Erik Wickberg – Kartografernas syn på Gamla Söder

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

 

  

 

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

 

  Gamla söder på en krta från 1640-talet 

 

Staden Gävles äldsta kända privilegiebrev utfärdades 1446 av konung Kristofer. Ingenting exakt är känt om stadens utseende vid denna tid, ej heller under de följande decennierna fram till den ödeläggande stadsbranden 1569.

 

De äldsta kända kartorna över staden daterar sig från 1600-talets första hälft, och en av dem är signerad av Nicodemus Tessin d. ä., som 1646 på kungligt uppdrag uppgjorde stadsplaner för en grupp norrländska städer.

 

Den tessinska kartan visar en stadsplan, som väsentligt skiljer sig från den nuvarande. Detta gäller särskilt stadens norr om ån belägna delar, där icke minst 1776 års stora stadsbrand åstadkom betydande förändringar av gatunätet, men

även Gamla Söder har under seklens lopp skiftat utseende.

 

Söder var slottet liksom nu den fasta centralpunkten, men västerut slutade bebyggelsen strax bortom Gammelbron, och åt mot­satta hållet nådde tätbebyggelsen bara till nuvarande Glasmästargränd.  Ovanför Nedre Bergsgatan utbredde sig obebyggda stenbackar ända fram till stadens södra staket, som i öst—västlig riktning löpte, där Tullbomsgatan nu går fram.

 

Förbi runstenen vid nuvarande Södertull kom landsvägen söder­ifrån slingrande in mot staden genom södra tullporten i närheten av Södermalmstorg, där vägen i mycket spetsig vinkel skar den nutida Kungsgatan och sedan fort­satte nedför backen över den dåvarande bron, som låg något väster om våra dagars Kungsbron.

 

Av den tidens gatunät på Söder finns numera inte mycket kvar. Trädgårdsgatan, Kungsbäcksvägen närmast Gammelbron, Smedjegatan, Källgränd, Lilla Brunnsgatan och östra delen av Islandsgatan torde väl vara de enda återstående tra­fiklederna från 1600-talets första del.

 

Islandsgatan hade då västerut en annan sträckning och mynnade ut i Kungsgatan ungefär mitt i kvar­teret Possen (f. d. Rettigska huset). I dettas mycket intressanta souterrängvåning kan man alltjämt se en i sydost—nordvästlig riktning löpande väggmur, som måhända markerar den forna gatans sträck­ning.

 

Christopher Stenklyffts varta från 1706 visar för Söders vidkommande en rätad Kungsgata och en ny Kungsbro på samma plats som den nuvarande. I Tessins uppdrag ingick också att framlägga regleringsprojekt, och ett sådant utarbetades även för Gävle, ehuru det aldrig kom att helt realiseras. Den 30 april 1659 kom emellertid befallning från landshövdingen om att gatan tvärsigenom staden (dvs. nuvarande Kungsgatan) äntligen måste justeras och att följande vinter virke skulle framforslas till en ny bros uppförande, »emedan den gamla, som likväl kallas Ny­bron, nu redan mestadels förfaller».

 

   Ur Christopher Stenklyfts karta av 1706.

 

Bron, byggd på samma plats som den nuvarande Kungsbron, stod färdig redan 1660, medan husriv­ningarna för den nya genomfarts­leden pågick ännu åtskilliga år framåt under ideliga klagomål från de drabbade tomtägarna. När det gällde att få ordning på gatorna, var dock landshövdingen lika obe­veklig mot hög som låg, varom stadens domböcker lämnar många bevis. Sålunda ålades Påvel Olofs­son den 3/11 1662 att inom åtta dagar vid 40 dal. vite borttaga sitt »hemlighus» (dvs, avträde) mitt i realgatan till residenset, som är mycket otjänligt», och 13/5 1663 klagade f. d. Befallningsmannen  Olof Jonsson över, att landshövdin­gen  befallt honom »rubba sin gamla gård, sig till stor skada». Att det behövdes hårda tag, särskilt när det gällde sanitära åtgärder, kan man f. ö. utläsa av ett rådhuspro­tokoll från 1640, vilket förmäler, att »Jöns Persson besvärade sig höge­ligen över hustru Dordij Hans Ols­sons hemlighus, vilket är tvärtemot hans fönster, att all stank och lukt stiger in i hans stuga och därhos uti allmän väg».

 

Den nya genomfartsleden be­nämnes i samtida handlingar van­ligen Nya gatan eller Stora gatan, medan bron fortfarande fick heta Nya bron eller Nybron. Gatunamn i vår tids bemärkelse synes annars endast undantagsvis ha förekommit vid denna tid, och särskilt vanlottat tycks Söder därvidlag ha varit. Någon gång förekommer sådana uttryck som »gatan åt Islandet», varmed torde avses numera Is­landsgatan.

 

Gatuhållet ålåg resp. tomtägare, och i rådhusprotokollet för 9/5 1688 återfinnes en maning från borgmästaren Carl Falck till borgarna om att var och en framför sin gård lägga gatan färdig och sedan hålla den ren, en säkerligen högst nöd­vändig påminnelse, som tid efter annan måste upprepas.

 

Lars C. Lindenbergs karta, upprättad 1741 och 1747, upp­visar inga större förändringar ifråga om Söderkvarteren närmast ån. Längs Södra Kungsgatan har emellertid bebyggelsen nu trängt fram ända till stadsstaketet, och även stenbackarna söder om Nedre Bergsgatan har börjat tas i anspråk för bostadshus. Rader av tättliggande sjöbodar kantar stränderna såväl längs Storån som Islands Lillån, vilka öster om nuvarande Järn­vägsbron är förbundna genom ett flertal armar.

 

  Karta, Lars C Lindenberg 1741 och 1747

 

Islands Lillån, som igenfylldes först omkring 1890, rann ut ur Storån ungefär vid Murénska bad­huset, snett över dettas tomt och vidare norr om kvarteret Springer, där några gamla sjöbodar glömt sig kvar ända till våra dagar. 1 syd­östra hörnet av Muréntomten gick en liten bro över Islandslillån. Inga gatunamn finns heller utsatta på den Lindenbergska kartan.

 

Den 20 sept. 1776 kom elden lös i staden, och inom tolv timmar lades över hundratalet gårdar i aska. För återuppbyggelsen kom nu en ny stadsplan till stånd, utarbetad av den frejdade kanal- och järn­vägsbyggaren Nils Ericson, och staden norr om ån fick därmed i stort sett sitt nuvarande utseende.

 

Gamla Söders gatunät förblev däremot i orubbat skick, vilket bl. a. framgår av Lars Georg Kierrulfs i flera avseenden myc­ket intressanta »Grundritning öfver Gefle Stad, författad år 1792».

 

     Lars Georg Kierrulfs “grundritning” av 1792

 

På denna karta finns såväl det gamla gatunätet som de projektera­de gatorna utsatta. Tanken var tyd­ligen redan då att snarast sätta i gång med en »sanering» av Gamla Söder ungefär i stil med den, som först ett och ett halvt sekel senare kom till stånd, och Gamla Söders gatunät skulle därvid regleras efter samma geometriskt rätlinjiga rut­mönster, som bildade skelettet i stadsplanen på Norr. Liksom Kungsgatan skulle sålunda paral­lellgatorna öster därom fortsätta även på åns södra sida och alltså stycka upp Gamla Söder efter en helt ny mall.

 

En sådan radikal ommöblering av Gamla Söder kom nu lyckligtvis inte till stånd den gången, utan man nöjde sig i fortsättningen med nå­gon smärre ändring då och då, när så lämpligen kunde ske. Några större förändringar av Gamla Söders gatunät kan sålunda inte iakttas på 1857 års karta med undantag för rätningen av Västra Islandsgatan samt tillkomsten av Södra Strand­gatan, båda ingreppen skedda på 1790-talet.

 

1950-talets stora rivningar har som bekant gått hårt fram över Gamla Söder, och vad som nu finns kvar av stadens äldsta gatunät, är sannerligen inte mycket. Från 1600- talet eller tidigare daterar sig en­dast Smedjegatan, Källgränd, Lilla Brunnsgatan, en kort stump av Islandsgatan mittför kvarteret Må­laren samt, om man så vill, Glas­mästaregränd. Gränderna söder därom ävensom den lilla pittoreska Ruddammsgränd hör, av kartorna att döma, till senare delen av 1700- talet.

 

Det kan kanske i sammanhanget ha sitt intresse att erinra om Gam­la Söders redan försvunna, inom kort försvinnande resp, ändrade gatunamn, som alla ha en mer eller mindre ålderdomlig och kärv klang.

 

Försvunna gator: Bagaregränd (bortsanerad på 1950-talet), Klockgjutargränd (d:o), Kroggränd (om­kring 1940), Krukmakargränd (1950- talet), Lotsgränd (d:o), Spinnhus­gränd (omkr. 1940), Södra Tull­gränd (1950-talet), Timmermans­gränd (d:o), Trädgårdsgränd (d:o) och Västra Krokgränd (d:o).

 

Försvinnande gator: Källargränd, Skogvaktargränd.

 

Ändrade gatunamn: Norra Träd­gårdsgatan (nu Slottsträdgårds­gatan), Södra Staketgatan (nu Tull­bomsgatan) och Södra Trädgårds­gatan (nu Hamiltongatan).

 

Sättet att indela staden i kvarter är av gammalt datum. Under 1600- talet tillhörde Söder 7:e, 8:e och 9:e kvarteren, men omkring 1715 upp­delades Gävle i endast fyra sådana enheter, varvid Södra stadsdelen kom att benämnas l:a kvarteret, som i sin tur indelades i num­rerade rotar.

 

1926 blev roten återigen den stör­re enheten, medan kvarteret krympte ihop till att omfatta en­dast de fastigheter, som tillsammans begränsades av gator.

 

I samband härmed fick kvarteren namn i stället för nummer, och det kom på dåvarande stadsingenjören G. A. Sjöbergs lott att föreslå de nya namnen, varvid han enligt högre direktiv såvitt möjligt hade att falla tillbaka på stadens äldre historia.

 

De flesta kvartersnamnen på Gamla Söder tarvar väl näppeligen någon närmare förklaring. Öster om Södra Kungsgatan erinrar storpar­ten av kvartersnamnen (Skrået, Gillet, Åldermannen, Gesällen, Lär­pojken, Smeden, Målaren osv) om den gamla skråtiden, i och för sig välfunna namn, även om denna stadsdel i äldre tider huvudsakligen beboddes av sjöfolk och fiskare.

 

Kvartersnamnen väster om Södra Kungsgatan erinrar på liknande sätt om äldre tiders yrkesgrupper (Fis­karen, Båtsmannen, Betjänten osv).

 

I några fall är dock kanske en närmare förklaring berättigad.

 

Kvarteret Islandskällan har sålunda uppkallats efter den i närheten tidigare belägna källa, som i äldre tider svarade för vattenför­sörjningen i denna del av Gävle.

 

Det strax intill belägna kvar­teret Gefle Vapen minner om den Rettigska tobaksfabriken och var namnet på en därifrån utgående tobaksförpackning. Han rökte Gefle Vapen han och hade sjöskumspipa», skriver som bekant Runeberg om huvudpersonen i »Fänrik Ståls sägner».

 

Kvartersnamnet Possen er­inrar om en av huvudpersonerna vid riksdagen i Gävle 1790, och det­samma torde gälla namnet på det numera försvunna kvarteret Sil­verfrun, varmed torde förstås den dam, som hade uppsikten över matsilvret på slottet.

 

Så kommer man till kvarteret Spektaklet, en äldre benäm­ning för teater och följaktligen ock­så betecknande för det kvarter, där stadens första operahus var beläget.

 

 Vreten minner om den by, som en gång i tiden sträckte sina domäner ända fram mot stadens nuvarande museum, och kvarteret Tullstuvan hänsyftar på den tid, när tullstaketet gick i närheten av Gammelbron.

 

Tillfället heter ett kvarter strax söder om slottet, och så be­nämndes av obekant anledning den­na del av Gamla Söder redan på 15- och 1600-talen.

 

Ehuru beläget utanför det egent­liga Gamla Söder kan det ha sitt intresse att i sammanhanget erinra om det underligt klingande kvar­tersnamnet Fruns Hage vid nuvarande Kaserngatan. Namnet förekommer i äldre handlingar på denna del av Söder, utan att man numera vet, vem den »fru», tyd­ligen av högre stånd, var vars titel på detta sätt kommit att fortleva till våra dagar. Lika okänd är om­fattningen av hennes »hage», men vissa tecken tyder dock på, att det sträckte sig ända ner emot gamla sockerbruketSteneberg.

 

Erik Wickberg

————————-

FÖRORD

Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera  endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den histo­riskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som gruppe­rade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatu­nät.

Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reser­vatet är av betydligt yngre datum.

Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen sta­dens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.

—————————-

juni 08, 2013

Gå till Startsida.   Sammanställt och kompletterat med foton av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website