BESKRIVNING ÖVER GEFLE MED OMNEJD-Del I-Historia.

 

———————————————————–

BESKRIVNING ÖVER GEFLE MED OMNEJD.

Utvalda stycken – del I år 1940.

Källor:

GEFLE

En historisk orientering

Sannolikt redan under yngre järnåldern torde den ort, där Gefle nu utbreder sig, varit ganska tätt befolkat. Härom vittnar bl. a. en hel del arkeologiska fynd. Möjligheterna för en bofast befolkning att här finna skydd samt att kunna livnära sig var också goda. Läget kring en inre vik av havet var ur många synpunkter fördelaktigt och därtill kom de utmärkta trafikleder inåt landet, som Gavleån och Testeboån utgjorde. I äldre tider var vattendragen de nära nog enda framkomliga vägarna.

Från början var Gefle troligen blott ett fiskeläge, men redan i långt avlägsna tider uppstod utan tvivel här en marknadshandel, där fiskare och birkarlar utbytte skärgårdens produkter mot inlandets. Platsen, där staden nu ligger, heter av ålder Gaffle. Detta namn anses härleda från det gamla ordet Gafvel, vilket ord utom sin vanliga betydelse “ände” även kan tydas till ”framskjutande, brant höjdsträckning”. Ett flertal forskare anser, att ”gaveln” skulle vara att söka, där ån i slingringar skär igenom åsen vid Tolvfors och åstadkommer kraftiga uddar med branta strandsluttningar

Platsens namn har under årens lopp stavats på många olika sätt, bl. a. som Gaeffle, Geffle, Giäfle och Gäffle. Det latiniserade namnet är Gevalia.Officiellt stavas namnet nu Gävle, men den hävdvunna och av kommunala myndigheterna samt allmänt av invånarna önskade stavningen är Gefle, vilken stavning för den skull kommit till användning i denna bok.

När Gefle började utveckla sig till ett mera stadsliknande samhälle, därom veta vi intet. Att orten redan under vikingatiden haft en viss betydelse torde dock till en del kunna framgå av den vid Södertull funna och numera i Heliga Trefaldighetskyrkan förvarade runstenen, vars runor tälja, att den rests till minne av en svensk hövding, Ihilp, som jämte sin broder Bruse deltagit i en härfärd till Finland och där stupat i Tavastland.

Gefle är den enda stad i Norrland, som har medeltida anor och den första gång, som den nämnes som stadsliknande samhälle i till vår tid bevarade handlingar är i en på 1600-talet gjord avskrift av ett utdrag ur den skatteförteckning av år 1413, som brukar gå under namnet Erik av Pommerns skattebok.

I ett originalbrev av den 15 januari 1432 kungöra ”Eliwir kirkioprester ij Walabo” m. fl. att hövitsmannen över Stockholm och Uppland Hanis Kröpelin denna dag höll landsting med allmogen “ij gaeffla“. Av brevet framgår ej om Gefle då var verklig stad. Då ej någon kyrkopräst från Gefle nämnes i brevet, får man anta att orten ej heller blivit kyrkosocken.

Men att Gefle var stad, låt vara utan privilegier, åtminstone år 1442 framgår av ett brev av 22 febr. 1442, som är bevarat i en avskrift från 1600- talets slut. Där kungör underlagsmannen Bengt Laurensson, att han tilldömt borgarna i Gefle rätt att bygga sina fiskevärkar i ån så långt deras råmärke tillsäger.

År 1446 erhöll Gefle rätt att nyttja och bruka sådan stadslag som de andra köpstäderna i Sverige “hava och de tillförene nutit och haft hava“. Före 1446 torde Gefle säkerligen icke fått några stadsprivilegier.

Att staden vid slutet av 1400-talet nått en viss betydelse finner man därav, att den genom det av Sten Sture år 1491 utfärdade privilegiebrevet tillerkändes rätt “att niuta och bruka alle the priulegia, lagh och frijheeter medh seglingh inländz och utländz, köpzlagen, wicktt, pyndere, besman och alin, och i alle andre som andre köpstäder här i rijket, serdeles the widh siöön belägne ähre“. Detta brev blev säkerligen av en stor betydelse för stadens utveckling, då man har skäl att anta, att stadens borgare långt innan privilegiernas utfärdande, trots stadslagen, drivit olaga sjöfart och handel. Myndigheterna i Stockholm hade inte med blida ögon sett Gefles framgångar och redan år 1459 stadgades i Stockholm böter för de borgare, som bedrev handel med en del orter norrut, bland vilka Gefle nämnes. Hur Stockholm även i utlandet agiterade för Gefles avstängande från utrikeshandeln visar förekomsten av ett brev år 1472 från Stockholms magistrat till rådet i Danzig med begäran, att det skulle hindra de tyska fartygen att segla till Gefle och andra förbjudna hamnar. Privilegierna var otvivelaktigt Gefles största seger över Stockholm, men tyvärr blev framgången ej av så lång varaktighet. Vid de snart inträdande oroliga tiderna, striderna med konung Hansoch dennes fördrivning, vari Stockholms borgerskap tog stark aktiv del, inskränktes de nyvunna privilegierna genom en ny förordning utfärdad år 1502, vilken åter förbjöd all utrikeshandel och seglation för Gefle och övriga nordliga hamnar. Likväl synes detta påbud i längden ej ha kunnat upprätthållas, ty i början av Gustaf Vasas regering kunde Gefle sända ut välrustade fartyg till utlandet, inte endast till hamnar i Östersjön, utan även till så avlägsna länder som Nederländerna och Frankrike. Vid denna tidpunkt befann sig staden även i så god ställning att, då år 1526 en skatt uttogs av en del av Sveriges städer, deltog Gefle med ett belopp, som betydligt översteg andra städers och blott understeg Stockholms. Slutet av 1500-talet blev däremot en olyckornas tid för staden. Genom långvarigt vanstyre och krigen led näringslivet ett svårt avbräck, men hårdast drabbades borgerskapet i Gefle år 1569, då dels större delen av staden genom vådeld lades i aska, dels hela dess till ett antal av 19 fartyg bestående handelsflotta togs som god pris utanför Reval under det då pågående kriget mot Lübeck och Danmark. . .

Trots de svåra krig, som nu i århundraden rasade i Norden, blev emellertid, lyckligt nog, själva Gefle skonat från fiendehand. Ej heller inom de politiska händelserna kom Gefle att spela någon roll. Läget betraktades vid denna tidpunkt som synnerligen avsides och en stor del av Norrland var ett tämligen okänt nybyggarområde.

Under Kristinas förmyndarregering drabbades Gefle år 1636 av det s. k.Bottniska handelstvånget, enligt vilket städerna vid Bottniska vikens förbjöds att idka utrikeshandel. Handeln och sjöfarten i Stockholm hade nämligen visat en oroväckade tillbakagång och skulle nu ryckas upp, även om det skulle ske på andras bekostnad. För staden Gefle gjordes visserligen en del undantag i tvångsbestämmelserna, men de villkor, som var fästade därvid var så betungande, att undantagen blev nästan betydelselösa. Staden förlorade sålunda rätten att emotta utländska skepp i sin hamn, men kulle få rätt att själv segla på utländska hamnar, dock endast på det villkor, att skeppen både vid ut- och hemresan skulle anlöpa Stockholm och där undergå visitation. Man anser att den s. k. “krokota seglatsen” förlängde varje resa med minst 40 dagar. Skeppen från Gefle nådde utländska hamnar så sent, att andra hunnit i förväg och varorna måste säljas till underpris. Hemkomsten skedde så sent på hösten, att någon ny resa ej kunde företas, under det man förut medhunnit ända till tre resor under seglationstiden. Härtill kom även en del extra tullar samt omkostnader, som vållades av omvägen. Åtgärden hade till följd att Gefle alltmer utarmades; omkring 1646 lär en tredjedel av stadens tomter legat för fäfot och borgarna började söka sig nya vistelseorter. På alla områden utbredde sig förfallet och regeringen måste bevilja staden avsevärda skattelättnader. År 1673 började det även lättas på tvångsåtgärderna, då staden fick tillbaka sina fri- och rättigheter från tiden före 1636, men verkningarna av regeringens olyckliga politik gjorde sig länge därefter kännbara.

Frihetstiden blev för Gefle en period av varaktigare framåtskridande och under det nordamerikanska frihetskriget, då vårt lands handel tack vare den väpnade neutraliteten rönte starkt uppsving, uppblomstrade i hög grad stadens sjöfartsnäringar.

Då den ryska flottan under de dystra krigsåren 1719 och 1721 härjade och brände vid vår ostkust undslapp Gefle att dela samma olyckliga öde som så många andra orter och städer i de norrländska kustlandskapen. Tack vare den fästning, Fredriksskans, som borgerskapet under ledning av lands­hövding Hugo Hamilton år 1717 uppfört å den s. k. Blockhusharen, belägen mellan inre och yttre fjärden, strandades ryssarnas försök att betvinga Gefle. Under den följande fredstiden lämnades skansen att förfalla, men sattes sedan i stånd under kriget på 1740-talet för att sedan ånyo falla i glömska.

Arvid von Mentzer. Den siste kommendanten på Fredriksskans.

Gustaf III:s dumdristiga ryska krig väckte åter försvarstankarna till liv. Ur den förtvivlade ställning, som skapats av det misslyckade kriget och det därpå följande officersmyteriet, räddades Gustaf III genom Danmarks krigsförklaring, som gjorde hans närvaro i Sverige nödvändig och kom den nationella hänförelsen att flamma upp. Särskilt i Gefle och i Gefleborgs län höll hänförelsen på att alldeles flöda över. Fredriksskans reparerades och bestyckades och i staden uppsattes frivilliga kårer som exercerade i ett. Någon fiende hördes emellertid icke av. Efter freden 1790 uppvaktades konungen av en deputation från borgerskapet i Gefle, som kom att tacka för freden. Som belöning för sitt välförhållande fick staden löfte att erhålla ett porträtt av konungen. En marmormedaljong anlände året därpå och uppsattes på sin plats under högtidliga former.

Gustav IIIs medaljong

 P rofil av Gustaf III

Någon tid senare i början av år 1792 — samlades i Gefle den riksdag, som skulle bli den sista under Gustaf III:s regering. Den lilla staden erbjöd nu en livligare anblick än någonsin tidigare och blev brännpunkten för ett omfattande intrigspel. Ankarström var även här, men fick ej tillfälle att nu utföra sitt dåd.

Gävle riksdag 1792. (Länsmuseets modell)

Skansholmen förföll nu alltmera för att år 1863 helt och hållet nedläggas, då dess garnison överflyttades till Vaxholm. På Skansholmen anlades i början av 1900-talet Gefle stads yttre hamn.

Vy från Gammelbron.

Om alltså Gefle på det hela taget varit förskonat från politiska förvecklingar och krigets fasot, så har det under sin tillvaro flera gånger härjats av eldsvådor. Som förut nämnts nedbrann nästan hela staden år 1569; den 28 september 1603 nedbrunno 83 gårdar och år 1645 ödelade en vådeld 12 gårdar. År 1748 blev 24 gårdar lågornas rov och år 1776 lades rådhuset jämte 106 gårdar och 50 magasin i aska. Staden skonades sedan från större eldsvådor till “den stora branden” den 10 juli år 1869, som ödelade så gott som hela den norra stadsdelen, 501 gårdar, 130 magasin, fabriker , broar, stora skeppsvarvet m. m. Det var ett fruktansvärt slag för stadens invånare och över 8.000 människor blev hemlösa.

Befolkningsstammen i Gefle var länge ganska obetydlig. Den äldstamantalsuppgiften avser året 1558 och upptar ett antal av 228 personer,därav127 köpmän, 88 fiskare och ämbetsmän samt 13 köpsvenner. År 1682 finner vi att de mantalskrivna uppgått till 977. Det är emellertid att märka,

att mantalslängde av år 1558 endast upptar de skattepliktiga männen och att längden av år 1682 väl upptager även kvinnor, men ej barn och åldringar. År 1766 uppges hela folkmängden uppgå till 4.036 personer och vid 1800-talets ingång belöpte den sig till cirka 5.000.

1800-talet kännetecknas i stadens historia genom en betydande utveckling i olika avseenden. Folkmängden steg hastigt. År 1830 utgjorde den 7.772 inv. och och år 1885 20.720 inv. Förbindelserna med det övriga landet förbättrades i snabb takt. År 1831 infördes diligensförbindelse mellan Gefle och Uppsala.

År 1832 började den första ångbåten “Oscar” regelbundna turer till Stockholm.

År 1857 öppnade Gefle—Dala Järnvägar sin första del, Gefle – Kungsgården, och två år senare var banan utsträckt till Falun. Vad som i främsta rummet bidrog att skapa gynnsammare och ändrade arbetsförhållanden var de förbättrade kommunikationerna och särskilt ångans alltmera utbredda användning som drivkraft. Gefle kunde nu till fullo börja att tillgodogöra sig sitt goda läge ur sjöfartssynpunkt och i och med ångbåtstrafikens genombrott fick staden en hastig uppblomstring, som bl.a. skönjes i den växande folkmängden. År 1900 uppgick invånarantalet till ca 30.000 och den imponerande industri- och slöjdutställning, som ägde rum i staden året därefter manifesterade på ett förnämligt sätt stadens betydande utveckling och ådagalade, att den varit i stånd att uppfylla sina förhoppningar att bli den verkliga “porten till Stor-Norrland”.

Konung Oscar II:s ankomst till Gefle den 8 juli 1901 vid utställningens öppnande.

Under 1900-talet ökades stadens areal avsevärt genom betydande inkorporeringar, av vilka den största varit inkorporeringen den 31 december 1910 från Valbo socken av Bomhusområdet, upptagande 680 ha samt en gränsreglering mot Hille socken den 1 januari 1920, som tillförde staden 880 ha.

År 1930 uppgick invånarantalet till 38.868 personer. Under 30-talet stagnerade befolkningstillväxten betydligt. Gefle, som länge varit landets femte och sedan sjätte stad i storleksordning distanserades nu av andra städer och gick ned på åttonde plats. Orsaken till avsaktningen berodde dels på den alltmer skärpta konkurrensen med Stockholm, som ofta ensidigt gynnades, dels på några större gefleindustriers tillbakagång. Under senare år har emellertid förhållandet avsevärt förbättrats och utvecklingskurvan visar åter rätt riktning. År 1940 var inbyggarnas antal ca 40.000.

Den förut omnämnda, oerhört ödeläggande branden år 1869 torde anses som den gränslinje, som markerar stadens stora utformning. Historien om stadens mest betydande utveckling ligger alltså fortfarande nära vår tid och träder iakttagaren på ett levande sätt till mötes. I staden har skapats en traditionsrik och förnäm stadskultur, en köpmannakultur, som fått sin prägel av de livliga förbindelserna med fjärran länder och skapat en vidsträckt livssyn. Den personliga dugligheten har i rikt mått gjort sig gällande (1940).

Under de efter den stora branden följande decennierna kan man hos de enskilda individerna spåra viljan till ett nytt liv och en oanad initiativrikedom som är förtjänt av all beundran, och som för övrigt icke varit sällsynt under tidigare sekler av stadens historia efter oförskyllda motgångar.

Under 1800-talets senaste decennier och i början av 1900-talet verkade i staden den kände religiöse folkledaren P. P. Waldenström, grundaren av Svenska Missionsförbundet. Hans mångåriga verksamhet här satte djupa spår hos ett betydande antal av invånarnas själsliga utveckling liksom hans inflytande på många andra frågor blev av lång varaktighet.

P.P. Waldenström

Borgarna i Gefle är mycket patriotiska och fästa vid sin hemstad och den enskilda offerviljan för syftemål av allmän karaktär har i staden städse varit stor, vittnande om oegennyttig social pliktkänsla. Stiftelserna och välgörande ändamål o. dyl. är för en stad av Gefle storlek synnerligen omfattande och bland donatorerna — de tillhör spetsarna bland Gefle affärsliv märks medlemmarna av släkternaMurén, Rettig, Westergren, Matton. fl.

I yttre hänseende har staden sökt sig fram till en allt vackrare och trivsammare yttre gestalt. Ett framgångsrikt näringsliv har skaffat större välmåga, bättre arbetstillgång och högre löner. Åt sociala förhållanden har från det allmännas sida visats allt större uppmärksamhet och intresset för kulturella angelägenheter har utvidgats. I fråga om tekniska samhällsinrättningar har stadens invånare visat stort förutseende och omtänksamhet (1940).

—————————————————————————————————————————————–

Läge och stadsbeskrivning.

Gefle är beläget på båda stränderna om Gavleån invid dess utlopp i Geflefjärden av Bottenhavet och delas av denna i en nordlig och sydlig huvuddel. Avståndet till Stockholm är 18,2 mil och till Sundsvall 24,9 mil. Stadsområdet omfattar 95,49 kvkm, varav 69,72 kvkm land. Utom den egentliga staden omfattar stadsområdet en ganska vidsträckt landsbygd samt tvenne förstäder: norrutStrömsbro (1.400 inv.) och på södra sidan av fjärden sågverks- och industriområdetBomhus (6.200 inv.). Det stadsplanelagda området uppgår till ca 800 har. Till staden höra även flera öar i Geflefjärden bl. a.Limön, Lövgrund ochEggegrund. Inre fjärden skiljesfrånYttre fjärden av Fredriksskansholmen. Hela norra stranden av fjärden tillhör staden.

Stadens äldsta bebyggelse torde säkerligen ha varit koncentrerad kring Gammelbron — någon annan bro fanns ej på 1580-talet. Över den gick den gamla riksvägen fram och hit var ån segelbar. Det äldsta torget låg troligen norr om bron. Kyrkan låg väster om torget och söder om ån låg fogdens boställe. Stadens utseende i äldsta tider, är lätt förklarligt, icke bekant. Den torde ha varit ganska obetydlig med smala, krokiga gränder och små trähus hopträngda kring kyrkan. Så småningom började staden växa ut och i likhet med de flesta vid flodmynningar belägna städer, så utbyggdes den mot utloppet, beroende på åns fortgående uppgrundning.

Ännu på 1500-talet var staden emellertid endast glest bebyggd med låga torvklädda trähus. Av märkligare byggnader i denna tids Gefle har man icke att nämna många. Från katolska tiden berättas, att ett klosterfunnits i staden, men säkra uppgifter därom saknas. Var stadens äldsta rådhus legat är icke känt. Det förgicks vid 1569 års stora brand, varefter det återuppbyggdes, men torde ånyo ha förstörts vid en annan eldsvåda, som år 1603 övergick staden. Det rådhus, som sedan uppfördes, förlades på ungefär samma plats som det nuvarande. Det var av sten och har årtalet 1628. Gefle slott uppfördes år 1593 på samma plats, där det förut omtalade fogdebostället låg.

På 1600-talet undergick stadens utseende och plan ganska genomgripandeförändringar. För att kunna upptaga den s. k. landtullen, så måste stadens område omgivas med ett högt plank och huvudportarna på planket blev tre, motsvarande de stora landsvägarna, som från norr, söder och väster ledde in i staden. De båda staketgatorna i stadens norra och södra delar anger ännu, åtminstone ungefär, var planket en gång gått fram.

Betydande förändringar i staden företogs även i mitten av 1600-talet, på grund av en av Nicodemus Tessin gjord förändring i stadsplanen. Vid uppgörandet av planen för denna reglering tyckes Tessin ha utgått från slottets läge såsom den förnämsta och största byggnaden och utstakat gatorna parallellt med dess sidor. Nu upptogs bl. a. en ny huvudgata, den nuvarande Kungsgatan samt en tvärgata, den nuvarande Drottninggatan. Kungsgatans upptagande, som gick över flera bebyggda tomter väckte kraftig opposition. Lättare gick det att lägga Drottninggatan eller Lötgatan, som den då hette, ty den gick över föga bebyggd delvis sumpig mark. I mitten av 1600- talet uppfördes även en ny bro längre åt öster och hit började bebyggelsen nu dras. Här var vattnet djupare och trafiken bekvämare. Icke blott åns huvudarm utan även den nordvästra grenen, den nu kvarvarande Lillån, var för den tidens små farkoster segelbar långt upp.

I en skildring från mitten av 1700-talet omtalas att stadens gränser sträckasig i söder 1/4 mil, i väster 1/4 mil och i norr 1/2 mil och ingick häri då så kallad “fast jord”, varmed menades den jord, som invånarna inköpt från närliggande byar, såsom Sätra, Hemlingby och Järvsta. Staden delades i fyra kvarter, nämligen Islandet, Scholen, Torget och Näringen. Husen, som beräknades till 743, var huvudsakligen av trä; en del dock täckta med stentak. Stenhusen var få och bland dess märktes: kyrkan, slottet, kansliet, slottsfängelset, uppfört 1732, rådhuset, hospitalet, uppfört 1731, öster i staden, stadshuset, kvarnhuset samt några privata hus.

År 1776 drabbades staden av en stor olycka “århundradets största eldsvåda”. Rådhuset, nya bron och 106 gårdar lades i aska. Stadens återuppbyggande företogs med raskhet. Redan efter ett par månader var den nya stadsplanen färdig. “År 1782 var 40 tomter bebyggda, däribland 21 med stenhus och då det nya rådhuset år 1790 invigdes, var staden redan till stor del återuppbygd, bättre och vackrare än förut.

Stapeltorget år 1829.

På grund av de upprepade svåra eldsvådor, som drabbat staden, har stadsbilden rätt ofta förändrats betydligt, dock ej så mycket, som man ville tro, ty ofta återuppbyggde borgarna sina gårdar precis på samma plats och i samma stil och storlek. Efter den stora branden den 10—11 juli 1869, då sågott som hela stadsdelen norr om Gavleån lades i aska företogs dock betydligt radikalare omläggningar än tillförne. På grund av brandskräcken var den nya stadsplanen — enligt dåtidens sed uppgjord med raka, breda gator, stora öppna platser samt esplanad- och alléliknande planteringar. Många byggnader, även i den centrala delen av den norra stadsdelen, uppfördes dock av trä till två våningars höjd. Efter byggnadsstadgans införande år 1874 reglerades dock byggnadssättet, så att de centralare delarna av Gefle måste bebyggas med stenhus. Den södra stadsdelen, som skonades av branden, fick dock behålla en del av sin gamla prägel och här finner vi än i dag ett ganska stort kvarter närmast söder om ån och Södra Strandgatan, som utgör en rest av den äldre staden med en delvis från medeltiden stammande stadsplan, med idylliska trähus och blommande täppor vid måleriskt slingrande gränder.

Gefle av i dag är för övrigt en mycket välbyggd och prydlig stad. Vackra och intressanta byggnadsverk finnas av både äldre och nyare datum. Den huvudsakliga bebyggelsen är från 1800-talets slut och 1900-talets början. Någon storstadsfysionomi började staden icke få förrän på slutet av 30-talet, då ett betydande antal moderna affärsfunkishus uppfördes i stadens centrum.

Gefle huvudgator äro Nygatan, vars fortsättning, Västra vägen utgör infartsväg från väster samt Drottninggatan. Dessa gator genomlöpa staden norr om ån i riktning från öster till väster och vinkelrätt mot gatorna gå Kungsgatan, infartsvägen från norr och söder. Mellan Drottning- och Nygatorna ligger Stora Salutorget och på Kungsgatans östra sida Rådhustorget, vars fortsättning utgöres av en vacker esplanad.

Drottninggatan och Enneska huset (numera Stadshuset) på 1860-talet.

Till den norra stadsdelen är de flesta offentliga och andra större byggnader och affärshus förlagda. Utanför den stora Centralstationen ligger på södra sidan av Centralplanen Sjömanskyrkans byggnad och rätt fram Centralpalatset. Från södra sidan av planen framgår Kyrkogatan, på vars vänstra sida vi finna Grand hotells storslagna komplex och det ståtliga Landstatshuset och högra Riksbanken och Gefleborgs läns sparbank. Fortsätter man Kyrkogatan fram, når man Rådhustorget med stadens fritt liggande rådhus.

I nordöstra hörnet av Rådhustorget ligger Stadshuset och längre norrut på samma gata, N. Rådmansgatan, kommunala verkens förnämliga administrationsbyggnad och Högre Flickskolan. Väster om esplanaden vid Norra Kungsgatan ligger Högre allmänna läroverket och vid esplanadens fortsättning teatern, en stilfull byggnad. Ett stycke härifrån ligga vid Hantverkaregatan de båda välkända fabriksföretagen Ahlgrens tekniska fabrik och Pix karamellfabrik. Även vid Nygatan ligger en del monumentala byggnader. Viker man från Rådmansgatan åt öster kommer man förbi Centralhotellet och Telegraf- och posthuset över järnvägslinjen fram mot hamnområdet. Här ligger epidemisjukhuset samt på Stora holmen mellan två armar av ån brandstationen och tullhuset. Stora holmen karakteriseras dessutom av långa rader av höga magasins- och lagerbyggnader, som visar att vi är inne i ett av svenska storhandelns centrum och porten till Stor-Norrland. Följer man Nygatan västerut kommer man över Nytorget till Kvarnparken, en liten parkanläggning, i vilken är rest en staty av den unge Gustaf Vasa (av Ida Matton). Kvarnparken övergår i väster i Stadsträdgården, vilken i sin tur fortsättes västerut av den s. k. Boulognerskogen. Nordväst om Stadsträdgården ligger å Sätraåsen, Gefle och Gästriklands lasarett. Från Kvarnparken kan man följa Drottninggatan åt söder till stadens näst slottet äldsta byggnad, Heliga Trefaldighetskyrkan, uppförd under medeltiden. Från kyrkan går man över den ståtliga Drottningbron och kommer till södra delen av staden. Går man åt öster passeras inom kort på höger hand Gammelbron, byggd på platsen för stadens äldsta bro, invid vilken den första bebyggelsen ägde rum. Längre österut passerar man Straffängelset och kommer sedan till slottet, stadens äldsta och förnämligaste byggnad. Bland övriga byggnader på söder märkas Rettigska museet, Murénska badhuset och Dövstumsskolan. På en sydöstlig höjd i Brynässtaden (huvudsakligen bebodd av arbetare) ligger den ståtliga Staffanskyrkan. I södra stadsdelen ligger nu ett flertal större industriföretag, bl. a. Gefle Ångväveri AB, Gefle Porslinsfabrik och K. F:s Spisbrödsfabrik. Västerut har under de senaste årtiondena en ganska vidsträckt villastad vuxit fram.

Koooperativa förbundets spisbrödsfabrik.

Byggnadsverksamheten var, som redan nämnts, särskilt livlig efter den stora branden och återuppbyggandet tog i främsta rummet sikte på att avhjälpa det trängande bostadsbehovet. Byggnationens livaktighet fortfor ända till sekelskiftet med ett särskilt uppsving under 1890-talet, kulminerande under åren närmast före 1901 års utställning. Efter sekelskiftet avstannade byggnadsverksamheten betydligt och kom först riktigt i gång igen på 20-talet. Under 1930-talet hade byggnationen vuxit till oväntat storslagna mått. En omfattande sanering ägde rum inom det gamla bostadsbeståndet, i nya stadsdelar uppfördes moderna funkishus och stora kvarter med vackra villor och idylliska egna hem utvecklade sig i olika delar av staden. Uppskattningsvärdet å hus och tomter i Gefle, som år 1920 utgjorde ca 95 miljoner kronor, hade år 1940 stigit till ca 180 miljoner kronor.

Näringslivet.

 

Till följd av Sveriges isolerade läge och dess invånares tidigare ringa kännedom om och förståelse för handelns natur och väsen, låg våra kommersiella förbindelser länge i händerna på främlingar — främst hanseaterna och holländarna och delvis även danskarna. Det fåtal städer, som fanns, Birka, Visby, Kalmar m. fl. trädde i livlig beröring med främlingarna, utländska skepp fyllde de svenska hamnarna, hanseatiska köpmän genomreste hela landet och utländska hantverkare slog sig ned i mängd. Det är från denna tidpunkt ett stort antal svenska sjöstäder kunna räkna sin uppkomst bl. a. Gefle. Orsaken till städernas uppkomst var den kraftiga reaktion, som omsider på 1300-talet började resa sig mot den väldiga främlingsinvasionen och som ett led i kampen mot denna grundades nya, oberoende städer.

 

Från början var Gefle utan tvivel endast ett fiskläge, som för sin framgång har att tacka sitt fördelaktiga läge av en god hamn mellan havet ochde på skog och malm rika Dalarna. Jordbruk måste också ha bedrivits här, ty på jordbruket vilade den förhistoriska hushållningen delvis. Vidare jaktoch en del hemslöjder. Sannolikt var här också redan mycket tidigt en marknads- och bytesplats, där fiskare och birkarlar utbytte skärgårdens produkter mot Bergslagens. Förbindelselederna inåt landet var mycket goda. Dessa utgjordes i främsta rummet av Gavleån och Testeboån, men här fanns även viktiga vägar bl. a. kustvägen från Uppland, som fortsatte norrut genom Hamrånge samt Dalavägen västerut med biväg till Hedesunda.

 

Sedan gammalt hade en synnerligen livlig bergsbruksrörelse ägt rum i Bergslagen och särskilt livaktig blev denna sedan Kopparberget började brytas på 1280-talet.

 

Exporten av den primitiva järnhanteringens alster hade säkerligen redan i början av medeltiden pågått över Gefleområdet, men framför allt hade denna export skett över Västerås och Stockholm. Under 1300-talets senare hälft blev emellertid exporten över nämnda städer genom kriget med konung Albrekt avbruten och det framstod därför ett trängande behov av en annan hamn för utförsel, särskilt av koppar, som var den tidens mest lönande exportprodukt. Den lilla hamnplatsen vid Gavleåns mynning med den öppna fjärden framför sig, blev därför alltmera anlitad. På så sätt anses stadens första uppblomstring ha ägt rum. Emellertid var tillvägagångssättet olagligt såsom stridande mot den rådande stadslagens bud, att ingen norr om Stockholm och Åbo fick segla längre än till dessa städer. På grund därav fick staden utstå en hård kamp med Stockholm om sina privilegier och stadens fortsatta näringshistoria är i mångt och mycket en redogörelse för dess strävan att få behålla en obunden trafik, särskilt i strid mot Stockholm, som ansåg sig lida men av handeln på Gefle och med benägen hjälp av statsmakterna sökte hindra stadens framåtskridande. Trots detta tordeGefle ganska snart uppnått en tämligen god ställning och år 1491 upphöjdes staden av Sten Sture d. ä. till stapelstad och erhöll samma rättigheter som övriga sjöstäder till “inländes och utländes kiöpslagan“. Dessa

sistnämnda privilegier borttogs visserligen redan 1502, men i dessa oroliga tider borde man säkerligen ha nödgats se mellan fingrarna, om handelsförbudet icke så noga åtlyddes. Att bestämmelserna ej tagits på så strängt allvar, därom vittnar bl. a. det välstånd, vari staden befann sig i början av Gustaf Vasas regering. Under denne regents kraftfulla styrelse blev icke minst Gefle föremål för landsfaderns omsorger. Det fick sina förutvarande 1500-talet. privilegier bekräftade i allmänna ordalag år 1526 och kunde numera omöjligen betraktas som olaga hamn, även om den visserligen måste finna sig i, att dess utrikes sjöfart genom ett kungligt brev av år 1531 begränsades till 6 skepp årligen, vartill kom en del andra inskränkningar. Härigenom måste dess strävan gå ut på att försvara och utveckla sin rätt att inom riket trygga åt sig ett visst handelsområde samt att förkovra sin äldsta huvudnäring, fisket.

 

De politiska oroligheterna efter Gustaf Vasas död inverkade mycket menligt på Gefle liksom på övriga städers näringsliv. Genom kriget avstannade sjöfarten och utrikeshandeln började såsom före Gustaf Vasa att åter till stor del komma i händerna på utlänningar. År 1569 nedbrann Gefle och samma år kapades nästan hela borgerskapets handelsflotta, 19 skepp, av danskarna utanför Reval. Genom dessa båda olyckor förminskades betydligt stadens förmåga att reda sig i den alltjämt fortgående konkurrensen med Stockholm. Försörjningsmöjligheterna började därför att bliva allt sämre i staden, även om myndigheterna vidtog en hel del åtgärder för att upphjälpa förhållandena, särskilt beträffande inrikeshandeln. Sålunda utfärdade Johan III år 1587 nya bestämmelser, vari vissa härader och socknar i Uppland och Västmanland anslogs till handelsområde åt Gefle. I Bergslagen konkurrerade Gefle med flera andra städer, ej minst med Stockholm. Handeln försiggick där i stor utsträckning på kyrkvallarna om söndagarna. Åt norr var stadens handelsområde ursprungligen obegränsat, men sedan nya städer börjat grundas där, måste naturligtvis även de erhålla egna handelsområden. Från 1622 hade Gefle egen marknad på trettondagen och senare flyttades Älvkarleby marknad till staden, där den avhölls vid midsommar- och Brittmässtid.

 

Utrikeshandeln omgärdades emellertid med allt hårdare bestämmelser till förmån för Stockholm och ett riktigt ekonomiskt dråpslag erhöll Gefle år 1636 genom utfärdandet av den beryktade handelsordinantian, som gav upphov till “det bottniska handelstvånget“. Härmed förbjöds praktiskt taget städerna vid Bottenhavet att anlöpa sydligare belägna städer än Stockholm och Åbo. Staden Gefle skulle visserligen utgöra ett undantag från dessa bestämmelser, men det gjordes så betydelsefulla inskränkningar, att det nästan var detsamma som förbud. Staden förlorade sålunda rätten att mottaga utländska skepp i sin hamn, men skulle få tillåtelse att segla på utländska hamnar, dock endast på det villkor, att skeppen både vid ut- och inresa skulle anlöpa Stockholm för att där undergå visitation och erlägga tull. Det har beräknats, att den s. k. “krokota seglatsen” förlängde varje resa med minst 40 dagar och borgerskapets skepp nådde utländska hamnar så sent, att andra hunnit långt i förväg och lasten måste säljas till underpris. Nu följde för Gefle en allmän tillbakagång och 100-tals personer flyttade i brist på försörjningsmöjligheter från staden. Först när den unge Karl XI strax efter sin myndighetsförklaring besökte Gefle, lyckades det stadens invånare att genom det Kungl. brevet av 27 januari 1673 återfå samma rättigheter inom handel och sjöfart, som det ägt innan 1636. Men det dröjde länge innan staden kunde resa sig ur sin vanmakt. Förmögenheten var borta och företagsamheten ringa. Den lilla förkovran, som under Karl XIkommit staden till del, ödelades genom Karl XII :s krig. Under frihetstiden, då för landet gynnsamma ekonomiska konjunkturer rådde på den utländska marknaden, hämtade sig dock staden så småningom åter. I mitten av 1700-talet fanns i staden enligt uppgift 48 handlande,84 hantverkare och 240 personer, vilka bestod av skeppare, fiskare, krögare, fabriksarbetare etc.; dessutom fanns här en hel del ämbetsmän. 1/3 av stadens skattepliktiga män tillhörde “Fiskeri-Societeten”, vilken visar att fisket alltfort utgjorde en viktig födkrok. En del industrier hade även nu grundats i staden. Redan Gustaf II Adolfhade donerat den s. k. Alderholmen för att där skulle uppföras ett varv och år 1708 anlades genom utfyllning en ny bråbänk på Alderholmen. I staden fanns vidare en kvarn, 2 tobaksfabriker, 1 sockerbruk år 1739, 1 linnefabrik, 1 trikåfabrik, 1 kortspelsfabrik, 2 tegelbruk och 1 hartsbruk. Ett boktryckeri inrättades år 1761 och detta förblev länge det enda i hela Norrland.

 

I slutet på 1700-talet gick Gefle alltmera framåt och dess utveckling främjades särskilt av den stora efterfrågan av neutralt tonnage, som blev följden av det nordamerikanska frihetskriget. Vid 1783 års slut steg lästetalet till ett belopp av 2.705, fördelade på 41 fartyg, varav en stor del gick i utrikes fraktfart ända till Medelhavet. Utom för den livaktiga rederirörelsen blev Gefle nu säte för en omfattande varvsverksamhet och dessa näringsgrenar blev de dominerande under större delen av 1800-talet. I slutet på 1700-talet anlades det södra varvetIslandsholmen. På 1840- talet hade Gefle en flotta, som tävlade med Stockholms och Göteborgs i skeppens antal och storlek.

 

I samband med förbättrat kommunikationsväsen — stadens första järnväg öppnades år 1857 för trafik — så började storindustiren att växa upp i staden. Början hade dock redan gjorts år 1809 med denRettigska tobaksfabrikensom snart blev en av landets förnämsta fabriker för tillverkningav röktobak, “Gevle vapen”. Sedan år 1915 drivs denna fabrik av Tobaksmonopolet/Tobaksbolaget.

 

 

En hel del mekaniska verkstäder grundades på 1850-talet, bl. a.Robert Sjöströms. Vid denna tidpunkt grundades också stadens fortfarande mest betydande industriella företagKorsnäs Sågverks AB av några av den tidens ledande män i Gefle. Det var först beläget i Korsnäs i Dalarna, men anlades år 1881 ett stort hyvleri Gefle, till vilken stad år 1898 hela industrianläggningen flyttades. Sysselsättande 1.400 arbetare och med årstillverkning av 25.000 stds trävaror, 70.000 ton sulfitcellulosa, 40.000 ton sulfatcellulosa, 5.000 ton omslagspapper och 2.300.000 ltr sulfitsprit hör det till de största kombinerande träförädlingsverken i Sverige.

 

Även textilindustrien visade sig höra till de produktionsgrenar, som hade goda förutsättningar i Gefle. Det äldsta företaget och tillika ett av de mera betydande inom sin bransch ärGefle Manufaktur AB, som i sin vid Testeboån i Strömsbro vackert belägna fabrik sedan år 1849 tillverkar bomullsvävnader av olika slag. Grundaren av denna fabrik varPer Murén, (1805—88), en man som mer än någon annan, övat ett gagnande inflytande på den industriella och merkantila utvecklingen i Gefle. Han tillhörde initiativtagarna till ett flertal industriella anläggningar och banker samt till Gefle Dala Järnväg. Därjämte var han en av stadens största donatorer. Bland övriga textilindustrier i staden märkesGefle Ångväfveri AB, grundat 1862 och numera Skandinaviens största konstsilkeväveri samtAB A. Ferd. Sjöberg, grundat år 1874 och tillverkare av kamgarn. Den utmärkta leran i trakten har givit upphov till två stora företag,Gefle Porslinsfabriks AB ochBobergs Fajansfabrik. Därtill kom en hel del andra industriföretag inom olika branscher. Speciellt i slutet av 1800-talet var den industriella utvecklingen mycket livlig, men även under 1900-talet har ett betydande antal nyetableringar ägt rum.

 

En industrigren, som särskilt fått fäste i staden är sötvaruindustrin. Här finnes inte mindre än ett 10-tal dylika, bland vilka märkas en del av Sveriges främsta. Även den kemisk-tekniska industrin är representerad med några av landets ledande företag.

I fråga om effektiv reklamering av sina produkter samt skapande av märkesvaror, torde gefleindustrierna varit föregångare i landet. I ingen annan stad insåg man så snart den moderna reklamens betydelse. Antalet varor med riksbekanta namn äro också mycket stort. Alla känna vi t. ex. Läkerol, Nobless, Florodol, Pix, Elfströms, Swing, Svanen m. fl.

 

 

En bild av den industriella utvecklingen får vi av följande siffror. År 1896 var antalet fabriker 91 och antalet arbetare 2.451, år 1925 resp. 116 och 5.020 och år 1940 resp. ca 160 och ca 5.700.

 

Före den industriella epoken var, som framgår av vad som ovan nämnts, handeln jämte sjöfart och fiske den viktigaste förvärvskällan för stadens befolkning och handeln har även under senare tid mycket väl hävdat sin ställning. Särskilt kolonialvaruhandeln är betydande. Genom sina sju rosterier intar Gefle en rangplats inom kaffemarknaden och införseln av denna artikel har under senare år utgjort över 10 % av rikets totala import.

Gefle omges av ett mycket betydelsefullt produktionsområde och staden står som den givna centralpunkten i denna bygd. Här ligga stora industrisamhällen som Sandviken, Storvik, Hedesunda, Skutskär, Tierp m. fl. Sambandet är mycket starkt mellan Gefle och den kringliggande bygden. Förnödenhetsvaror och råmaterial utdistribueras till stor del från staden, genomvars affärsmän traktens industriprodukter till icke ringa del försäljas.

 

 

Gefle är sålunda säte för ett rikt varierat näringsliv och genom sitt lägeoch sina kommunikationer erbjuder staden goda förutsättningar för en ytterligare utvidgad företagsamhet.

 

De styrande i staden gör en hel del för att tillvarata näringslivets intressen och de kommunala organen är, oberoende av partiståndpunkt, inställda på att visa största möjliga tillmötesgående mot företagare, som reflektera på att slå sig ned i Gefle.

 

Rymliga och närbelägna industritomter invid kaj och järnvägsspår finns i stor utsträckning ännu outnyttjade, såväl längs Gavleån som vid djuphamnen vid Fredriksskans. Kraftbehovet är mycket väl sörjt av stadens elektricitets- och gasverk. Icke minst betydelsefull för en nyplanerad industri är den omständigheten, att stadens finanser genom en måttlig och försiktig kommunalpolitik befinner sig i ett gott läge. För att vara en stad av dess storlek och med så nordligt läge hör Gefle till de jämförelsevis föga skattetyngda städerna. God tillgång finns på välbelägna bostäder och hyrorna är rimliga. För ett effektivt luftskydd äro nödiga åtgärder vidtagna.

 

Gefle av i dag kännetecknas av en stark vilja till framåtskridande och staden äger, nära nog, obegränsade utvecklingsmöjligheter. Dess invånare är synnerligen lokalpatriotiska och verkligt hågade för alla reformer, som kan leda till stadens utveckling. Denna framåtanda, som sammanfattas i det nu allmänt bekanta slagordet“den nya gefleandan”, är visserligen intenågot annat än en renässans av den gamla goda gefleandan, men utgörGefleandan, likväl ett tecken, att Gefle är beredd att i nutidens järnhårda konkurrens visa den planmässighet i arbetet och realism, som är nödvändiga i vår svåra tid.

 

 

Gå till Sammanställningen över samtliga delar (Del I – XV) i BESKRIVNING ÖVER GEFLE MED OMNEJD.

———————————————————————-

 

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website