Medeltidsstaden62, Gun-Britt Aagård delar ur rapport för Riksantikvarieämbetet

am frame  

Både Gavleån och Testeboån korsas just vid Gävle av Gävleåsen. De viktigaste landförbindelserna mellan Uppland – Gästrikland gick åtminstone sommartid på rullstensåsarna. Den betydelsefulla kustvägen ” Norrstigen ” följde Gävleåsen och dess fortsättning Uppsalaåsen, men den andra gick på Gävleåsen och fortsatte åt sydväst på Hedesunda- och Enköpingsåsarna ner mot Mälarområdet.

Gävletrakten är påfallande fattig på lämningar från förhistorisk tid. Under mesolitisk tid låg området under vatten och det var först under mellanneolitisk tid som landhöjningen avancerat så långt att bosättning blev möjlig.

Från bronsålder saknas hittills boplatser. Det enda som indikerar en bronsålder är ett fåtal lösfynd samt kuströsen som följer den dåtida strandlinjen och ligger ca 30 m ö h.

Därefter följer nära 700 – 800 år praktiskt taget utan spår av människor. Det blir först under yngre järnålder och främst vikingatiden som lämningar efter en järnåldersbebyggelse framträder främst i form av gravfält och stora mängder järnslagg. De vikingatida fornlämningarna ligger huvudsakligen på åsar och kullar i slättlandet längs Gavleån och utefter den dåtida strandlinjen av en förstorad havsvik och lämningarna grupperar sig i en halvcirkel runt staden från Järvsta i söder till Strömsbro i norr (Bellander 1938, 1944).

Inom själva stadsområdet, i den södra stadsdelen, har tidigare funnits ett nu helt förstört gravfält, ” Fruns Hage “, med fynd från vikingatid (Bellander 1938 s 103). Strax intill, vid Södertull, har en runsten varit rest, den s k Sörbystenen , ristad av Åsmund Karesson. Där denna runsten en gång stått är nu en kopia rest (Jansson 1981s128f).

Sörbystenen som markerar originalplatsen och originalstenen i Heliga Trefaldighetskyrkan. Fram och baksida.

Stadens namn, Gävle, kan rent språkligt hänföras till förhistorisk tid (Sahlgren 1946 s 21 ff). Det har av olika forskare framförts skilda tolkningsförslag, men man tycks numera vara rätt överens om att namnet Gävle hör ihop med ordet “gavel” (Hedblom 1958 s 168 f). Gavelbron, eller Gustavsbron , som bron heter idag, är ett gammalt bronamn, som man möter i äldre handlingar från 1553 (Hedblom 1958 s 168 f). Vid denna plats, som ligger ett stycke uppströms Gavleån, skär ån genom rullstensåsen varvid de höga stränder eller “gavlar” bildats som sannolikt givit namn både åt Gavelbron och Gävle (Sahlgren 1946 s 27 f, Hedblom 1958 s 168 ff).

Gävle har vuxit upp på en svag förhöjning på Gavleåns norra strand just där ån gör en kraftig krök och det första av åns många vattenfall omöjliggör vidare seglats uppströms. Den medeltida stadens utbredning är ej närmare känd. Den kan dock på goda grunder begränsas i söder och i väster till Gavleån, i norr till “Stadsdiket”, som åt väster avvattnade ett vattensjukt område, som fanns ungefär vid nuvaran-de Stortorget. Avgränsningen mot öster är mer osäker.

När bebyggelsen, som även uppstod söder om ån, expanderade kom den genom landhöjningen, i förening med Gavleåns uppslammning, att förskjutas österut, utefter stränderna mot åmynningen och deltaområdet, där ån tidigare delades i tre armar.

Gävle, vars cityområde ligger i stadspartiet norr om ån, utbreder sig idag tämligen jämt på båda sidor om Gavleån. Under 1960- och 1970-talen har staden också kraftigt expanderat mot nord- och sydväst.

Gävles läge har varit en förutsättning för stadens uppkomst och allmänna utveckling. Goda landförbindelser mot norr och söder i kombination med två viktiga öst-västligt riktade vattenleder har utgjort gynnsamma betingelser för handeln mellan inlandet och kusten. Dessutom finns i Gävle en skyddad hamn.

Forsarna i Gavleån har varit en förutsättning för bl a kvarndrift, men om de under medeltiden utnyttjats som kraftkällor är hittills inte känt.

Förutom ett gott läge finns andra potentiella faktorer som kan ha bidragit till bosättningens etablering i Gävle. Orten omges av ett rikt omland. Längs Gavleån sträcker sig ett betydande, tämligen plant område, den s k Valboslätten . Detta slättområde, som fortsätter in på stadsområdet ända fram till Inre Fjärden , ger goda möjligheter till jordbruk och boskapsskötsel. Utanför denna slättmark vidtar stora skogsområden med bl a rik tillgång på vilt.

Fisket har varit stadens stora näringsfång och har bedrivits dels i Gavleån och Testeboån med tidigare dokumenterat god tillgång på lax och sik, dels i havet utanför staden och utefter Norrlandskusten.

Stadens uppkomst har satts i samband dels med den omfattande bergverksrörelsen i Bergslagen under 1400-talet, dels med det tyska innehavet av Stockholm på 1390-talet. Förbindelserna mellan Bergslagen och Stockholm, som var viktiga för exporten av järn och koppar, bröts då under några år, vilket kan ha medverkat till att handeln kom att ledas via Gävle. Transportvägen från Bergslagen ut till havet blev därigenom kortare och var i alla fall ett komplement till den förhärskande vägen Dalarna – Västerås – Stockholm (Fyhrvall 1901 s 2; Söderberg 1946 s 126).

Det historiska källmaterial som berör det medeltida Gävle är starkt begränsat. Man har tolkat detta som att stadens arkiv förstördes i samband med en stadsbrand 1569 (Sundström 1758, manuskript i KB tryckt 1906 s 9; Lindeberg 1934 s 13). Det som återstår är urkunder av yngre datum. Viktigast bland dessa är fogderäkenskaperna från 1540-talet och framåt. Värdefulla är också stadens tänkebok 1573 – 1659 (tryckt 1956) och dombok 1631 – 1639 (tryckt 1982) samt kyrkliga handlingar, tiondelängder och mantalslängder. Uppgifter till denna rapport har primärt hämtats ur tidigare publicerad litteratur.

Första gången man möter Gävle i skriftliga källor är 1413 i Eriks av Pommern skattebok, där orten står upptagen som stad (Bjurling 1962 s 66). År 1446 utfärdade kung Kristofer privilegier för staden (PRF I nr 110). Under 1400­talet, kanske redan vid slutet av 1300-talet, tycks ett handlande samhälle ha vuxit fram, och i Sten Stures d ä privilegiebrev 1491 ges invånarna i Gävle uttryckligen rätt till inrikes- och utrikeshandel (PRF I nr 200).

Sten Sturen d.ä.

Under den senare delen av medeltiden fördes en ständig dragkamp mellan Bergs­lagen – Stockholm – Gävle. Som en följd av sturarnas ekonomiska politik, vilken var inriktad på centralisering och stöd åt Stockholm, utfärdade Sten Sture d ä år 1502 en seglationsinskränkning för de bottniska städerna.

Trots denna restriktion blomstrade Gävle upp och avancerade till en av landets viktigaste exporthamnar under mitten av 1500-talet (Söderberg 1946 s 132 ff; Carlsson – Rosen 1964 s 144). Till en början seglade man främst på Riga , Reval och Narva (Friberg 1983 s 80), men efter Hansans nedgång på 1530-talet ökade seglationen på Västeuropa markant och under Gustav Vasas sista år gick 40 % av Gävles export västerut (Carlsson – Rosen 1964 s 415). Främst exporterades järn, koppar, hudar, skinn, träprodukter samt tran och talg.

Från början av 1600-talet sjönk staden i betydelse främst beroende på inskränk-ningar i handelsrättigheterna, framför allt betingat av det bottniska handels-tvånget 1636. Därefter skedde en långsam återhämtning, och mot slutet av 1600-talet ökade exporten åter, delvis beroende på lättnader i handelsrestriktionerna.

Vid början av 1700-talet nådde Gävle ett visst välstånd och staden blev på kort tid en av de viktigaste sjöfartsstäderna i landet. Viss industriell utveckling ägde rum och förutom ett sockerbruk anlades textil- tobaks- och segelduksfabriker. Dessutom medförde den växande sjöhandeln att hamnen förbättrades samt att varvsindustrin och rederinäringen byggdes ut (Söderberg 1946 s 178 ff).

Under perioden 1770 – 1860 infaller Gävles storhetstid på segelsjöfartens område, och rederinäringen nådde då ett maximum för att sedan gå tillbaka. Under några år på 1840-talet var Gävles handelsflotta t o m den ledande i landet (Söderberg 1946 s 202 f).

Efter 1860 började industrialismen göra sig gällande i Gävle, kommunikationerna förbättrades avsevärt både till lands och till sjöss, näringslivet omvandlades, ett flertal nya företag grundades och staden växte fram till en modern industristad.

Idag är Gävle en betydande handels­ och industristad med stora företag som Korsnäs-Marma AB, Gevaliarosteriet, Ahlgrens Tekniska Fabrik AB m fl. Hamnverksamheten är omfattande med export av järn, skogsindustriprodukter och styckegods .

Gävle har alltifrån stadsbranden 1869 genomgått omfattande förändringar. Framför allt gäller det stadens östra delar och hamnområdet. Fram till 1869 delade sig Gavleån i en nordlig och en sydlig delta-arm som omslöt var sin holme, Alderholmen respektive lslandsholmen. Dessa åarmar är idag igenfyllda.

Gävle har upprepade gånger härjats av omfattande eldsvådor. År 1569 lades nästan hela staden i aska, däribland rådhuset. Vid en brand år 1605 ödelades ett stort antal gårdar och den medeltida kyrkan skadades svårt. Tolv gårdar brann ned år 1645. År 1748 härjades västra delen av staden av eld och i september 1776 drabbades staden av en brandkatastrof, som lade hela stadsmitten i aska (Hülphers 1793 s 33 ff; Karlström 1974 s 87). Vid den stora stadsbranden 1869 utplånades så gott som hela den norra stadsdelen och därmed centrum av staden. Endast kyrkan, råd-huset, kvarteret Ordinarius , beläget söder om kyrkan, samt några enstaka hus skonades (Karlström 1974 s 171).

Efter branden 1776 utarbetades en ny stadsplan med snörräta gator och rek­tangulära kvarter. Då lades grunden till den nuvarande stadsplanen (Karlström 1974 s 355; Andren 1946 s 60).

Administrativa indelningar

Gästrikland räknades ursprungligen till Tiundaland och hörde till den uppländska lagsagan. Det skildes emellertid från Tiundaland vid början av 1300-talet (Fritz 1973 s 35; Styffe 1911 s 365 f).

Ordförande för den uppländska rättens lagkommitté var Tiundalands lagman, Birger Persson från Finsta , den heliga Birgitta s far. Han var alltså lagman även över Gästrikland .

Under 1300-talet var Gästrikland tidvis underställt kronan och tidvis förlänat. Sålunda kom det som del i en större pantsättning att under några år på 1360-talet vara överlåtet på kurian , representerad av nuntien Guido de Cruce.

Omkring 1395 byggde vitalianerna ett fäste, beläget på Ön i Gavleån. Det förstördes efter några år av drottning Margaretas folk och kom aldrig att få någon betydelse för landskapets förvaltning (Fritz 1973 s 37).

Enligt Eriks av Pommern skattebok var Gästrikland 1413 delat i en upplandsdel omfattande 6 1/2 socknar och en kustdel, Roden , omfattande 2 1/2 socknar. Staden Cävle nämns här första gången (Bjurling 1962 s 66). Vid 1400­talets början var Gästrikland ett särskilt fögderi med vilket även Västland i norra Tiundaland på något sätt hörde samman i förvaltningsavseende. Området låg på l430-talet till Stockholm och förvaltades från 1432 av Hans Kröpelin . Förvaltningssambandet med Stockholm var naturligt för hela kuststräckan (Fritz 1973 s 37, se även s 34 f).

Under senmedeltiden och början av 1500-talet hörde Gästrikland, vars skatt enbart utgick i järn, till det s k fatabursområdet , vilket betyder att det stod till riksföreståndarnas disposition. Det var emellertid bortförlänat under 1470-80-talen, bl a till Ivar Axelsson Tott . Även under Gustav Vasas tid var landskapet kronoförvaltat och förvaltades av en särskild fogde (Hammarström 1956 s 12, 25, 37, 167 och not 17, 201, 363, 473; Almquist 1919-22 s 198 ff).

Vid Karl IX :s död 1611 fick änkedrottning Kristina Gästrikland som livge-ding. Hon förvaltade landskapet till 1620, då hennes son Gustav II Adolf arrenderade det och förenade det med Hälsingland, Norrland och Österbotten till ett ståthållardöme. Sedan 1762 ingår Gästrikland i det då upprättade Gäv­leborgs län.

Änkedrottningen Kristina.

I kyrkligt hänseende tillhörde Gävle och Gästrikland, och gör så alltjämt, Uppsala stift. År 1357 omtalas en prost för Gästrikland och denne var åtminstone vid detta tillfälle stationerad i Valbo (DS 5824). När Gävle blev egen socken är inte känt. Uppgifter om kyrkoherdar i Gävle finns först från början av 1500-talet (Lunden 1946 s 531). Från 1556 ingick landskapets socknar, däribland Gävle, i Gästrik-lands prosteri (Norrman 1980 s 104). I samband med Gustav Vasas delning av stiften i mindre enheter kom Gävle att under en viss tid fungera som stiftsstad för Norrland under s k ordinarier eller superintendenter (Lunden 1946 s 531; Carlsson ­Rosen 1964 s 412). Den förste ordinarien tillträdde sin befattning år 1555 (Fyhrvall 1901 s 75).

Vid 1600-talets början lades Valbo som annex till Gävle. Kyrkoherdarna i Gävle var i äldre tider prostar i Gästrikland men detta ändrades när Gästrikland delades i två kontrakt i början av 1700-talet. Under prosten i Gävle hörde då endast Gävle församling samt Valbo och Hille socknar. För närvarande tillhör Gävle Gästriklands östra kontrakt (Lunden 1946 s 531).

TIDIGA DATA

De äldsta beläggen för urbanisering (urbaniseringskriterier) daterar sig från 1400-talet. Några bevis på att Gävle haft någon centralortsställning redan på 1300-talet finns inte. För samtliga nedan uppräknade urkunder gäller att de är bevarade i avskrifter.

Urbaniseringskriterierna är följande:

1413 står Gävle upptagen under rubriken “Stedernas skatt 1413” i Eriks av Pommern skattebok, dock utan angivande av skattens storlek (Bjurling 1962 s 132)

1442 omtalas borgarna i Gävle i samband med att underlagsmannen Bengt Laurensson kungör att han tilldömt dem rätt att bygga sina fiskeverkar i ån, så långt som deras råmärke tillsäger. Denna dom stadsfästes av kung Kristian år 1463, av kung Kar l 1468, av Sten Sture 1491 och av kung Hans 1499 (Sahlgren 1946 s 24; PRF I nr 157,166,200,226)

1446 utfärdar kung Kristofer det äldsta kända privilegiebrevet (PRF I nr 110)

1491 utfärdar Sten Sture d ä ett privilegiebrev, som är en stadsfästelse på tidigare privilegier givna av kung Kristofer, kung Kristian och kung Karl. I 1491 års brev anges att nämnda kungar unnat och givit gävleborgarna frihet och stadslag att njuta, bruka och hava som andra köpstäder i Sverige (PRF I nr 200).

DEN ÄLDSTA KARTAN

Den äldsta kartan över Gävle är osignerad och odaterad, men antas vara tillkommen omkring 1630 (Andren 1946 s 57 f) (karta 3).

Kartan över Gävle visar en långsträckt bebyggelse, som sträcker sig från å­kröken och kyrkan i väster och följer ett oregelbundet gatunät österut mot Gävlefjärden och Alderholmen som ligger vid inloppet.

Stadskartan visar att bebyggelsen omkring 1630 på de flesta ställen tycks nå ner till åstranden.

Bebyggelsen har sin största utbredning norr om ån, där den slutar ungefär vid nuvarande

Drottninggatans sträckning. Av kartan framgår även att södra åstranden från slottet ut mot

å­mynningen var bebyggd.

Den medeltida staden antas i huvudsak ha legat kring kyrkan . Stadens gatunät med en långgata, som löper parallellt med strandlinjen, visar också på ett medeltida förhållande.

Den äldsta kända regleringsplanen för Gävle utarbetades av Tessin d ä år 1646. Enligt denna har staden delats in i rektangulära kvarter och snörräta gator. Planen genomfördes aldrig, däremot resulterade den i att Kungsgatan i nordsydlig riktning och Drottninggatan i östvästlig riktning anlades (Karlström 1974 s 68).

Efter branden 1776, som ödelade stadens centrala delar, utarbetades en ny stadsplan av J Brolin (Karlström 1974 s 103). I Brolins stadsplan fick Gävle ett rätvinkligt gatusystem, rektangulära kvarter och regelbundna torg och strandgator. Denna stadsplan, med revide-ringar och tilllägg, har sedan legat till grund för den nuvarande stadsplanen.

Kartan förvaras i original på Lantmäteriverket i Gävle.

INSTITUTIONER, BYGGNADER FÖR ALLMÄNNA ÄNDAMÅL OCH ANDRA VIKTIGARE TOPOGRAFISKA FÖRETEELSER

Uppläggning

I detta avsnitt redovisas kända kyrkliga och världsliga institutioner och byggnader liksom sådana funktionsbestämda anläggningar som är av särskild betydelse för diskussionen om stadens topografi och funktioner.

Någon byggnad, som i sin helhet är av medeltida ursprung, finns inte i Gävle, något som delvis kan förklaras av de omfattande bränder som ett flertal gånger drabbat staden.

Få medeltida institutioner och offentliga byggnader har funnits i Gävle under medeltiden, egentligen bara kyrkan och eventuellt också kungsgården. Av dessa byggnader är det endast delar av vasaslottets yttermur och källarvåning som kan sägas vara av medeltida karaktär.

Påfallande lite är också känt om stadens topografi, något som klart utvisas av den litteratur som behandlar ortens äldsta period. Det är främst uppgifter från 1500-talet och framåt som finns att tillgå.

Uppgifterna till följande avsnitt har primärt hämtats ur tidigare publicerad litteratur.

Kyrkliga institutioner och byggnader

Den medeltida kyrkan, som låg på den nuvarande kyrkans plats, skadades vid en brand 1605, men renoverades nödtorftigt (Wraner 1937 s 49; Andren 1932 s 59). Kyrkans byggnadshistoria är inte känd och det källmaterial som berör denna kyrkobyggnad är ytterst begränsat och magert. Den allmänna uppfattningen är att kyrkan uppfördes i början av 1400-talet i samband med stadens tillkomst. Det man vet är att kyrkan uppfördes som en gråstenskyrka, var ca 32 m lång och ca 12.5 m bred samt att den omfattade större delen av den nuvarande kyrkans mittskepp. Kyrkan var troligen rektangulär och hade kor av samma bredd som skeppet. Något torn tycks ej ha funnits (Wraner 1937 s 62 f; Andren 1932 s 59, Rapport, ATA).

På grund av att kyrkan ansågs vara för liten planerades en ny kyrkobyggnad och år 1639 började den nuvarande kyrkan byggas. Den invigdes år 1654 (Andren 1932 s 59).

Heliga Trefaldighetskyrkan uppfördes som en treskeppig hallkyrka med tresidigt avslutat kor. Det är inte känt, trots flera omfattande restaureringar, om den nuvarande kyrkan föregåtts av fler än en kyrka (Andren 1932 s 58).

Kyrkan ligger på en svag förhöjning just där Gavleån bildar en markant krök. När den medeltida kyrkan en gång byggdes, bör den ha legat centralt i staden nära stadens äldsta bro, Gammelbron , och omedelbart intill ett viktigt vägskäl där en landsväg och en vattenväg korsar varandra.

Kyrkan omgavs i äldre tider aven kyrkogård som var inhägnad aven troligtvis medeltida bogårdsmur . Av bevarat kartmaterial framgår att denna på 1630-talet haft två ingångar, som mot århundradets slut utökades till fyra stigluckor. Sedan en ny begravningsplats invigts år 1808 upphörde all begravning på kyrkogården , som idag helt förlorat karaktären av begravningsplats (Andren 1932 s 42 ff).

Hospital

1588 omnämnes första gången ett hospital i en klagoskrift över ett uteblivet underhåll till sjukstugan (Selggren 1891 s 18).

Var detta hospital låg är inte känt. Det tycks emellertid ha skadats vid en brand någon gång efter 1622 men åter byggts upp (Selggren 1891 s 18).

Från 1670-talet var hospitalet inrymt i ett skolhus, som låg i hörnet Drottninggatan – Norra Kungsgatan , och år 1731 flyttade man in i ett nybyggt stenhus i östra stadsdelen, vid nuvarande Hospitalsgatan. En om- och tillbyggnad gjordes 1759, vari bl a en kyrksal ingick. Vid stadsbranden 1869 förstördes byggnaden (Selggren 1891 s s 18 ff).

Det är hittills inte känt när trivialskolan grundades, men det anses troligt att den fanns redan på 1540-talet (Lunden 1946 s 544).

Skolans förste rektor hette Laurentius Olai Gestricius och verkade under 1550-talet och fram till år 1562 (Lunden 1946 s 544).

Det är också osäkert var i staden denna skola legat, men man antar att byggnaden låg ungefär i nuvarande kvarteret Wachtmeister (Sundström 1907 s 31), men antagandet är dåligt underbyggt. Vid stadsbranden år 1569 förstördes troligen skolan och ett nytt skolhus uppfördes intill kyrkan. Denna byggnad revs år 1669. Från år 1671 inrymdes

både trivialskolan och Stockholms gymnasium, som flyttats till Gävle år 1667, i ett nybyggt hus beläget öster om kyrkan och i omedelbar anslutning till kyrkogårdens bogårdsmur (Lunden 1946 s 544 ff).

Andra byggnader

Rådhus – Rådstuga

Någon medeltida rådstuga är inte känd i Gävle. Rådsinstitutionen kan först beläggas från år 1522, då en borgmästare Jöran Skog omtalas (Alrot 1720, tryckt 1923, s 24; Fyhrvall 1901 s 163; Selggren 1902 s 2).

År 1574 nämns “nye rådhstwffwon” i Gävle stads tänkebok (tryckt 1956 s 9). Den anses ha legat i kvarteret Armfelt , men uppgiften kan inte beläggas (Sundström 1758, manu-skript i KB, tryckt 1906 s 18; Lindeberg 1940).

Detta rådhus har haft en föregångare, likaså det med okänt läge. En plats nära kyrkan har ansetts sannolik (Karlström 1974 s 49, 60, 72), men även en belägenhet i kv Armfelt har föreslagits (Lindeberg 1940). Enligt Hülphers ödelades detta rådhus vid branden år 1569 (Hülphers 1793 s 62 not l).

Är 1628 uppfördes ett nytt rådhus ungefär på den plats där det nuvarande rådhuset ligger. Byggnaden drabbades av flera bränder och förstördes helt vid den stora stadsbranden år 1776 (Hülphers 1793 s 62; Andren 1946 s 67 f).

Befästningar och kungsgård

Fredriksskans

1612 påbörjades uppförandet av ett bestyckat blockhus på en holme vid inloppet till Gävle inre fjärd, den s k Blockhusharen (Selggren 1894 s 3 f).

Det är inte känt hur denna första försvarsanläggning sett ut.

Detta värn, som sedan Fredrik I:s tid kallades Fredriksskans , raserades år 1902 (Karlström 1974 s 65 f).

Omkr 1395 byggdes fästet av vitalianerna (Fritz 1973 s 37)

1398 intogs och raserades anläggningen, troligen av drottning Margaretas folk (Fritz 1973 s 37, Hedblom 1958 s 163, Styffe 1911 s 366, Selggren 1891 s 25 ff, Hallström 1930 s 76, 1432 15/1 perg RA).

Borgen uppfördes på en ö i Gavleån. Platsen, som ligger ca 1 mil väster om Gävle, heter Ön eller Gaddö och omtalas vid flera tillfällen i medeltida källor och handlingar (Fritz 1973 s 37).

Fästet har haft ett strategiskt läge, längst ut på den östra delen av ön. Från denna plats har man även haft möjlighet att övervaka den viktiga landsvägen västerut mot Bergslagen.

Befästningsanläggningen var av oregelbunden triangulär form, på två sidor omgavs den av Gavleån och på den tredje begränsades den aven bågformig fördjupning, som möjligen kan utgöra resterna efter en vallgrav. Platsen där fästet en gång stått, är idag upplöjd och några synliga rester efter byggnadslämningar finns inte.

Broar

Gammelbron , vid kyrkan, är stadens äldsta och fram till omkring år 1580 stadens

enda bro. Den är inte omnämnd i medeltida skriftligt källmaterial.

Gammelbron

1581 omtalar fogden Olof Hising att han byggt en bro över ån vid kungsgården (Selggren 1892 s 4)

1587 nämns “Nyia stadz bronn” i Gävle stads tänkebok (tryckt 1956 s 25).

Denna nya bro låg något till vänster om nuvarande Kungsbron. på den äldsta stadskartan från år 1630 är både Gammelbron och den nyuppförda bron markerade (karta 3).

Ungefär samtidigt omtalas Gavelbron, eller som den numera heter Gustavsbro belägen strax väster om staden. Bron spänner över ett parti av Gavleån där stränderna är relativt höga och branta. Denna bro hade stor betydelse, då både landsvägen västerut mot Bergslagen och stora kustvägen passerade övre den (Hedblom 1958 s 168 ff).

Gustavsbron

Gavelbron förekommer tidigast i ur­kunder från l550-talet, men bronam­net antas vara avsevärt äldre (Hed­blom 1958 s 168 ff).

Kvarnar

Det mest sannolika är att forsarna i både Gavleån och Testeboån redan tidigt utnyttjats till kvarndrift, men medeltida belägg saknas.

1563 omtalas en “Niels Mölnare” i Gävle (KA fogderäkenskaperna 1563: 10)

1602 framgår det i Karl IX:s donationsbrev att det då fanns “qvarnställen” … “som inom stadens dike och råmärke liggande äro … ” (PRF 4 nr 146)

Testeboån

Testeboån

1566 nämns Kungl. Maj:ts sågkvarnar i Testeboån (Fyhrvall 1901 s 138).

Av allt att döma fanns flera kronoägda kvarnar i Testeboån. Under 1600­talet lyckades innehavarna av dessa hindra borgarna i Gävle från att bygga en kvarn i Gavleån. Genom skatteköp av kvarnarna i Testeboån erhöll borgarna först år 1735 tillstånd att bygga en kvarn inom staden (Fyhrvall 1901 s 53).

Torg

1575 omnämns “Gamble torgit” i Gävle stads tänkebok (tryckt 1956 s 10)

1575 “Nye torgit” omtalas i stadens tänkebok. Av sammanhanget framgår att vissa bodar undanröjts vid anläggandet av torget (tryckt 1956 s 11)

1585 var “Gamble torgit” utlagt till tomt (Gävle stads tänkebok, tryckt 1956 s 20).

Det är hittills inte känt var dessa två torg låg. När det gäller “Gamble torgit” har en plats nära kyrkan ansetts vara sannolik (Karlström 1974 s 49, 72), men även en belägenhet i kv Armfelt har föreslagits (Lindeberg 1940), varvid bl a en magistratshandling anförts som belägg (HLA, Gävle stadsarkiv, BI a 13, 1737 ­’739).

Av de två torg, som är markerade på stadskartan från 1630, tycks inget motsvara “Gamble torgit” medan den östra torgbildningen på kartan sannolikt är “Nye torgit”.

Torgens antal ökade så småningom i Gävle och före 1776 års brand finns

uppgift om att det fanns sju torg i staden (Hülphers 1793 s 34).

Vågen

1585 presenteras i ett köpebrev bl a en försäljning av” … ett boderwrn, ther som wågeboden hade fordom stååth wppå” (Gävle stads tänkebok, tryckt 1956 s 19 f).

Belägenheten är okänd. En plats vid Gamla torget har föreslagits, men detta kan inte säkert beläggas (Karlström 1974 s 73).

Den äldsta järnvågen med säkerställt läge stod vid ån nedanför rådhuset, vilket även framgår av 1706 års stadskarta.

Är 1706 började en ny järnvåg uppföras på Alderholmen . Den stod färdig år 1708 (Karlström 1974 s 42).

Källa:

 

—————————————-

Sammanställt och länkat av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website