan Kristi lekamen och blod, smaken och färgen behåller det” samt att ”fäderna i Gamla testamentet blivit saliga genom skuggan, men vi genom väsendet”. Dessa uppbyggliga ord ansågs som så ”grova talesätt”, att han nästa söndag måst från predikstolen göra avbön inför församlingen och därvid betona det irriga i sin förra predikan. Nåja, detta var ju tydligen glömt och försonat, men här kom han i delo med församlingen. Gefleborna ville sannerligen inte ha honom till kyrkoherde.

 

År 1694 hade han rest till Alfta för att jordfästa en ämbetsbroder, pastor Rönqvist, vilken förresten varit måg åt ”salig Fontelius”. Visst hörde det ju därvid hans kall till att efter bästa förmåga trösta den bedrövade änkan, men hans verksamhet därvidlag borde ju ändå hållas inom rimliga gränser. När Anna Fontelia 9 månader efter begravningen födde ett barn till världen, påstod hon emellertid envist, att Schaefer var dess fader. Ingalunda ville nu Schaefer vidgå något dylikt, men församlingen ställde sig på Fontelias sida, tills den 1699 måste böja sig inför Kongl. Majts brev, att Schaefer skulle handhavas vid sitt ämbetes honneur och förmåner (Fant, anf. Arb. S. 454 ff.).

 

Och så börjar Schaefer, när det nya seklet brutit in, att mer märkbart än förr ivra för skick och sedlighet.

 

En glad och lustig fyr var han förvisso, snickaren Olof Nyberg – och fruntimmerskarl sedan! Han hade ju redan förr haft ”lägersmål” att sona och nu skulle han på hösten 1701 stå uppenbar kyrkoplikt för samma förseelse. Och Olof Nyberg infann sig och böjde knä på den mitt i gången placerade pliktepallen.

 

Men snart blev tiden honom lång, han satte helt behändigt pallen i rörelse. Redan medan första psalmen sjöngs och innan ännu allt kyrkfolket samlats, hade han med sin pall åkt tätt intill kvinnfolksbänkarna; han hade nog rätt så roligt, Nyberg, när han på detta vis kunde göra det besvärligt för de nykomna att komma in.

 

Men strax kom där kyrkvaktaren. Ännu hade väl ingen hunnit somna, ännu behövde han ej stöta i golvet; men Olof Nybergs pall tog han däremot genast befattning med och satte den mitt ut på gången igen. Och Olof Nyberg började se sig om efter något nytt sätt att fördriva tiden. Han började röra på pallen igen. Inte mot kvinnfolksbänkarna, det var kanske ej rådligt, utan mot manfolkets platser.

 

Där satt nu en stackars 12-årig dövstum pojke; han borde ju, mänskligt att döma, ej ha så värst mycken uppbyggelse av sitt kyrkobesök, att han inte också kunde behöva litet förströelse och så började Olof Nyberg att rycka honom i armen och med ivriga åtbörder låta honom förstå, att han gärna kunde göra honom sällskap på pallen. Den stackars dumben hade tydlige ingen lust därtill och så måste Olof Nyberg försöka härda ut.

Men när bönen efter predikan lästes, fick klockaren Olof Zachrisson till sin fasa se, att Olof satt sig på pallen. Med ryggen vänd mot altaret satt han där och höll hatten för ansiktet.

 

Kanske gjorde han då och då i dess skydd en ”gubbe” åt kvinnfolken. Ja, klockaren sände förstås genast bud till Nyberg att ”korrigera detta”. Rådman Strömbeck en av kyrkorådsledamöterna, hade ju också märkt, hur obotfärdigt och vanvördigt Olof Nyberg bar sig åt. Han såg honom på vägen från kyrkan och frågade honom då, varför han ej stått rätt på pallen. Nyberg teg – han kunde ej svara någonting. Måhända började han nu först ana, att saken för honom själv skulle få allvarsamma följder.

 

Vid kyrkorådets sammankomst den 25 oktober beslöts också att hänskjuta den obotfärdige Olof Nybergs sak till landshövdingen, vilken det ju ålåg tillse, att syndare i fråga om kläder och åhävor skickade sig värdigt. (Kr. prot. 25 okt. 1701). Ehuru detta ej framgår av protokollen, måtte Nyberg rent av belagts med bann eller åtminstone förmanats att tills vidare avhålla sig från sakramentet. Och vad tiden led mjuknade Olof Nybergs sinne; visst kunde han nojsa och bära sig vanvördigt åt ännu på pliktepallen, men detta att veta sig avstängd från salighetsmedlen, detta att känna det ohöljda förakt, som drabbade de ur församlingen utstötta, det blev för honom för starkt. Han inlämnade i mars 1703 en böneskrift, där han bad att få bli upptagen i församlingen igen.

 

Det har sagts om prosten Schaefer, att han alltid låg i delo med någon. Det måtte väl alltså ha varit en stridbar man, men ett är visst, att reda ut alla de tvistigheter, som framkallades av bänkfördelningen i kyrkan, det var ett värv, som han inte kände sig vuxen. Rådman Grijs och löjtnant Appel hörde ju båda till stadens mest bemärkta personligheter. Det var därför en icke ringa förtretlighet, det gruvliga gräl, vari rådmanskan Grijs och löjtnantskan Appel råkade julen 1702. Deras män ställde sig ridderligt på sina respektive hustrurs sida. Löjtnantskan Appell ingav till kyrkoherden en skrift, där hon klagade över den förtret, hon haft i bänken, och sedan rådman Grijs tagit del därav, förklarade han – han ansåg kanske i sitt stilla sinne sin fru för den mest skyldiga – att han ej gitte besvara densamma. Den, i vars händer saken lagts, skulle nog se till, att sanningen kom i dagen. Men den i vars händer saken lagts, ville inte alls skipa rätt i detta. Han ville undvika ”kallsinnighet” mellan själasörjare och församling, vadan det celebra målet hänsköts till världslig rätt (Kr. prot. 13 mars 1703).

 

För övrigt voro visst inte rådmanskan och löjtnantskan de enda personer av ”högre värde” som gjorde kyrkorådet bekymmer. Rådman Werfvinge och ”Heckert” höllo sig ej för goda att tränga sig in i andras bänkar. Man hade ju skaffat lås till bänkarna för att på det sättet råda bot på eländet. Men inte ens detta hjälpte. Flera av de ivriga kyrkobesökarna gjorde sig nycklar till annat folks bänkar och klev så helt oförskräckt in där – ja, för all del, när de ej kom in på annat sätt hände, att de bröt sönder dörrarna – och detta trots att man från predikstolen otaliga gånger förbjudit detta (Kr. prot. 12 maj 1703). Nej, prosten Schaefer ville sannerligen bli kvitt allt detta bråk, på honom skylldes kallsinnighet och orättvisor.

 

 

 

600. Werfving

 

Men bänkfördelningen måste han i alla fall fortfarande befatta sig med och man beslöt, att församlingen först skulle varnas från predikstolen; förbröt sig någon därefter skulle han första gången varnas inför kyrkorådet och andra gången böta 40 dlr smt. Man skrev också till konsistorium om saken.

 

Vidare snabbt att ingripa var emellertid ej kyrkorådet, åtminstone när det gällde personer av ”högre värde”. Det dröjde ännu hela elva år innan rådman Werfvinge inför kyrkorådet förmanades att ej tränga sig in i annat folks bänk. Bänken n:r 6 måtte ha varit en utmärkt plats; liksom fordom Önne Olofsson hade den frestat den värde rådmannen, fastän denne naturligtvis hade sin egen köpta plats. Inte heller var församlingen snabb i att bättra sig. Ännu hela 18 år senare, under politiskt så sorgliga tider, att man tycker folk borde haft annat att tänka på, lät en yngling, Johan Casper, alldeles olovandes göra en nyckel till en bänk, där han visst inte köpt sig rum. ”Bland aktade och hederliga män placerade sig nu oförsynt nog denne yngling!”

 

Ja, så sent som i december 1744 beslöts att från predikstolen förkunna, att det vid 100 dlrs vite var förbjudet ”att kliva över och tränga sig in i andras bänkar (Kr. prot. 14 dec 1744). Om nycklar talades då ej; kanske ingen på länge gjort sig någon sådan till andras bänkar, men 1757 lät sergeant Zellings brors- eller systerdotter göra sig en dylik (Kr. prot. 12 mars 1757).

 

Ungefär i de dagar, då prosten Schaefer med all makt sökte bli befriad från obehaget med bänkarna, hade han en annan förtretlighet att ta itu med. Om nu också inte Catharina Bure någonsin fört borgmästare Falks son till Blåkulla, så hade någon förvisso fört hans dotter på avvägar. Nu hade denna, Elisabeth Falk, kommit till Schaefer, uppvisat ett av borgmästare och råd utfärdat respass och velat ha hans underskrift om hennes förhållande. Men detta hade han helt naturligt ej kunnat ge henne. Det var ju flera år sedan hon begått nattvarden och inte gick hon i kyrkan heller. Ja, hon lät inte ens förhöra sig i sina kristendomsstycken. Och detta fastän såväl Schaefer som andra präster flera gånger åtvarnat henne för hennes gudlösa leverne. Nu hemställde prosten till kyrkorådet, hur man väl borde förfara med en dylik kvinnsperson. Och det beslöts, att hon nästkommande onsdag av ”hans vördighet herr Håkan” skulle låta förhöra sig i sin kristendomskunskap och förete bevis därpå – skedde ej detta skulle hon på annat sätt bringas till lydnad (Kr. prot, 12 maj 1703).

 

 

 

97. Borgmästare Carl Falck/Falk (Elisabeth Falks far)

 

Den stackars Elisabeth Falk måtte ha lytt. Hennes namn förekommer inte mer i kyrkorådsprotokollen. Hon såg väl i andanom för sig pliktepall eller stock och var tvivelsutan glad att med hjälp av herr Håkans intyg få skudda staden Gefles stoft av sina fötter.

 

Förresten var Elisabeth Falk dessvärre inte den enda, vars liv kom förargelse åstad och som visade ett uppenbart förakt för salighetsmedlen. Och det är ju onekligen rätt begripligt att kyrkorådet såg sig föranlåtet i juli 1714 uppkalla borgaren Magnus Wallmo och hans äkta hälft, ty det var ett förfärligt liv de förde. Grannarna kunde minsann intyga, att de trätte och svor. Det hördes ända bort till hustru Murberg, som ändå bodde två gårdar ifrån Wallmos. Visst svor och bannade de båda, men mannen var ändå den värste att höra på. Men nu inför kyrkorådet beklagade sig denne bittert över Brita, som var mycket otidig och rakt inte brydde sig om hushållsgöromålen: Hon drack sig ju också dagligen drucken – ja, ja, det visste ju nogsamt prosten, han hade mer än en gång sett henne nästan sinneslös. Men nu blev det liv i hustru Brita; hon drack visst inte, mannen låste ju in varenda droppe för henne och slog henne gjorde han. Hon kunde minsann visa fältskär Cadovius intyg om hur hon varit full av blånader och svullnader efter mannens slag. Men Wallmo skrek, att detta var lögn; hon hade slagit sig, när hon var drucken. Egentligen tycks det ju inte ha varit för att pejla djupet av Wallmos och hans Britas äktenskapliga elände, man kallat upp dem – eller man var övertygad om, att detta egentligen var en följd av deras försummelse av salighetsmedlen. Så framhöll då prosten, att ingen av dem på snart tre år varit till nattvarden – en försummelse, som Wallmo nu visserligen ville förklara med, att så länge kunde inte Brita hålla sig från fylleri. Och kyrkorådet överlade om saken. Wallmo och Brita hade ju supit och fört otidigt leverne med ”fylleri, svordom, bannskap och slagsmål samt i tre år avhållit sig från nattvarden”. De hade flerfaldiga gånger varnats, både av prosten, kapellanen och magistraten. Wallmo hade förresten sittit i fängelse på vatten och bröd, men ingenting hade hjälpt.

 

 

 

532. Magnus Wallmo och Brita Brehm

486. Murberg

 

 

Nu ålades han att sitta i stocken utanför kyrkdörren två söndagar i rad. Brita skulle ”för dess uppsåtliga försummelse av nattvarden” sitta där en söndag. Och kyrkorådsledamöterna åtskildes i förhoppning att stockstraffet skulle bringa Wallmos ”att flitigt idka sina salighetsmedel”. Gjorde de blott detta, skulle de nog upphöra med sitt otidiga leverne. Så tycktes dock ej ha skett; redan två månader senare måste de ånyo förmanas. Och hustru Murberg påstod, att de visst inte bättrat sig, sedan de suttit i stocken.

 

Gefleborna hade velat bli kvitt prosten Schaefer, men i hela 35 år var han deras kyrkoherde. Därute i världen rasade kriget, ibland kom det oroande nära, den svenska stormakten föll i spillror, nya tankar och idéströmningar bröt in både i kyrka och stat. Det svenska enväldet avlöstes av rikets maktägande ständers regemente. Men alltjämt fortfor Schaefer att vara geflebornas herde och att med mycken möda söka tillgodose de vitt skilda önskningarna, när det gällde platserna i kyrkan. Nu var han gammal vorden och kunde väl hoppas att dessa inte skulle vålla några flera större förtretligheter under de dagar, han kunde ha kvar. Men han misstog sig. Julen 1723 hände något, som gefleborna sent skulle glömma.

 

Av en eller annan anledning hade rådmannen Jacob Werfvinge gett nyckeln till bänk n:r 7 i östra stora kvarteret till visiteuren Brunfelt. Det var en kvinnobänk detta, där Werfvinges jungfru dotter hade sin plats. Jämte henne torde gevaldigern Johan Werners samt borgarna Jonas Sehlbergs och Jöns Dahls fruntimmer stått där. Alltså, det var juledag 1723 och de flesta av damerna hade nog redan intagit sina platser, när hustru Brunfelt helt lugnt låste upp dörren till bänken och steg in däri. Det är ju möjligt, att damerna i början helt artigt framhöll, att platsen tillkom jungfru Werfvinge och att hustru Brunfelt hövligt genmälte, att hon, eftersom hon var försedd med denna nyckel, också hade rätt att inta hennes plats. Med snart höjdes rösterna, skymford och hotelser ekade genom valven, de gälla kvinnorösterna lät allt ilsknare, folket i kyrkan sträckte nyfiket på halsarna – nej, vad var detta? Knastrande ljus hördes mitt under den fruktansvärda trätan – jo, damerna hade tydligen råkat i handgemäng och i stridens hetta så hårt törnat emot bänkdörren, att denna brutits sönder.

 

 

 

536, 537.Werner

 

Så ungefär torde denna julträta ha tett sig för de närvarande. När saken i augusti följande år var före i kyrkorådet, protokollfördes den ytterst knapphändigt – man ville kanske undvika att blamera sig inför eftervärlden. Werner, Sehlberg och Dahn å ena sidan, Brunfelt å den andra hade då ingivit skrivelser. Vad ”den tvist och ordkastning som i bänken skulle passerat jämte bänklåsets rubbande” vidkom, remitterades saken till lämnärsrättens avgörande. Slagsmål, oljud och förargelse i kyrkan vore ju enligt lag straffbara.

 

Men även kyrkorådet fällde dom i saken — i frågan om vem bänkplatsen rätteligen tillkom; bänkplatser kunde ju inte utan dess vetskap skifta ägare, alltså skulle hustru Brunfelt ej få stå på jungfru Werfvinges plats och för den stund hon stått där, måste visiteuren betala den i dessa hårda

tider nog så kännbara summan av 18 dlr smt (Kr. prot. 14 aug 1724).

 

Följande år avled prosten Schaefer och efterträddes av magister Anders Westerman. Det kan kanske vara på tiden att vid detta tillfälle slå igen de digra luntorna, som innehålla de gamla kyrkorådsprotokollen. Och i det vi så göra, är det väl ej så utan, att vi har en stark förnimmelse av, att mänskligheten trots allt det råa, vrånga och orättfärdiga vår egen tid rymmer, ändå blivit litet – och inte så alldeles litet – fullvuxnare sedan Önne Olofssons, änkefru rådmanskan Dunders och hustru Brunfelts dagar.

 

 

 

345. Anders Westermans gravsten

 

 

De kulturbilder, som med protokollens hjälp rullats upp för oss, var ju av högst beklämmande art. Här får vi dock inte glömma, att det ligger i sakens natur, att kyrkorådet i mycket högre grad bokförde de mörka än de ljusa dragen av sin tids kyrko- och församlingsliv och att vi inte har någon som helst rätt att anta, att ej även dessa senare funnits. De skymta ju ibland, men ytterst sällsynt – en person får en gratifikation, då han spelat så underbart vackert på orgeln, en jungfru sömmar vid skenet av rykande talgljus en konstnärlig altarduk till kyrkan, där hon haft flera av sina skönaste inre upplevelser. Som en liten idyll, värd en målares pensel verkar också den bild protokollet ger oss av ”salig Per Persson Grels” dotter Sara Persdotter, viken förunnades på ett år få stå uti bänken n:r 7 i stora kvarteret ”att följa sin moster efter hon är liten och sped”.

 

 

 

605. Grell/Grellson.

 

 

Till de ljusa bilderna skulle vi väl också räkna den underliga berättelsen om pigan Stina Löt, vilken förmanades av kyrkorådet, för att hon olovandes till nattvarden (Kr. prot. 30 nov. 1753). Varför altarets sakrament var henne förmenat, vet vi ej – hon tycks inte på något vis varit exkommunicerad. Kanske kunde hon inte läsa upp ”tron” rätt eller kanske hon underlåtit att ”skrifta sig”.

 

Kära lilla Stina Löt, vilken orubbad barnatro, vilken innerlig önskan att komma närmare din Herre och Mästare måtte inte ha rört sig i ditt unga sinne, när du tog de där förbjudna stegen fram mot altaret! Vi har svårt att fullt förstå dig, vi barn av en sen och tvivelsjuk tid, och ändå är du oss mycket, mycket begripligare än den dina samtidas livsåskådning, som kom din gärning att bli bokförd som en bland församlingslivets förtretligheter.

 

 

ESTHER JACOBSON

 

Källa: Från Gästrikland 1934, sid 21-36.

 

 

“Gefle och dess slägter” samt “Ur Gävle stads historia” från 1946.

 

—————————————-

Sammanställt och länkat av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website